Krönika. Att fira någons dödsdag, är det rimligt? Tydligen, för i år högtidlighölls August Strindbergs bortgång den fjortonde maj för hundra år sedan. Dock inte med samma pompa och ståt som Linnés minne för några år sedan.
Det kan ha sina förklaringar för än i dag är såväl politikerna (som håller i pengapåsen) som kultureliten kluvna till Strindberg och hans verk.
Kanske för hans passion för sanningen och för att hans ego emellanåt var för stort både för samtiden och för honom själv. Men också för att han då som nu överglänser dem alla och för att han än i dag är den mest spelade dramatikern på teatrarna.
Hemligheten med hans genomslag med miljontals sålda böcker och pjäser uppsatta över hela världen kan ha att göra med att han, till skillnad från många andra författare, verkligen kunde ta in omvärlden och sin samtid.
Romanen Hemsöborna är exempelvis en orgie i intryck av skärgårdslivet där läsaren får se, höra, ja nästan känna doften av skärgården och människorna som levde där.
Sättet han skrev på var på något sätt både lätt, flyktigt och samtidigt konkret. Det var visserligen inte så ovanligt för den tiden om man tänker på författare som Hjalmar Söderberg, och senare Ivar Lo Johansson och hans vackra språk. (Strindberg lär för övrigt ha varit lärare på en skola där Ivar Lo gick som barn.)
Förmågan att använda klasskillnaderna som språngbräda för att skapa spänning och driv i en historia hade de också gemensamt.
Om huruvida Strindberg var en verklig klass kämpe tvistas det dock. Jag vill nog mena att han i första hand hävdade den enskildes rätt och där ingick naturligtvis också de fattiga arbetarna. Om än mer i ett mer konstnärligt perspektiv än i ett marxistiskt.
Socialdemokratin tog dock fasta på honom mot slutet av hans liv. Då utkämpade han den så kallade Strindbergsfejden, där han gick lös på etablissemanget ur något som kan likna en socialistisk synvinkel.
Man kan dock misstänka att en del av hans hat mot överheten just då hade att göra med att han aldrig blev invald i Svenska Akademien. Och det var ju synd – för akademien. För i så fall hade man åtminstone haft en person som är känd än i dag, hundra år senare (man har senare även missat personer som Evert Taube och Ivar Lo Johansson, vilka också var skitförbannade över det).
Jan Guillou är nog det närmaste man kan komma Strindberg i dag när det gäller passion, envishet och grandiost ego. Med den skillnaden att Guillou skriver mediokra böcker, men är vår kanske främste journalist. Totalt orädd på samma sätt som Strindberg och ständigt närvarande i samhällsdebatten.
När man läser eller lyssnar på böcker av Strindberg i dag kan man konstatera att mycket var annorlunda då, i slutet av artonhundratalet. Ändå är människorna sig ganska lika. Motsättningarna i samhället är ungefär desamma, liksom dumheten, klokheten och kärleken.
60 000 personer, mest arbetare, följde August Strindberg till den sista vilan. De hade onekligen en död att sörja – och en livsgärning att hylla!
