Krönika. Så mycket kraft och yrkeskunskap går förlorad när 7 000 transportare är utan jobb. Det räcker med att möta ett 50-tal av dem för att slås av slöseriet.
De som kom till Transports arbetslöshetsdag i Gävle visade upp en obändig styrka i sitt jobbjagande. Detta trots en växande ilska mot Arbetsförmedlingens byråkratiska krav på massökande av orealistiska arbeten. Och trots de stelbenta regler som styr a-kassorna, och som gör att den som har fått ett deltidsjobb måste säga upp det och bli heltidsarbetslös efter 75 dagar. Annars får hen ingen ersättning alls från a-kassan.
Där i Gävle fanns till och med engagemang kvar för att försöka påverka politiken – så att arbetsförmedlingen och a-kassorna inte ska kännas som motståndare i jobbet att skaffa ett jobb.
Enligt Arbetsförmedlingen tycker många företag, åkerier och andra, att det är för jobbigt att anmäla sina lediga tjänster dit. De får helt enkelt för många sökande. Så du som är på gång att anställa – bläddra till sidan 16. Där finns det arbetskraft.
Att lastbilschaufför är Sveriges farligaste yrke, berättade hela Mediesverige i förra veckan. Även transportarbetaren.se gjorde en rubrik på siffrorna som visar att tolv personer av de 53 som förra året dog på jobbet var lastbilschaufförer.
Ingen ska behöva förolyckas på sitt arbete, slog Transports arbetsmiljöombudsman fast. Men frågan är hur det ska gå till att stoppa dödsolyckorna.
En som har konstruktiva idéer om detta är Johan Granlund, vägexperten som växte upp med asfalt och grus under fötterna. Genom att jämföra landsvägen med en bilbana förklarar han att det mesta handlar om kurvorna. Om hur mycket kurvorna bankas upp.
Missa inte Agneta Perssons intervju med experten som jobbar för att övertyga politiker, vägbyggare och asfaltsarbetare om vikten av kurvornas dosering.
Får han rätt – då kan hundratals människor slippa skadas i den svenska trafiken varje år. Och lastbilschaufförerna kan komma levande hem efter ett arbetspass.
Om du för en stund vill glömma den svenska nutiden kan jag rekommendera 1 timme och 55 minuter i biomörkret. (Eller framför tv:n.)
I Pride skildras 1980-talets gruvstrejk med värme och till och lite glädje. Filmen berättar hur två utsatta grupper i Margaret Thatchers konservativa Storbritannien finner varandra. Det går förstås inte helt smärtfritt när gayaktivisterna samlar pengar till de strejkande.
Men de nya och oväntade vänskaperna gör att du – trots fackets stora nederlag – kan lämna biografen med nytt hopp.
