Arbetslös och fångad i Fas 3

Åke tillhör Transports näst största medlemsgrupp – de arbetslösa. Efter fyra år utan jobb berättar han om en fruktlös jakt på arbete. Om misstroenden och brist på respekt som möter arbetslösa. Om ett system som bryter ner människor.

I februari 2008 gick Åke hem från beställningscentralen. Han och en handfull andra taxitelefonister hade sagts upp sedan bolaget förlorat ett uppdrag, en kommunal upphandling för bokning av färdtjänstresor.

Åke var inte särskilt orolig. Han hade ju jobbat hela sitt vuxna liv. I 28 år. Med olika saker. Ofta två, tre jobb samtidigt, betonar han.

Vi sitter på ett utomhuskafé, några mil söder om Stockholm. Åke är sjukskriven efter en akut krisreaktion.

Han är uppvuxen några mil bort, i Stockholmsförorten Handen. Efter avslutat gymnasium fick han direkt jobb på den lokala polisstationen, som vaktmästare. Arbetet följdes av nya anställningar, bland annat som väktare.

Efter flera år som värd på pendeltågen återvände han till polisen. Han satt i växeln, jobbade med administration, som arrestvakt och ryckte in som delgivningsman.

I slutet av 1990-talet skulle polisen rationalisera och hundratals civilanställda fick gå. Åke var en av dem.

Med erfarenheterna från polisen startade han eget. Rörelsen växte och Åke hade som mest tolv anställda. Fast det slutade ändå med konkurs och Åke gick sjukskriven en kort period, innan han hittade jobbet på taxiväxeln.

Det var sommaren 2003. Åke beskriver ett stressigt jobb, men med fin kamratskap – särskilt under de långa nattpassen. Vintern 2008 tog det slut. Vid 46 års ålder var Åke för första gången arbetslös.

Med hyggligt självförtroende och ett eget förslag till lösning stegade han in på arbetsförmedlingen.

– Jag hade själv letat upp en tvådagarskurs. En utbildning på en av marknadens vanligaste telefonväxlar. Kostnaden var 5 000 kronor. Jag var säker på att det skulle ge jobb.

– För dyrt, sa arbetsförmedlaren. Var det så att någon var intresserad av att anställa mig, så fick arbetsgivaren också bekosta utbildningen, fick jag veta.

Åke berättar lugnt och detaljerat. Han beskriver hur han sugs in Fas-systemet, eller jobb och utvecklingsgarantin som det egentligen heter. Första etappen blir mest egen jobbjakt, med 150 dagars ersättning från a-kassan.

I Fas 2 hamnar han på Adecco, som kontrakterats av arbetsförmedlingen. Åke och de andra får personliga coacher.

– Det fungerade bedrövligt dåligt. Det var obligatorisk närvaro. Man skulle själv skriva upp sig på en lista. En del kom, skrev sitt namn och gick hem direkt. När jag skulle få en duvning i intervjuteknik erkände min coach att hon inte läst på. Det blev pannkaka.

– Det kändes som att Adeccos upplägg gick ut på att mjölka arbetsförmedlingen på pengar. Min behållning blev en hög bensinnota. Jag pendlade med bilen och fick betala resorna själv.

Efter Adecco väntar ett nytt konsultföretag, Miroi, och nya coacher. Åke fnyser:

– När jag väl fick en egen coach var det första beskedet att personen skulle sluta om en vecka. Det blev samma visa som på Adecco. Man satt och ändrade kommatecken i CV:et.

– Jag insåg hur naiv jag varit som trott att det snabbt skulle lösa sig med nytt jobb. Arbetsförmedlingen piskar alla att söka minst tio jobb i veckan. Folk söker och söker för att fylla kvoten. Jobb som de över huvud taget inte har kompetens för. Resultatet blir att arbetsgivarna får in 500–600 ansökningar för varje ledig plats. De kroknar också.

På sensommaren 2010 är Åke på väg att ge upp. Vid den här tiden är han politiskt aktiv i Centerpartiet. Med en kort suck berättar Åke hur han stod i valstugan och trumpetade ut alliansens budskap om arbetslinjen. En politik som han inte längre trodde på.

Efter nästan tre år som arbetslös har tillvaron förändrats. Åke – som jobbat mycket, i huvudsak med människor – sitter hemma ”på kammaren”, ensam, och plöjer platsannonser.

– Ekonomin är ett kapitel för sig, säger han. Ersättningen från Fas är 65 procent av a-kassan, om jag inte missminner mig. Det blir mycket blodpudding i frysen, kan jag lova!  Efter 13 år i samma bostad tvingades jag också byta till en enrumslägenhet utan balkong.

I den omtalade tredje Fasen får Åke praktikplats på ett kafé och vandrarhem som heter Lövhagen. Det ledde till ett kort sommarjobb. Fast förutsättningen var lönebidrag, något som Åke fick efter en del strul.

Efter kaféjobbet blir det tyst från arbetsförmedlingen. Månaderna går. Åke har sin aktivitetsersättning. Gnistan är långt borta. På vårkanten, dagen innan Åke ska fylla 50, ligger ett kuvert i brevlådan. Han är kallad till en ny Fas 3-plats. En butik med second handförsäljning och kafé, i kyrklig regi.

Enligt Åke innehöll kallelsen den vanliga blandningen av vänliga fraser. Och så längst ner: hotet om indragen ersättning – om han inte inställer sig. I efterhand har Åke tagit upp saken med arbetsförmedlingen, men då fått höra att det måste stå med.

Åke går dit. Han är inte ensam. Ett 20-tal ”Fas 3:are” finns där samtidigt.

Är praktiken meningsfull?

Åke tänker en lång sund innan han svarar:

– Politiker säger att det är för att vi arbetslösa ska få gemenskap, lära oss passa tiden och ha något meningsfullt att göra. Andra kallar det slavhandel. Så långt vill jag inte gå. Men vi är 30 000 Fas 3:are nu. Det måste vara Sveriges största arbetsplats!

– Arbetsgivare som tar emot oss får inte bara gratis arbetskraft av staten, de får också 5 000 spänn i bidrag för att man tillhandahåller gemenskap. Problemet är att konkurrensen snedvrids. Många av oss gör ju reguljärt arbete, trots att det inte ska vara så.

I sommar har Åke varit arbetslös i över fyra år. Han hamnade i en djup depression och blev sjukskriven. Samtidigt finns glöden kvar, anar man. Åke tycker att Transport borde inrätta en särskild ombudsman för arbetslösa.

– Det allra bästa vore om regeringen tillsatte en statlig ombudsman för oss. Ett ombud som får samma status som exempelvis diskrimineringsombudsmannen.

Fast facket kan också göra mer, anser han:

– Jag är aktiv på Facebook och jag märker att det finns ett sug efter stöd. Det vore bra om Transport tog initiativ till ett nätverk för arbetslösa. Jag skulle gärna vara med och dra i gång ett sånt projekt.

– En insats skulle kunna vara att införa kamratstödjare som kan backa upp människor i mötet med myndigheterna. Genom olika vittnesmål har jag förstått att många är så nervösa att de knappt kan sova eller äta innan de ska till arbetsförmedlingen.

Åke påpekar att alltför få vet att det som arbetsförmedlingen bestämmer är myndighetsbeslut som kan överklagas. Den som är missnöjd med sin handläggare kan begära att få byta. Ett tips som Åke snappat upp är att många faktiskt sätter mobilen på inspelning under samtalen med förmedlingens personal. Då är det lättare att minnas, och bevisa, vad som överenskommits.

Rädslan för myndigheten kan spåras till samhällets och makthavarnas syn på de arbetslösa, menar Åke. För hans del blev ett debattinlägg droppen. Det var skrivet av en moderat riksdagsman.

– Han målade upp en bild av arbetslösa som arbetsskygga och lata. Personer som inte kan passa tider och inte sköter hygienen. Jag blev blixtrande arg och skrev ett långt mejl till politikern. Någon dag senare var inlägget borttaget.

Erfarenheterna som arbetslös har fått Åke att byta politisk hemvist:

– Alliansens arbetsmarknadspolitik är bedrägeri. Väljarna måste inse det. Just nu tvekar jag mellan två vänsterpartier. Det finns två politiker jag beundrar. Det är Josefin Brink (V) och Ylva Johansson (S). Skriv det!

– Jag vet faktiskt inte om det räcker med en ny regering i valet 2014 för att få en ändring för landets arbetslösa. Men Fas 3 måste i alla fall bort. Varför ska arbetsgivarna anställa, om de till och med får betalt av staten för att ta emot arbetskraft?