Debatt. Det är en gammal sanning: härska genom att splittra. Genom att blåsa upp skillnader mellan grupper kan fokus flyttas bort från det som förenar oss – lönearbetet och beroendet av trygga jobb för ett värdigt liv.
Höger–vänsterskalan har länge varit ett användbart verktyg för arbetarrörelsen. Den gjorde det tydligt vilka som äger och styr produktionsresurserna och vilka som tvingas sälja sitt arbete. Därmed pekade den också, ibland obekvämt tydligt, på vilken politik som faktiskt gynnade löntagare.
På 2000-talet lanserades GAL–TAN-skalan, med ambitionen att fånga kulturella och värderingsmässiga skillnader. (GAL står för grön, alternativ och libertär/libertariansk. TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk.) I sig är den inte meningslös. Problemet uppstår när den börjar ersätta klassperspektivet i stället för att komplettera det. Då försvinner frågan om makt, arbete och materiella villkor ur centrum.
Det märks tydligt även i transportsektorn. Arbetsmiljö, omställning och klimat ställs ofta mot löner, schema och anställningstrygghet – som om chaufförer, hamnarbetare och lagerarbetare tvingades välja sida. Men miljö är en klassfråga. Den som har minst ekonomiska resurser är också den som har minst möjlighet att skydda sig, ställa om eller välja bort det ohållbara.
När arbetarklassen delas upp i ”miljövänner” och ”vanligt folk” vinner alltid samma sida: de som motsätter sig både klimatomställning och starka fack. Är det då så att GAL–TAN-skalan medvetet används som ett politiskt verktyg för att splittra arbetarklassen?
För oss i fackföreningsrörelsen borde slutsatsen vara självklar: utan klassperspektiv blir både miljökamp och lönekamp svagare. I stället borde vi med kraft förena dessa målsättningar – då skulle de verkligen utgöra ett hot mot en politisk makt som göds av fördomar och splittring mellan vanliga löntagare.
