Ordförandeord. Kongressen i Örebro är avslutad. Vårt förbund har stakat ut inriktningen för framtiden genom en lång rad beslut inom olika områden.
Vår kongress föregicks av Lars Lindgrens avhopp som ordförande och jag vill inleda denna krönika med att tacka Lasse. Avslutet blev inte vad vare sig han eller förbundet önskat, men ingen kan ta ifrån honom hans fackliga hjärta och allt han gjorde för vårt förbund. Tack Lasse!
Tack också till Markus Pettersson som valde att gå vidare efter ordförandevalet, något jag personligen tycker var tråkigt eftersom Markus var en god kamrat i verkställande utskottet (vu). Jag kommer att sakna honom, samtidigt som jag respekterar hans beslut.
Vi har nu ett nytt vu och en ny styrelse där det finns fem kompetenta kvinnor, varav en i ledningen. Det gör mig mycket stolt och glad och jag ser fram emot den kommande kongressperioden med stor tillförsikt och spänning.
Jag har på kongressen också sett den kraft och det engagemang som finns inom förbundet, både bland våra unga medlemmar, som var på sin första kongress, och de mer rutinerade kongressrävarna. Jag både tror och hoppas att vår framtid består av en blandning av gammalt och nytt, likväl är jag övertygad om att vi måste vara ett både förhandlande och organiserande förbund.
Det vore mycket olyckligt om det framstår som om vi måste välja mellan dessa alternativ. Jag anser att Transportarbetareförbundet blir starkast om vi kombinerar framgångsrik facklig organisering med stark förhandlingsverksamhet. Då blir vi i det närmaste omöjliga att besegra eller stå emot.
Utan starka kollektivavtal har vi inget att organisera runt, och är vi inte ett organiserande förbund har vi inga medlemmar som kan pressa fram starka avtal. Har vi inte unga hungriga medlemmar har vi ingen framtid, och har vi inte erfarenhet och tradition, så har vi inget arv att lämna vidare till nästa generation transportare. Alltså: Alla transportare behövs i framtiden!
Vi har ett antal tydliga utmaningar den närmaste tiden.
Vi har en åkerinäring som går på knäna på grund av osund konkurrens från oseriösa företag som utnyttjar otydliga lagar och regler till det yttersta.
Vi har en taxibransch som är avreglerad och sönderkörd, som behöver styras upp både genom tydligare kollektivavtal och skärpta lagar och regler. Det kan inte vara rimligt att exempelvis skola-, vård- och omsorgstrafik får bedrivas med ackordslöner. Där måste vi få till en tydlig reglering som innebär vettiga månadslöner.
Vi har en bemanningsbransch där anställda står med mobiltelefonen i handen och väntar på nästa uppdrag, utan att kunna planera vare sig en ledig helg eller sitt liv i övrigt.
Vi har en bevakningsbransch som växer och där bolagen allt mer tar över polisära jobb. Det är bra, men vi måste också säkerställa att våra medlemmar får utbildning, rimliga förutsättningar och bra betalt för arbetet.
Listan på utmaningar kan göras lång. Det jag kan lova är att jag ska göra allt jag kan för att ”leverera” till våra medlemmar. Men ensam är inte stark. Det är vi tillsammans som kan flytta fram positionerna.
Jag hoppas att ni 60 000 medlemmar är med på detta!
