Ett märkligt möte
Facket. Den litauiske företagaren har redan skickat 200 chaufförer till Danmark. Nu vill han utöka. Kan det svenska facket hjälpa honom att hitta kunder i Sverige? Kunder som vill ha billiga förare från öst.
Tommy Jonsson skakar nästan omärkligt på huvudet. Han är ombudsman i Transport och har i flera år jobbat på heltid med att städa i åkeribranschen. Ett jobb som inneburit åtskilliga resor till EU:s låglöneländer. Till Rumänien. Slovakien.
Och som nu – till Litauen och facket Solidarumas.
– Börja med att teckna kollektivavtal, säger Jonsson frankt till mannen på andra sidan bordet.
Tonen är formell. Och uppriktig. Den litauiske entreprenören driver ett bemanningsföretag och ska egentligen träffa Solidarumas. Men han har fått veta att svenska Transport är på besök och hoppas få råd.
Företagaren uppger att han är kritisk till EU:s nya mobilitetspaket. Alltså till de nya regler som är tänkta att försvåra lönedumpning och lågpriskonkurrens i unionen.
– Reglerna är motsägelsefulla och skulle inte fungera, hävdar han.
– I Sverige har vi en annan uppfattning, kontrar Tommy Jonsson.
Det improviserade mötet avslutas. Företagaren reser sig, utan att ha fått med sig några tips på svenska transportköpare som kan tänkas vilja ha lågbetalda litauiska förare.
Kristina Krupavičienė skrattar. Det gör hon ofta. Hon är ordförande i fackföreningen Solidarumas, ett slags mini-LO med 20 000 medlemmar. I de 13 delförbunden finns bland annat socialarbetare, renhållare och vägarbetare.
Och chaufförer. Omkring 2 000 av medlemmarna är lastbilsförare. En bråkdel om man ser till Litauens hela yrkesförarkår. Det finns 80 000. I princip alla är utlandsförare som kör i andra EU-länder.
Kristina Krupavičienė berättar att Solidarumas har stora problem med lönedumpning och människor som utnyttjas. Det gäller litauer som jobbar i väst. Men också de tiotusentals arbetare som kommer till Litauen. Främst från Ukraina.
– De utnyttjas hårt. Många av dem får jobb på litauiska åkerier och skickas till Sverige, Tyskland eller Danmark. De får jobba fyra till sex veckor. Sedan skickas de hem i två veckor. Utan lön.
Under hösten ska Kristina Krupavičienė åka till Ukraina för att se om det går att organisera förarna. Hon har träffat Transports ombudsman Tommy Jonsson flera gånger och det blir uppenbart att Solidarumas på många sätt har Sverige som facklig förebild.
– Du kan få jobb hos oss! Och hjälpa oss att organisera lastbilsförare. Vi måste hitta en strategi för att hantera problemet med Ukraina, säger hon med rak adress till Tommy Jonsson.
Många företag – och även fackföreningar i EU:s östländer – ser låga löner som ett nödvändigt konkurrensmedel i unionen. Men det gäller inte Solidarumas och Kristina Krupavičienė.
– Självklart är mobilitetspaketet en bra idé, säger hon. Många ekonomer hävdar att strängare regler skulle vara dåligt för vårt land. Men vi måste få stopp på den sociala dumpningen. Jag anser att våra löner och villkor måste närma sig de nivåer som gäller i väst.
Tommy Jonsson nickar. Han och kollegan Jimmy Ovesson (som inte är med i Vilnius den här gången) jobbar med Transports ordning- och redasatsning i åkeribranschen.
De är luttrade efter år av grävande i företag som satt i system att runda arbetsmarknadens spelregler. Tommy Jonsson skulle gärna se ett skandinaviskt utstationeringsavtal som täcker alla lastbilsförare – oavsett nationalitet. Helst ett för hela EU. Då skulle det bli svårare att tricksa med cabotagereglerna, förtydligar han. En gemensam facklig strategi för att bromsa den utbredda pris- och lönedumpningen, står också högt på önskelistan.
– Som det är i dag kan Transport inte skriva in utländska chaufförer i förbundet. Det är synd, vi får faktiskt förfrågningar från förare som hellre går med hos oss än i fackföreningen i hemlandet, säger han.
I Solidarumas slåss man på flera fronter. Den sittande regeringen är konservativ.
– De styrande har USA som förebild. Ideologin är: ”Klara dig själv! Är du svag, skyll dig själv!” Det finns en socialdemokratisk opposition, men den är splittrad, förklarar Kristina Krupavičienė.
Korruption och maffia är en del av vardagen i Litauen. Det finns en yrkesinspektion. Anställda som blir lurade på lön kan begära hjälp.
– Men den allmänna bilden är att inspektionen är korrupt. Är det någon inspektör som agerar mot ett större företag blir denne snabbt utbytt, säger Kristina Krupavičienė.
Maffian då?
Tidigare ägde Solidarumas ett kontorshus i centrala Vilnius. En dag fick facket påhälsning. Av folk som ville köpa fastigheten. För sex miljoner euro, alltså runt 66 miljoner kronor.
– Kontoret var värt minst 20 miljoner euro, så vi sa nej, säger Kristina Krupavičienė.
Kort efteråt brann det i huset. Inte en gång utan flera. En inkopplad advokat rådde Solidarumas att sälja. Innan det blev fler bränder.
– Vi gick med på 17 miljoner. Men då kom det plötsligt en annan maffiagruppering och bjöd 21 miljoner euro. Så vi sålde till dem!
I dag har Solidarumas kontor i utkanten av Vilnius.
Efter det improviserade mötet med åkeriägaren får ombudsman Tommy Jonsson en lång pratstund med de fackliga ledarna för Solidarumas transportförbund. Flera av dem kom till Sverige i våras, till Karlshamn, för ett gemensamt uppsökeri bland litauiska förare.
Ričardas Garuolis är generalsekreterare i Solidarumas. Han berättar att förbundet precis tecknat sitt första nationella kollektivavtal med ett åkeri.
I Litauen gäller avtalet bara för medlemmar i facket. Inte som i Sverige där det täcker alla anställda.
– Vi är väldigt nöjda, säger Ričardas Garuolis. Vi fick igenom att lönen ska vara dubbelt så hög som den statliga minimilönen. Förarna får en extra semesterdag också.
Ričardas Garuolis är väl insatt i åkeribranschen. Förra året, säger han, var det mest lönsamma i modern tid för åkeriföretagen. Landet har flera jätteåkerier – som Girteka och Vlantana.
– Förra året köpte litauiska företag 7 000 nya lastbilar. Det finns pengar! Och företagen har börjat inse att det är brist på kunniga chaufförer. De måste börja betala bättre.
