De vaktar kärnkraften

Deras arbetsplats är omgärdad av ändlösa säkerhetsrutiner och har ett klart drag av science fiction. Men för skyddsvakterna på Ringhals är de strikta reglerna på kärnkraftverket en del av vardagen.

Monika Eskilsson, som arbetar i mottagningen, är en av dem som ska ha koll på att bara redan anmälda och godkända personer släpps in på området.

– Det är väldigt mycket regler. Dels Ringhals egna och dels myndigheternas krav. Allt det ska vi ha koll på, säger hon.

Alla som arbetar i mottagningen är skyddsvakter, väktare med specialutbildning och ett förordnande från länsstyrelsen, för att vakta särskilda objekt.

– De går som receptionister enligt vårt kollektivavtal. Men de gör betydligt mer än att svara i telefon. De har nog den tjockaste arbetsbeskrivningen av oss alla, säger Andreas Ehm, sekreterare och huvudskyddsombud i Transportklubben på Svensk bevakningstjänst på Ringhals.

När Monika Eskilsson började på Ringhals 1985 var arbetsuppgifterna inte alls lika avancerade.

– Det har förändrats jättemycket. Reglerna har skärpts. Det är mycket att tänka på för varje person som kommer. Då är det viktigt att vi ta det lugnt så att vi inte missar något.

Med passerkortet runt halsen är det fritt fram att passera genom spärrarna in på området. Men med bara ett kort kommer man inte långt.

För att ta sig förbi den yttersta nivån, industriområdet och in på driftsområdet där reaktorbyggnaderna finns, krävs säkerhetskontroller i nivå med en internationell flygplats. Alla personer måste passera genom metalldetektorn och deras bagage genom röntgenapparaten. Gods går igenom en liknande procedur. Varje fordon som ska in på området, vartenda verktyg, söks av. Först med bombhundar och sedan i röntgen.

– Allt från kontorspapper till kaffe kontrolleras. Vår uppgift är ju att otillåtna föremål eller obehöriga personer inte kommer in, berättar Andreas Ehm.

Men säkerheten gör också att de anställda måste leva med att arbetsgivaren har rätt att ta reda på det mesta om ens person. Som minimum får man acceptera en kontroll av brottsregistret, samt slumpvisa drogtester.

– Egentligen frånsäger vi oss all personlig integritet. De kan ju i princip gå in och kolla dina bankkonton. Men det är något man är medveten om när man tar det här jobbet, säger Björn Hörbäck, vice ordförande i Ringhalsklubben.

Efter ett tag vänjer man sig, både vid övervakningen och de tidskrävande rutinerna. Ibland kanske lite väl mycket. Som den gången någon på besök utifrån undrade varför det satt en övervakningskamera i väktarnas fikarum.

– Det var ingen som reagerade, vi är så luttrade. Men nu har vi tagit bort den, säger Andreas Ehm.

Ringhals är som en egen liten stad. Bara en stad med så enormt mycket högre krav på vad som kommer in och ut.

Inne på driftsområdet reser sig höga byggnadsställningar på en fasad som ska renoveras av byggjobbande entreprenörer utifrån. Strax intill ligger matsalen och sjukstugan. Och bredvid huvudentrén finns Ringhals egen lilla brandstation. Med brandbil och allt. Ett 40-tal av skyddsvakterna har också behörighet motsvarande deltidsbrandmän och ska vara först på plats om något händer på området. Björn Hörbäck är en av dem. Men att det brinner på allvar inne på området är sällsynt.

– De flesta larm är olyckor, hjärtproblem eller någon entreprenör som har skadat sig under arbetet. Då är vår uppgift att plåstra om, lugna och tillkalla ambulans om det behövs, säger han.

Att arbeta som väktare på Ringhals är annorlunda än andra väktarjobb, på gott och ont. Visst måste man hålla sig till strikta rutiner. Men sammanhållningen kommer på köpet. Sjukfrånvaron är låg, folk stannar länge och fackklubben är aktiv. Organiseringen underlättas betydligt av att alla finns på samma ställe.

– Fördelen vi har som fackklubb är att alla är samlade, det är lätt att få ut information. Vi har en stark klubb här ute och det vet företaget om. Vi har ett bra samarbete, säger Andreas Ehm.