Krönika

Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?

Davids krönika. Solidaritet, detta otympliga ord. Att ställa upp för någon, kanske någon man inte ens känner. En folkgrupp, ett lands demokrati eller bara sina arbetskamrater. Att tänka i två led, att om jag ger något så kan jag också få något tillbaka. Kan de va nåt? Ofta verkar det i stället som om vi alla är autonoma farkoster som singlar omkring i universum och att JAGET är det enda av betydelse.

Om någon till exempel lurar till sig skattepengar på det ena eller andra viset (fuskande friskolor, felaktiga assistansersättningar etcetera) så blir vi förstås förbannade. Men mest för att det är orättvist att just de kan sno pengar. Inte för att de förstör någonting vi byggt upp gemensamt.

Vi ställer krav på att samhället ska finnas för oss i alla tänkbara situationer. Men glömmer idealismen, att vi själva måste ställa upp ibland: för skolan, för en mobbad arbetskamrat eller för vettiga arbetsvillkor och löner. För det är lite besvärligt och ger eventuellt några sömnlösa nätter. Detta gillar vi inte, när de primära målen med tillvaron är nästa Thailandsresa eller ett snyggt inlägg på Instagram.

Till skillnad från Svenskt Näringslivs Leif ”va fan får jag för det?” Östling, tycker jag att vi betalar alldeles lagom mycket skatt i Sverige. Vi har ett välstånd – för de allra flesta – som tidigare generationer inte kunnat drömma om.

Möjligen är detta bara tillfälligt och vad händer när det verklig­en kärvar till sig på arbetsmarknaden med minskande resurser till välfärden? Ska vi fortsätta vandra omkring med huvudet under armen och tänka på JAGET?

Faktum är att det går att förbereda sig. Rikspolitikerna vill olika saker. Det mest aktuella just nu är att de som kan få makten efter nästa val vill ”reformera” lagen om anställningsskydd, las. Alltså göra oss alla till daglönare.

”De skiter la ja i”, kanske någon säger och jobbar lite extra för att ha råd med nästa utlandssemester. Då utan att tänka på att den kanske blir den sista.

Men det finns en medicin: att engagera sig. Det låter inte så sexigt men två partier i riksdagen kan förhindra detta framtida kaos: Vänsterpartiet och sossarna, och så facket förstås. Men dessa är inga statliga försäkringsbolag som lovar välfärd i all oändlighet utan levande folkrörelser som behöver hjälp och stöd från oss ”på golvet”. Om vi skiter i detta och inte tycker att de angår oss så har vi själva slagit i första spiken i vår välfärds kista.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Örjan Torpe:
    27 februari, 2018

    Sossarna och vänsterpartiet skulle de vara garanten för vår välfärd. De som tycker utvecklingen går åt rätt håll kan räcka upp en hand. Enroth får tom frågor från sina partikollegor om tågeländet, händer det något? Löfven lovar 22.000 nya sköterskor på fyra år. Lustigt nog så tror han på kapitalismen, att pengar kommer att rädda situationen. Jaha ja man skäller som bandhundar på Östlund och Kamprad som bevisligen har levererat in både jobb och skattepengar. Vad tror ni att detta skapar för solidaritet? Man skall ha företagare och höginkomstagare som skattebetalare men köper nån någon lyxbil eller båt så blir det ett jäkla liv, för det har inte jaag råd med. Nu skall alla vara med och skattekontrollera varandra. Det mest praktiska förslaget kom Grönköpings Veckoblads skattmas med. Man skulle fråga personerna i korvkön om de hade kvarskatt eller skatteåterbäring och på så vis så skulle man kunna kvitta varandras skatter utan att belasta staten. Smart va....

Lästips:

David Ericsson

En strömlös ledning

Davids krönika. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Davids krönika. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”.

Bygg infrastruktur så att hela Sverige kan leva

Debatt. Den infrastruktur vi bygger i dag kommer att ha en inverkan på samhällsutvecklingen hundratals år framåt i tiden. Än i dag påverkas regioner av hur järnvägar byggdes under 1800-talet. Dagens infrastruktursatsningar bör därför bygga för det samhälle vi vill ha i framtiden lika mycket som de möter de behov som existerar just nu.

Nollvision – för vem?

Debatt. I fjol fick 58 personer sätta livet till på jobbet och hittills i år är det åtta personer som omkommit på arbetet. Det är skrämmande. Fortsätter trenden hela 2019 pekar siffrorna mot närmare 100 döda!

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

En strömlös ledning

Efter stormen. Jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen när orkanen Alfrida drog in. Stugan i skärgården skakade och de lösa nockplåtarna som jag borde satt fast i höstas hamrade och slog.

Driving home for Christmas

Åkeri. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Världens uslaste Europaväg

Vägar. I slutet av artonhundratalet byggdes en elektrisk järnväg från Stockholm till Djursholm. Den var så dålig att den kallades ”Världens uslaste järnväg”. Dagens motsvarighet i landsvägstrafiken är E4:ans 2+1-väg utanför Ljungby.

Jag väntar mig politisk turbulens

Ledare. Efter månader av politiskt käbbel har vi fått en rödgrön regering. En vänsterregering som till betydande delar ska driva högerpolitik.

Högt pris för en röd-grön regering

Ordförandeord. Det är bra att Sverige nu har en regering och det är bra att statsministern heter Stefan Löfven. Det som inte är bra är att priset för den överenskommelse som har slutits mellan S, C, L och MP riskerar att bli alldeles för högt.

Jag orkar snart inte mer!

Insändare. Har jobbat skift i snart 14 år. Kört lastbil dag som natt. Känns som att jag aldrig är ledig. Hinner aldrig återhämta mig.

Gör fackkurser obligatoriska!

Insändare Tycker att facken generellt gör ett bra jobb i Sverige, men man måste bli mycket bättre på att utbilda sina arbetare.

Debatt: Facket & framtiden

På en död planet finns inga jobb

Ulf Jarnefjord: Utsläppen av växthusgaser måste minskas drastiskt för att den globala uppvärmningen ska hejdas. Detta är en ödesfråga också för fackföreningsrörelsen.

Biltvätt

Vår förbannade skyldighet

Bengt Sandberg: Fackföreningsrörelsen i Sverige har tagit ställning för att ta kamp för de papperslösa. Därför startades i september 2008 Fackligt center för papperslösa. Centret ska vara en motor bland förbunden mot att människor utnyttjas på svenska arbetsplatser.

Så lyfter vi facket

Johan Eriksson: En fackförening utan aktiva medlemmar är en fackförening utan kraft! Arbetarrörelsen måste bli en rörelse igen. Vi måste våga titta framåt. Inte fastna i en romantisk bild av vad vi en gång varit och med sorgsen blick förlamat konstatera omöjligheter och problem.

Det handlar om världsbilden

Jesper Bengtsson: Jag tror att valet i september kan sammanfattas med fyra ord: Det handlar om världsbilden. Jag är dessutom övertygad om att de fackliga organisationernas största utmaning under de kommande åren är att klara av att forma och etablera sin egen bild av vilket samhälle vi lever i.

När alla tänker som chefen …

Krönika. Det var en gång en liten, liten chef på ett litet, litet taxibolag. Vi kan kalla honom Loffe. Företaget finns i kustbandet men ägs av Stora bolaget i storstaden. Vi kan kalla det Skärgårdstaxi. Här utövar Loffe sin egen version av ledarskap.

David Ericsson

Driving home for Christmas

Davids krönika. När jag körde av färjan härom kvällen i Helsingör såg jag något märkligt. En tom utländsk dragbil framför mig lämnade hamnområdet, vände i rondellen utanför och körde tillbaka in mot terminalen.

Döden blir oftast bara en liten notis

Ledare. Vasagatan i centrala Stockholm. En vit lätt lastbil från en flyttfirma parkerar i lastzonen vid trottoarkanten. Föraren och två medhjälpare hoppar ur och fäller ner bakgavellyften.