Varsågod och sitt inte här…
Inte välkomnande. En global trend drar genom städerna. Den utestänger hemlösa, tiggare och människor med tunna plånböcker. När offentliga bänkar förses med armstöd mitt i sätet sätter man effektivt stopp för ovälkomna sovgäster. Det kallas exkluderande design.
A rgumentet för armstöd mitt i bänkarna på järnvägsstationer, i busskurer, vid torg, gågator och shoppingcentrum är att funktionshindrade behöver dem som hjälp för att ta sig ner och upp. Men det biter inte på Arbetarens kulturredaktör, Fredrik Edin. Han är en av flera som på senare tid uppmärksammat och forskat om den utestängande designen i våra städer.
”Tågstationens bänk är så hal och lutar så mycket att man måste anstränga sig för att inte glida av. Att sova på den skulle vara omöjligt. Detta är långt ifrån någon slump. Jag har tittat närmare på fenomenet ”Bum Proof” eller luffarsäkring som det skulle heta på svenska om vi talat öppet om sådana saker”, skriver Fredrik Edin på sin blogg.
Han syftar på bänkarna i Malmös nya citytunnel med de underjordiska stationerna Malmö central och Triangeln. Där var bänkarna så hala och sluttade så mycket att de fick rätas upp efter invigningen 2010. Ändå förklarar Wolfgang Liepack vid Malmös gatukontor i Dagens Nyheter att samma bänkmodell funnits länge på Kastrups flygplats i Köpenhamn. Där har inga klagomål hörts.
Andra exempel är tågstationen i Linköping dit personer utan biljetter, som tiggare, inte har tillträde. I ett p-garage i Finspång försökte kommunen mota bort missbrukare genom att spela klassisk musik på hög volym ur högtalarna.
Kulturredaktör Fredrik Edin talar om en medveten strategi från stadsplanerarna. Han anser att den uteslutande designen bygger på en ideologi och följer tidsandan med en ökande kommersialisering av våra offentliga utrymmen. I konsumismens tidevarv förvandlas vi från medborgare till konsumenter. Där man förr bara kunde sätta sig på en bänk och lapa sol kan man nu tvingas ta en kopp kaffe på ett kafé för att få vila benen.
”Bara skötsamma icke-missbrukare får tillträde. Medborgarskapet devalveras. Kan man inte privatisera offentliga miljöer för att bli av med oönskade besökare kan man åtminstone bygga om dem”, bloggar Fredrik Edin.
Han får stöd av fler forskare som beskriver hur uppstickande järnpiggar utanför en portuppgång i London används för att mota bort ovälkomna nattgäster. I Umeå har invånarna retat upp sig över att nya bänkar med armstöd mitt i sätet satts upp vid järnvägsstationer och busskurer.
Katrin Holmqvist-Sten är lektor på Centrum för regionalvetenskap vid Umeå universitet. Hon förklarar utestängande arkitektur som ett sätt att styra invånarnas beteende:
– Det uppfattas ofta som något positivt, som ett sätt att främja vår hälsa och underlätta vår vardag. Göra livet enklare. Men å andra sidan kan arkitekturen också användas för att styra, disciplinera och kontrollera människor, säger hon.
Disciplinerad design är ett annat ord för detta. Katrin Holmqvist-Sten kan inte säkert säga när den utestängande arkitekturen gjorde sitt intåg.
Ett vanligt exempel är murar, som Berlinmuren som skulle skydda invånarna från väst. I dag styrs den romska befolkningen in i särskilt omgärdade stadsdelar och förorter på många håll i Östeuropa, förklarar lektorn.
Hon talar om ”ganska groteska exempel” på hur vi styrs, mer än vi anar. Kreatörerna använder sig av ljud-, ljus- och luktdesign som talar till våra sinnen, i galleriorna.
– Vi ser varmt ljus över frukt och grönt och vissa ljud riktar sig direkt till tonåringar. Vi tänker inte på det som design men det är ett sätt att styra oss.
Att parker, torg och gemensamma utrymmen blivit ödsligare, blod- och bänkfattigare beror på att stadsplanerarna vill öka tryggheten och säkerheten, berättar Katrin Holmqvist-Sten. ”Oönskade element” som stör ordningen kan också motas bort med grindar, inhägnader, portkoder, avgifter övervakningskameror och ordningsvakter.
Vem har rätt till staden?
– Alla har rätt till staden, invånarna liksom de privata och offentliga aktörerna. Vi kan se oss omkring och fundera: Var stannar vi? Vad gör vi på stadens torg, svarar Katrin Holmqvist-Sten.
– Lite tillspetsat kan man fråga: Har vi något i shoppinggallerian att göra, om vi inte vill handla prylar? Var kan vi demonstrera, dela ut flygblad, samla in pengar och tigga? Motar vi undan tiggare från en plats dyker de alltid upp någon annanstans. De försvinner inte.
Förbundet Allt åt alla reagerar också över den utestängande designen. Viktor Mauritz i Uppsalas lokalgrupp ser många avskräckande exempel när stadskärnan rustas och byggs om.
– Vid den nya Centralstationen har alla bänkar armstöd på märkliga ställen. De ”liggsäkras” för att undvika fel sorts folk. Bänkarna är få på grund av kommersialiseringen av alla utrymmen. Människor som kan väcka obehag hos presumtiva konsumenter motas undan. Vi vill ha en stad som byggs och planeras utifrån människors behov, en stad som alla har tillgång till. Vi ska inte tvingas köpa oss tillträde!
