Taxiprojektet. Regn, rusk och grillad korv. Skolbussföraren Shabaz Jamal skakar hand med ombudsman Lone Olsson. Men alla blir inte lika glada när Transports Malmögäng dyker upp för att märka bilar. Med kollektivavtal.

Det är dags att höja lönen. Och då snackar vi inte om 100-lappar!

Taxiföraren Peter Dahlberg har sin åsikt klar när Transports Malmöavdelning bjuder på korv och märker upp taxibilar med kollektivavtal i Trelleborg.

Platsen är parkeringen utanför beställningscentralen Vellinge taxi. Det är snart lunchtid. Malmögänget med uppsökaren Jon Wall i Transports taxiprojekt hinner precis montera upp grillar och nyinköpt vindskydd innan gråhimlen börjar droppa.

– Vellinge taxi är det enda bolaget inom Malmöavdelningens område som kräver att alla anslutna åkare ska ha kollektivavtal. Varje gång de får in en ny åkare kontaktar de oss, säger taxiombudsman Lone Olsson.

Hon ler:

– Utan avtal ingen klisterlapp.

Men bryr sig vanliga resenärer om ifall chauffören som kör dem har avtalsenlig lön, hyfsad arbetsmiljö, försäkringar och pension?

– Jag vet inte men om någon ringer till oss på avdelningen, och det är faktiskt ganska vanligt, så rekommenderar vi Vellinge taxi. Plus Svea taxi. De ingår under samma paraply.

Lone Olsson drar upp kapuschongen och småpratar med taxiförarna som droppar in. Tillsammans med åkeriombudsman Lars Klang klistrar hon avtalslappar på bilarna.

Några kräver mer kraft för att fästa i regnet.

Peter Dahlberg tar ett bett av grillkorven. Han kör taxi, sjukresor och färdtjänst och skämtar bekant:

– Kul att ni bjuder på någonting för all medlemsavgift jag betalat in. En korv för varje år jag varit med i facket, eller hur Lone? Vi gör ett avtal?

Lönen är den viktigaste frågan för facket att ta tag i, tycker han.

– Taxiyrket är ett av Sveriges sämst betalda. Lönerna behöver höjas kraftigt!

Fast frågan är förstås komplicerad. Åkeriägarna måste konkurrera och lämna anbud till upphandlare som vill hålla kostnaderna nere, vilket drabbar chaufförerna, resonerar Peter Dahlberg.

– Grundlön måste vi ha i alla fall.

Han är nöjd med sin åkare men någon facklig utbildning hinner han inte med. Måste ju jobba. Fast Peter Dahlberg satt med i fackklubben på företaget för några år sedan och tror att den finns kvar. Vad mer?

– Jag hade gamle finansministern Gunnar Sträng som lärarvikarie på gymnasiet.

I september drog Transport i gång ett taxiprojekt med fem uppsökare runt om i landet. Fram till nästa sommar ska de träffa taxichaufförer, försöka få i gång mer facklig aktivitet och förmå fler åkare att teckna kollektivavtal. I Malmöområdet jobbar uppsökaren Jon Wall med ett mångskiftande förflutet inom transportsektorn. Han har kört allt från mjölk till sopor och maskiner, rattat kranbil och även arbetat som trafikledare.

– Anslutningen till facket är så dålig så vi borde kunna värva fler medlemmar. Det är helt avgörande om vi ska kunna förändra branschen, säger han. Och fångar upp en chaufför vid grillen med samma budskap:

– Vi måste bli fler för att kunna ändra på det här. Det finns så mycket att göra!

Föraren riktar genast in sig på överetablering och fusk, säger att säkert alla vill växla över till mer seriositet och ”att folket på golvet ska betraktas som seriösa”. Han är med i a-kassan, men inte i Transport.

– Skulle du vilja gå med? Du får hemförsäkring och inkomstgaranti som ger högre ersättning om du blir arbetslös. Jag kan anmäla dig till vår fackliga grundkurs, Startpunkten?

Chauffören slinker i väg med orden:

– Måste tänka lite.

En vanlig reaktion, nickar Jon Wall.

Över lag är förarna trevliga när han dyker upp på taxistopp och beställningscentraler.

– De är ju servicemänniskor.

Taxi beskrivs ofta som en näring i kris. Tror du den går att förbättra?

– Ja, fast vi behöver hjälp uppifrån också, åtgärder krävs från regering och riksdag, framhåller Jon Wall.

Transport driver bland annat krav på att kör- och vilotidsregler som motsvarar bestämmelserna inom den tunga trafiken ska införas, att taxisektorn ska regleras och etableringskontroll införas.

Taxiföraren Hazem Azo Khelo kliver ur bilen. Han kallar sin åkare en snäll man som bryr sig om personalen. Gå med i Transport? Det är första gången han träffar på någon därifrån. Han slår ut med armarna, måste också fundera.

– Men det är bra att facket kommer hit.

Mangal Wrishmin är ensamåkare och dyker rätt in i diskussionen med fackfolket. Sex dagar i veckan jobbar han, tretton timmar om dagen men det betyder inte att han blir miljonär. Han för en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop.

– Det är den största tragedin. Och att 90 procent i taxibranschen är invandrare.

– Varför ska vi ha olika priser i Sverige? Det svenska samhället är förloraren. Vi som kör mår jättedåligt och har dålig arbetsmiljö.

– Och hur ska en pappa kunna ha koll på sina barn när han hela tiden sitter i taxin? Jag åker i väg när barnen sover och kommer hem när barnen sover. Det är fel att livet bara ska vara att jobba.

Peter Persson ansluter vid grillen. Före pandemin hade han två bilar och tre anställda. Nu kör han själv och tycker att staten strösslar pengar över fifflande taxiföretag.

– Vi konkurrerar ut oss själva med skattepengar vi betalar in. De här bolagen ska inte ha bidrag! De vinner anbud med en massa bidragsanställda, konkursar efter några år och startar nya bolag. Det kan inte få fortsätta, att lägsta pris alltid vinner, säger han.

Det finns diskussioner om att låta enbilsåkare gå med i facket. Deras villkor är knappast bättre än de anställda förarnas, konstaterar ombudsman Lone Olsson.

– Men hur ska vi ställa oss om åkaren köper en bil till och anställer förare? Frågan är inte alldeles enkel och alla är inte intresserade av att de ska kunna bli medlemmar.

Chauffören Shahbaz Jamal övervakar märkningen av sin skolbuss. Han är medlem och har fått hjälp av Transport tidigare för att få ut sin lön.

– Facket är jättebra för oss!

Nu jobbar han fem dagar i veckan, mellan 7 och 17 med en timmes paus, och vill inte byta åkare. En del ger så dålig lön, är Shahbaz Jamals erfarenhet.

– Min svenska är inte jättebra, men många gånger hjälper passagerarna mig. Jag har många människor som mina lärare.

Han ler brett till skillnad mot föraren Per som är arg (och inte vill säga sitt efternamn).

– Facket säger att jag måste ta lunch. En hel timmes lunch när jag inte tjänar något.

Ombudsman Lone Olsson skakar på huvudet och kontrar med att taxiföraravtalet ger honom rätt att ta 1,5 timmes lunch.

– Det är inte facket utan arbetstidslagen som säger att du ska ta rast efter max sex timmars arbete. Men du behöver faktiskt rast, vila och återhämtning när du kör.

Lars Andersson är ursprungligen plåtslagare, har varit med i facket hela livet men hoppade av för fyra, fem år sedan.

– Jag tyckte rent ut sagt att det blev för dyrt, men har funderat på att gå med igen. Transport borde jobba för bättre arbetsförhållanden och ob-tillägg, helgersättning efter klockan 19. Det är sjukt att alla vi som kör på procentlön inte har ob-tillägg.

Varför Goran Milic är med i facket? Den frågan har han inte fått förut. Han har aldrig begärt hjälp men det kan vara bra att vara medlem, tycker han. Efter en sväng till lager och logistik är han tillbaka i taxibilen, tycker om att köra bil och träffa nya människor.

Men jobba helg orkar Goran Milic inte med längre. Han kör måndag till fredag, 7–17 med två timmars paus.

– Det är bra. Jag hinner träna två gånger om dagen, försöker få bort min mage, säger han och klappar på den.

Mats Öhman tar skydd under vindskyddet och stryker undan några regndroppar. Han är ordförande i avdelningens buss- och taxisektion och hakar på lönesnacket.

– Våra dagskassor ligger på ungefär samma nivå i dag som 1997 fast alla priser har gått upp. Mest angeläget är att vi får bort procentlönen. Vi måste trycka på regeringen för att få en reglering av taximarknaden igen.