Taxi – vår tids slaveri

Det fuskas och fifflas som aldrig förr i taxibranschen. Missbruket av de statliga bidragsjobben har fått konkurrensvillkoren att fullständigt haverera. Tv pekade i höstas ut Malmö som det värsta tillhållet i taxis vilda västern. Så vi åkte dit – och träffade Stefan som efter 13 år bakom ratten har fått nog.

Taxistolpen utanför centralstationen i Malmö. Soran, som egentligen heter något annat, säger att han snart får en stressattack, att han aldrig kan sluta tänka på om han ska tjäna tillräckligt med pengar för att kunna ställa mat på bordet. Han är 29 år.

– Jag tog det lugnare för sju år sedan när jag började köra, säger han. Kassan var mycket bättre då. I dag är det mycket hårdare konkurrens. Det finns lågprisbolag som kör till andra sidan stan för 59 kronor. Hur ska man kunna konkurrera med det? När bussen kostar en tjuga? Jag måste jobba 13 timmar om dagen, sex dar i veckan för att klara mig.

Hur är det möjligt att erbjuda resor för småpengar?

Genom att anställa chaufförer med bidrag från staten. Den som anställer en arbetslös person kan få en del av lönen från staten i så kallat nystartsbidrag. Här finns en gyllene marknad för den som vill utnyttja systemet. Man uppger helt enkelt till arbetsförmedlingen att den anställde ska få en hög lön – men behåller i själva verket en stor del av kakan själv. Risken att åka fast är minimal eftersom det inte finns någon tillsynsmyndighet när det gäller nystartsjobb. Till SVT:s Sydnytt i höstas sa Carita Wittfjord på Arbetsförmedlingen teknik i Malmö, att ”vårt uppdrag är att lita på arbetsgivarnas uppgifter när de lämnar in dem”.

Nystartsjobben är tänkta att locka arbetsgivare att anställa personer som är långtidsarbetslösa. Bidragen betalas ut lika länge som den anställde har varit arbetslös. Flest nystartsbidrag till taxibranschen betalas ut i Malmö. Mellan 2011 och 2013 ökade de med 32 procent. Malmö har också landets högsta arbetslöshet. Här står tolv procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden.

– Statsbidragen har funnits länge men det verkar som om ägarna först nu förstått hur man kan mygla. Jag vet ett taxiföretag som anställde 30 chaufförer, alla med bidrag, säger Lone Olsson, som är ombudsman på Transports Malmöavdelning.

– Det här är 2000-talets moderna slaveri och jag kan inte förstå den regering som inte genast sätter stopp för detta. Tar man inte bort bidragen ser jag ingen framtid för taxi. Fler kommer att systematiskt utnyttja bidragen och de seriösa företagen försvinner. Kvar blir vilda västern.

Vid taxistolpen utanför Malmö central vill nästan ingen framträda med bild eller uppge sitt riktiga namn. Men många vill berätta hur verkligheten ser ut. Som till exempel att de jobbar tolv, tretton timmar om dagen, ofta sex dagar i veckan och ändå bara knappt får ihop så det räcker.

Somliga är egenföretagare, andra är anställda och kör på procent. Någon lyckas få ihop mellan 10 000 och 12 000 kronor i månaden. Före skatt. De som är anställda med bidrag hör till dem som ibland kan tjäna mest, men de vet också att de åker ut när bidragsperioden är slut. Arbetsgivaren skulle aldrig ha råd att betala lönen ur egen ficka. Alternativet är att köra på procentlön och nej, det är inget alternativ.

Taxiföraren Jordan Karamfilove är inte rädd för att framträda i tidningen. Han har kört taxi till och från sedan 1990-talet. Nu är han tillbaks. På nystartsbidrag. Det finns ingen framtid i det, säger han. Jordan drömmer om att flytta till Bulgarien. Där har han ett stycke mark, han skulle kunna leva billigt.

– Här är det djungelns lag som gäller, säger han. Förr fanns det mer solidaritet mellan förarna. I dag är konkurrensen så hård att du bara tänker på dig själv.

Alla är män med rötter i andra länder. Alla säger att de kör eftersom de inte har något annat val. Alla överlever på sina skitlöner tack vare fruar som jobbar.

– Jag är ofta här, säger Lone Olsson. Att ge en kram och säga att jag vet hur jävligt det är, kan räcka för att bli populär.

Nyss var hon på blixtutryckning till ett taxiföretag som tidigare inte haft med facket att göra. Att hon nu hamnade där beror på Stefan. Stefan heter egentligen något annat och har inte haft några problem med att framträda med både namn och bild, säger han. Men dagens möte fick honom att inse att han nog ska tassa tyst tills han hittat ett annat jobb. Vad det handlade om? Arbetsgivaren ville läxa upp honom, påstå att han inte varit lojal mot företaget och att han uppviglat sina arbetskamrater till att börja bråka om arbetsvillkor.

Stefan har varit chaufför i 13 år, både som anställd och som egenföretagare. I nordligaste, mellersta och sydligaste Sverige. Den dåliga lönsamheten gjorde att han under tiden som egen åkare hamnade i ekonomiskt trassel som han fortfarande betalar för. Varje månad tar kronofogden allt över existensminimum från Stefans lön.

Stefan har åkt in och ut ur branschen genom åren. Varje gång en arbetsgivare gått i konkurs och han har blivit arbetslös, har han bestämt sig för att aldrig mer återvända till taxiyrket.

– Men arbetsförmedlingen tittar bara på vilken branschvana du har, säger han. Det här är den enda branschvana jag har. Skulle jag tacka nej blir jag av med a-kassan.

Arbetsgivarna har varit mer eller mindre dåliga, säger Stefan. Den här gången är det värre än någonsin. Konkurrensen i Skåne är extremt hård och som en konsekvens av det är arbetsvillkoren ”rena rama skräckupplevelsen”, säger han.

– Det är bara ”köra in, köra in” som gäller.

Stefans nuvarande arbetsgivare är en av alla åkare som kör under Taxi Kurir. Det betyder att körningar bokas genom deras beställningscentral. Telefonisterna där har kollektivavtal, men det är inget som per automatik spiller över på anslutna åkare. För dem har Taxi Kurir inget arbetsgivaransvar.

– De är autonoma enheter, egna företagare, säger Karin Bergman som är kommunikations- och pr-ansvarig för Taxi Kurir i Skåne. Vi kan inte gå in och bestämma över dem. I vårt transportöravtal med åkarna rekommenderar vi dem att teckna kollektivavtal och att de ska följa fackenliga löner och villkor.

När Stefan på sin anställningsintervju frågade efter kollektivavtal och fick till svar att ja, självklart finns det, de kör på Taxi Kurirs avtal, så trodde han på det. Men så var han med om en olycka. Eller egentligen två.

Först en seriekrock som gav honom rejält ont i ryggen. Läkaren ville sjukskriva honom, men Stefan är inte den som vill ligga på soffan så han stretade på ändå. Tills det två veckor senare var dags igen. En passagerare som han hämtat från psykiatrin bestämde sig mitt i en rondell för att hoppa ur bilen. När Stefan sträckte sig efter hennes jacka för att mildra fallet, fick han armstödet rätt in i sidan. Den redan onda ryggen knäcktes till. Den här gången var han tvungen att acceptera läkarens sjukskrivning.

Efter två veckors sjukskrivning träder de kollektivavtalade försäkringarna in och täcker upp en del av inkomstförlusten. Skulle skadan leda till bestående men tickar samma försäkringar ut med kompensation för skadan.

– Men det fanns inga försäkringar, säger Stefan. Jag ringde fackets direktlinje och frågade om bolaget verkligen har kollektivavtal. Det fanns inget.

Tillbaks på jobbet berättade han för en arbetskamrat att de blivit lurade. Inga sådana försäkringar och därmed ingen inbetalad tjänstepension. Informationen spred sig och snart visste alla. Röster höjdes. Det här är ju för jävligt! Missnöjet hos de anställda började pysa ut här och var. Det måste bli ett slut på arbetsscheman som innehåller för långa arbetspass och för lite dygnsvila. Arbetsgivaren kan inte heller flytta förare mellan orter i Skåne med minimalt varsel. Och så vidare.

Stefan är inte rädd av sig och tog på sig rollen som budbärare. Det här är olagligt, sa han till arbetsgivaren.

Men vart tog kampviljan vägen? Alla arbetskamrater som var så förbannade och beredda att säga upp sig om arbetsgivaren inte skaffade kollektivavtal? Den slukades av rädslan, gissar Stefan och får medhåll av Lone som varit med tillräckligt länge för att ha sett precis det här hända gång på gång. När det väl kommer till kritan är rädslan att förlora det lilla man redan har större än modet att påtala brister. Budbäraren blir en nagel i ögat på arbetsgivaren.

– I dag har jag förlorat jag tron på alla, säger Stefan. Det är bra att få prata om det nu, annars hade jag åkt hem och låtit det gå ut över min sambo. Från och med i dag sköter jag bara mitt och inget annat. I januari tänker jag ta busskort och sen lämnar jag taxibranschen för gott.

Lone förstår honom. Men samtidigt, säger hon, är det sånt här som gör det svårt att behålla fackliga förtroendemän i branschen. Det blir inte så lätt att ta till fackliga stridsåtgärder när man har så få medlemmar. De som skulle kunna bli bra företrädare drar vidare.

– Taxibranschen blir bara värre och värre, säger hon. Det anställs folk som inte vågar trotsa, gärna långtidsarbetslösa som inte kan språket så bra, så de är i ett riktigt underläge.

Så … finns det något framtidshopp alls för taxi?

– Reglerad taxi, säger Lone Olsson. Reglera antalet bilar efter antalet invånare. Ge chaufförerna mellan 20 000 och 25 000 kronor i lön, samma som bussförarna. Då har du också möjlighet att jobba normal arbetstid och ha ett familjeliv. Då skulle vi få chaufförer som tycker jobbet är jätteroligt – och vi hade fått tillbaka en viss status i yrket.