Slutjobbat i Karlshamn
Ett lönsamt företag lägger ner. Ombord finns trotjänarna som sett till att verksamheten rullat. Tacken? En spark där bak och några erbjudanden om ett par futtiga timmar på en arbetsplats många mil bort. Vi åkte till DB Schenkers terminal i Karlshamn, som försvinner till årsskiftet.
Det satt en lapp på skåpet i omklädningsrummet. Möte tisdag den 12 april, alla måste komma. Det här var en torsdag. Hela helgen kunde ägnas åt vilda spekulationer, ovisshet, magont. Fem nätter att ligga sömnlös och grubbla. Något stort är på gång.
Cheferna var där. Informationen blev kort och befriad från medmänskliga krusiduller. Schenker släcker i Karlshamn till årsskiftet och omfördelar verksamheten till terminalerna i Kristianstad och Nybro. Punkt.
Företagshälsan fanns inte på plats. Ingen slösade ord på att fråga hur beskedet kändes. Behöver någon prata? Vad behöver ni? Vad har ni för drömmar?
Inget.
Johan. Var det tjejerna på kontoret de skulle flytta på? Eller hade Schenker bestämt sig för att slussa över bilpaketen till Kristianstad? Det skulle ju påverka Karlshamnsterminalen. Johan Wigenmark trodde aldrig att mötet skulle handla om att hela stället ska bort. Ingen hade gissat på total nedläggning.
– Jag har gått till jobbet med glädje, säger Johan. Ju fler grejer, ju jävligare nätter, desto gladare. För då finns det pengar i företaget. Då går det bra.
Han vet att företaget kommer att erbjuda honom att följa med till Kristianstad för att jobba. Deltid. Jaha. Han behöver en heltid. Är de två som samåker går det ihop tills han hittar något annat.
Men att företaget erbjuder färre timmar sju mil bort …
– … är ett slag i ansiktet och betyder att de inte tycker om oss, säger Johan. Hade jag blivit erbjuden färre timmar än detta hade jag frågat om de tycker jag är så jävla värdelös?
En gång bröt han armen när han spelade rugby och blev sjukskriven i tre veckor. Det läkte fel och behövde brytas upp. Läkarna ville sjukskriva honom i ytterligare sex veckor. Glöm det. Johan möblerade om i schemat så han skulle kunna sköta sitt jobb trots gipset.
Jo, man blir nog en arbetshäst på det här stället, säger han.
– Jag tror faktiskt det. Vi är ett schyst gäng, vi hjälper varandra. Det är bra killar där ute.
Han kan räkna ihop sammanlagt 23 år på Schenker. Det har varit finfina år och relationen till ledningen har alltid fungerat friktionsfritt. Inget knussel med något.
– Sen blev det sämre, säger Johan. Inte över en natt, men man känner sig som en blindtarm. Man är inte vatten värd. För första gången är vi redigt besvikna på företaget. Att lägga ner ett vinstdrivande kontor! Hur ska de reda ut allt detta? Det sista som överger en är ju hoppet, någon stjärna kan ju längs resans gång se att det här inte går ihop. För mig kommer det nog att lösa sig med jobb. Just nu är jag mer förbannad än stressad.
Robin. Cheferna lovade att inte sätta käppar i hjulet för den som hittar annat nu. Klart man måste se om sin framtid. Så när Robin Jonsson snabbt fick nytt jobb utgick han från att det inte var något problem. Uppsägningstiden räcker –
så när som på fyra dagar. Den nya arbetsgivaren vill att han börjar den 20 juni, men Schenker säger att han måste jobba till och med den 24. Verksamheten måste fungera, heter det. Inga käppar i hjulet?
– Det är exakt det de gör nu, säger Robin. Det här är fruktansvärt dåligt, speciellt när de har sagt att de ska hjälpa oss. Jag blev förbannad och gick till facket. Får man göra så här? Jag kan inte jobba kvar till den 24. Men om företaget kan hålla inne en hel månadslön om jag reser mig och går – då vet jag inte om jag har råd.
Andreas. Han hade tänkt sig en dialog. Som ombudsman för Transport vill Andreas Kindesjö göra som han alltid gör när folk måste gå. Förhandla. Följa spelreglerna där parterna ger och tar. Han har goda erfarenheter av DB Schenker i Karlshamn, men nu? Plötsligt är det kalla handen.
Han har gett olika förslag på åtgärder. En utbildningspott till exempel, med pengar till den som behöver vidareutbildning. Blir det slantar över kan de gå tillbaks till företaget. Men företaget vill inte ens diskutera förslagen. Terminalen ska väck, folk ska sägas upp, that’s it.
Han har nästan alltid lyckats få någon krona till folk som behöver gå, men inte nu. Han är mest förvånad över att de inte är intresserade av att skjuta till något alls.
– Jag har aldrig varit med om en sådan ovilja att förhandla. Ger man lite extra kan man också gå hem rakryggad. Men de tycker inte att de behöver göra mer än så här. Det är en nedläggning av en fullt fungerande verksamhet, och de vill inte hjälpa sina medarbetare sedan lång tid att hitta nytt jobb. De tar inte något samhällsansvar alls.
Om det funnits brister att ta på skulle han inte ha sagt något. Men terminalen är fräsch, leveranskvaliteten bra, lönsamheten fin.
– Jag förstår att företag ibland behöver dra ner, säger han, men att som i det här fallet göra vinst på de anställdas bekostnad? Då blir jag förbannad.
Peter. Han är väl en sådan som försöker vända på saker, se det positivt, tänka att det löser sig. Att allt kommer att bli bra. Men den här gången kommer det ifatt Peter Nilsson hela tiden. Rätt som det är sitter man där och snackar om skiten.
I 29 år har Peter jobbat på terminalen i Karlshamn. Sett hur den byggts ut både en och två gånger. Ränderna i golvet skvallrar om hur den vuxit. Det har gått bra för det här stället. Svarta siffror, lagom litet och familjärt. Alla hjälper alla. Det är väl därför folk stannar.
Peter har hört genom Andreas på facket att han kommer bli erbjuden att följa med till terminalen i Kristianstad. Fem timmar ska han få. Vilket skämt. Fem timmar om dagen, sju mil bort? Fjorton mil för varje pass. Skulle det vara en rimlig kompensation för att arbetsplatsen lägger ner? Lönen skulle ju knappt räcka till bensin.
När han får det skamliga erbjudandet svart på vitt tänker Peter Nilsson tala om ett och annat.
– Jag ska säga att de borde skämmas, säger han. Vi är inte någonting värda där inte. De kör över oss totalt. Jag trodde de skulle ta hand om sin personal bättre. Fem timmar? Det är förnedrande.
Mejlet. Det kom ett mejl. Företagets ”head of system freight” skrev att nedläggningen i Karlshamn kommer att stärka Schenkers verksamhet i Blekinge. Kvaliteten ska bli bättre. Jaha. Så arbetarna i Karlshamn har inte levererat någon kvalitet, eller? Vilken käftsmäll. Alla blev förbannade. Andreas Kindesjö från facket gick i taket och krävde en ursäkt. Ett skriftligt erkännande – från den som skrivit mejlet.
Men i stället kom det en muntlig ursäkt från lägre chefer. Fegt. Riktigt fegt. Facket kommer inte att ge sig, försäkrar Andreas. Han ska ha loss en ursäkt och den ska vara nedtecknad på papper. Svart på vitt.
Niclas. Han och Johan försöker hålla modet uppe tillsammans. De har jobbat natt ihop i snart fem år. Ingen har hört dem gnälla. Tvärtom. Niclas Roskvist har varit här i Karlshamn i 17 år och hade kunnat stanna bra många år till. Det har aldrig funnits något att klaga på och nattpassen har varit kanon. De får fruktkorg, fritt knäckebröd, midsommarpresent och matlåda till jul. Tidning i fikarummet. Fint bemötande. Tills nu.
– Men nu är företaget inte tillmötesgående alls, säger Niclas. De hade inte ens gjort en ordentlig riskanalys innan de beslutade att lägga ner. Ingen vet något när man frågar. De måste ju veta något!
De borde lyssna på facket och fixa den där utbildningspotten. Eller lova full betalning december ut även om man hittar något annat. Någon slags bonus som tack för allt man gjort. Något som visar att de bryr sig. Inte bara en spark i röven.
– Vi har alltid ställt upp. Vi har alltid varit duktiga på mätningar, leveranser, alltid legat i topp bland alla Sverigeterminaler. Schenker gör storvinst och borde ta sitt samhällsansvar.
Peter. Vet cheferna att Peter Nilsson nästan aldrig stämplar ut halv fem när arbetspasset är slut? Att han brukar stanna kvar och göra det där lilla extra, ta de sista pallarna, lämna ordentligt? Känner de till att handlederna är utslitna, men att Peter är av den sorten som inte låter lite skavanker stå i vägen för ett bra jobb? Har de hört att Peter efter hjärtinfarkten för åtta år sedan var tillbaks i trucken inom tre veckor?
– Läkarna var inte så glada, säger Peter. Man är väl lite knäpp i huvet kanske. Man är väl det.
Visst ger det en bitter smak. Han har jobbat sedan han gick ut nian, aldrig behövt bekymra sig för inkomsten. Kommer han att behöva gå på a-kassa nu? Fasiken, det har faktiskt blivit svårt att sova.
Kanske skulle han inte berätta det här för tidningen, säga vad han tycker. Att det faktiskt är för jävligt. Att Schenker behandlar dem som skit. Att allt är uselt skött. Han ska ju ändå jobba kvar till nyår.
– Men vad ska de göra? Säga upp mig? Hahaha! Jag ska tala om för dem att de borde skämmas.
Fotnot: Robin Jonsson fick till sist sluta några dagar tidigare för att kunna börja sitt nya jobb.
