André Edlund klättrar upp i planet. Håkan Ångqvist hoppar in i traktorn framför. Det går undan. Tillsammans bogserar de en Fokker 50 till hangaren där planet vilar över natten, inför återresan till Stockholm, tidigt nästa morgon.
Close
André Edlund klättrar upp i planet. Håkan Ångqvist hoppar in i traktorn framför. Det går undan. Tillsammans bogserar de en Fokker 50 till hangaren där planet vilar över natten, inför återresan till Stockholm, tidigt nästa morgon.
Close

Samspelt lag på flygplatsen i Vilhelmina

Flyg. ”Pang!” Knallskottet går och kanadagåsen lämnar till slut banan fri. Ramparbetarna André, Håkan och Mikael går som en man ut för att ta emot Fokkern från Stockholm. Nattkvarter är South Lapland Airport.

André Edlund, Håkan Ångqvist och Mikael Carlsson är mångsysslare, och en sammansvetsad trio. Få ord krävs inför landning och start, alla vet vad de ska göra.
Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist står beredda att ta emot planet från Stockholm och Lycksele.
Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist står beredda att ta emot planet från Stockholm och Lycksele.
”Rätt trång” är trions beskrivning av hangaren. Killarna bär ut påsar med skräp och vattenkantiner, så kallade hot jacks, som används för att koka kaffe.
Fackliga Björn Grönlund är operativt och tekniskt ansvarig för ramp, fält och brandförsvar. ”Så fort flygbolaget Amapolas vd ser att passagerarna blir fler är han beredd att flyga mer igen. Vi är lite trångbodda. Om tio år hoppas jag vi har en längre bana och flyger jetplan. Vilhelmina är en familjär flygplats”, säger han.

Flygplatsen med landets kortaste bana, säger ramparbetaren Mikael Carlsson, sveper ut med armen och ler i solen. 1 502 meter.

Han ser på klockan, 20.15. Stockholmsplanet närmar sig första anhalten, på sin rutt mot Vilhelmina.

– Om en kvart landar de i Lycksele. Jag far ut och gör bankoll, säger han och hoppar i bilen.

Få ord krävs mellan flygplatsens samkörda trio. Alla vet vad de ska göra när det drar ihop sig till start och landning. Mikael anropar flygtornet från plattan:

– Då kör 342 ut på banan.

"South Lapland Airport är Sveriges bästa flygplats, nej världens!" säger Mikael Carlsson. Foto: Justina Öster
”South Lapland Airport är Sveriges bästa flygplats, nej världens!” säger Mikael Carlsson. Foto: Justina Öster

Mänskliga skrämmor

Han pekar ut ett par skogsavverkningar. De löper som flacka slalompister nerför de gröna bergssluttningarna. Träden måste hållas efter. För flygsäkerheten. Skräp och sten ska bort från landningsbanan, liksom alla djur. Mest fåglar. De kan skada planen även om de är små. Harar på hösten, rävar, älg och ren. Orrarna brukar vara så upptagna av sitt spel att flygplatsarbetarna måste lämna bilen och agera mänskliga skrämmor.

– Hararna springer bara fram och tillbaka. Det gäller att jaga i väg dem så långt bort som möjligt.

Bromsprov krävs inte så här års. Det får anstå till hösten och vinterns halka. Mikael jagar själv, men här har han bara startpistol med sig. Det är flygplatsens viltvårdare som skjuter skarpt, men berättelserna är många om hur flygarbetarna motat trilskande djur av banan.

Som älgkon med sin kalv. Mamman hoppade över stängslet men ungen rände rakt in i det. Ut genom öppningen som killarna föste mot ville ungen inte och modern ”levde om” på andra sidan. Skulle hon hoppa tillbaka? Till slut klippte de upp ett hål i stängslet och lyfte ut ungen.

Mikael siktar en trana. Nej, en kanadagås och jagar efter den med bilen. Gåsen flyger en kort bit och landar. Mikael kör efter, lutar sig ut genom bilrutan med startpistolen. Pang! Det slår lock för öronen, men hörselkåporna sparar han till inflygningen.

Nytt anrop till tornet, där solen kastar glitterstänk på tak och fönster.

– Det var en kanadagås, som for norrut. Nu lämnar 342 banan.

Mikael Carlsson är jägare, men på start- och landningsbanan är det startpistol som gäller för att jaga bort en ovälkommen kanadagås före inflygningen.
Mikael Carlsson är jägare, men på start- och landningsbanan är det startpistol som gäller för att jaga bort en ovälkommen kanadagås före inflygningen. Foto: Justina Öster

Civil flygplats

Vi befinner oss en dryg mil bortom tätorten Vilhelmina i Södra Lappland. Flygplatsen är civil och hette ursprungligen Vilhelmina Sagadal flygplats. Invigd på 1970-talet, kommunägd. På raksträckan dit ser vi i spirande juni en renhjord beta lugnt av gröngräset. Fast när termometern letar sig långt över 20-strecket, som nu, har de ont av värmen och borde ge sig upp i fjällen, säger Håkan Ångqvist.

Han är en i trion som varit flygplatsen trogen i 18 år, har varit operativt och tekniskt ansvarig och börjar närma sig pensionen. Att ge sig upp i vargtimman vintertid är tufft, medger han och midnattssolen tär på sömnen.

Håkan var deltidsbrandman, hoppade in för extraknäck vid start och landning och blev kvar. Mikael gav sig av när han kom.

– Jag fick inte tjänstledigt så jag sa upp mig, for till kriget i Irak. Såna chanser missar man inte. Men jag kom tillbaka igen.

Solen steker på plattan och killarna jobbar barbenta. Somrarna är kortare här.

– Men desto intensivare med ljus dygnet om, säger Håkan.

Rötter i brandförsvaret

Han har också sina rötter i brandförsvaret. Räddningsverket rekryterade händiga mångsysslare därifrån. Uppdragen handlade om att bygga upp läger och serva FN:s utsända på olika sätt, transportera mat och förnödenheter till flyktingläger.

Mikael for till Israel också och Thailand, efter tsunamin.

För Håkan blev det Kongo. Trots allt mänskligt lidande de såg är de glada att de reste. För spänningens skull men ännu mer viljan att hjälpa till. Vad bär de med sig? Båda har samma svar:

Känslan av hur bra vi har det i Sverige.

– I Kongo såg jag aldrig små barn gråta över att de ville ha saker, som här. De fick ändå inget. Det fanns ingenting, säger Håkan.

Lossning. Bagagevagnen är snart fylld och Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist kör mot ankomsthallen. Fler passagerare än tidigare på hela veckan har anlänt. Foto: Justina Öster
Lossning. Bagagevagnen är snart fylld och Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist kör mot ankomsthallen. Fler passagerare än tidigare på hela veckan har anlänt. Foto: Justina Öster

Maskinförare

André Edlund har en annan bakgrund, var maskinförare i familjeföretaget och körde traktor. Användbart i hanteringen av flygplatsens maskinpark med en del inköp från Arlandas utbytta.

Mikael är utbildad snickare, noggrann enligt kollegorna. Under pandemins permittering har han byggt en åttakantig grillstuga vid sommarstugan, ett garage står på tur. Arbetet kräver sina mångsysslare, att ta emot Fokker 50-planen med plats för 50 personer är bara en del.

Så jobbet blir aldrig monotont, intygar trion. De klipper gräs, röjer sly, mekar maskiner, lagar staket, fixar banljus, spricklagar asfalten. Glömmer denna dag bister vinterplogning, när också vd:n ibland rycker ut och skottar.

Faller det en halvmeter snö på en timme behövs alla krafter, vittnar André.

– Och så är det pappersarbetet, det är alltid en massa grejer att fylla i, suckar Håkan.

”Friare förr”

Nya regler och mer administration är den stora förändringen i arbetet under hans snart två decennier på plats. Förr var det friare, nu är det ”fruktansvärt mycket repeterande”, tycker Håkan och sjunker ner i stolen i ramparbetarnas datorrum.

I lokalerna runt omkring syns ”kaoset” efter en vattenläcka som nu ska åtgärdas. Fukten kröp uppför väggarna.

Väntrummet gapar tomt. Inte ens säkerhetskontroll krävs för oss besökare eftersom planet stannar över natten. Tidigare passerade ungefär 16 000 passagerare per år till och från flygplatsen, enligt kommunens hemsida. Men så kom coronan och resandet störtdök, som på andra håll.

André Edlund, Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist flyr undan solen till sitt dator-kryp-in en stund. Flygtrafiken regleras allt hårdare, med mer rapportering och administration som följd. Foto: Justina Öster
André Edlund, Mikael Carlsson och Håkan Ångqvist flyr undan solen till sitt dator-kryp-in en stund. Flygtrafiken regleras allt hårdare, med mer rapportering och administration som följd. Foto: Justina Öster

Jobben för de totalt nio kollektivarna räddades genom statliga permitteringslöner. Nu arbetar de 60 procent och är permitterade på 40. Har jobbat dagtid nästan hela vintern.

– Pandemin har tagit hårt. Vi har haft hälften så många avgångar, säger André.

– Den här veckan har varit värdelös. Totalt fem har åkt härifrån, men förra sommaren var det hyfsat, tio, tjugo pers per plan, ibland fullt. Förhoppningsvis vänder det i sommar, fyller Mikael i.

Han och Håkan tog permitteringen med ro. Jobbade varannan vecka under sommaren. Fyllde tiden med fjällvandringar, cykling, byggen, jakt och fiske. André tyckte inte det var roligt.

Hoppas på hemvändare

Hans hopp stavas hemester, turister och hemvändare. Oron för en ny våg till hösten har inte riktigt släppt. Killarna snackar vaccin. Alla plan som står på backen och att företag och kommuner nog lärt sig att digitala möten sparar tid, framför flyg.

Andrés son utbildade sig till flygtekniker. Fem år och så kom covid-19. Han fick jobb inom vindkraften i stället, men hoppas som sin far på en vändning. Annars drar gruvorna i norr mycket folk.

– I Gällivare har de svårt att få tag i folk till flyget. Lönerna är bättre i gruvan.

Vintertid brukar ramparbetarna dela på två skift mellan 04 och 21.30. Om somrarna börjar de en timme senare. Två kvinnor har fått tjänst på plattan. Fackligt engagerade Björn Grönlund, som inte jobbar denna kväll, tryckte på och tjejerna får beröm. Stämningen har blivit mindre grabbig och skuld för händelser läggs inte lika självklart på rampgänget, bara för att de sällan ger mothugg, tycker Björn.

Åke Stenbom är pensionär, men hoppar fortfarande in och jobbar. Han bor nära, hojar förbi, snackar en stund. ”Hör man inte maskin på rätt tid så undrar man vad som hänt”, säger han och undrar om nya tankanläggningen är i gång. Inte än, blir svaret. Kepsen är från Lantmännen. Foto: Justina Öster
Åke Stenbom är pensionär, men hoppar fortfarande in och jobbar. Han bor nära, hojar förbi, snackar en stund. ”Hör man inte maskin på rätt tid så undrar man vad som hänt”, säger han och undrar om nya tankanläggningen är i gång. Inte än, blir svaret. Kepsen är från Lantmännen. Foto: Justina Öster

Transportare

Samtliga kollektivare är med i Transport, bytte från Kommunal när Vilhelmina förde över flygplatsen till kommunalt bolag för några år sedan. Varför de är med i facket? Det är något man ska vara, lyder svaret.

Bolagiseringen innebar ingen större förändring. Arbetarna fick behålla sin anställningstid och över tid har det blivit något bättre. Lite mer betalt med Transports avtal och mer engagemang från transportfacket, tycker André och Håkan.

De har fler historier. Som när Håkan körde Cykelvasan, plöjde rätt in i en tall och knäckte nio revben. Sjukskrivning: en och en halv månad.

– Det är vad vi här kallar trädkramare, skämtar Mikael.

Skiftjobbet blir en livsstil, man hinner snickra och göra annat när andra jobbar, tycker han.

Klockan närmar sig 20.50, dags för öronkåpor. Stämningen skiftar. André tar position med signalflaggorna för att vinka ner planet. Mikael kör fram bagagevagnen och nio passagerare, fler än väntat, kliver ur.

På ett ögonblick har de sina väskor och i nästa sitter André som styrande kapten i planet. Håkan hoppar in i traktorn framför för att bogsera Fokkern bort till nattvila i hangaren. Den är trång, att tråckla sig in kräver precision. I morgon lyfter planet 06, mot Lycksele och Stockholm. Mikael Carlsson gör ett sista inpass:

– South Lapland Airport är Sveriges bästa flygplats, nej världens!

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Michael Stjärnfeldt. Foto: John Antonsson

Michael är veteran i avtalsdelegationen för flyget

Flyg. Efter snart 20 år i Transports flygavtalsdelegation har Michael Stjärnfeldt sett hur förhandlingar och villkor förändrats. I dag är allt mer uppstyrt – på gott och ont.

Tommy Wreeth. Foto: Petrus Iggström

Låt inte industrin diktera villkoren

Ordförandeord. Hösten kommer smygande och det innebär nya utmaningar både för oss inom Transport och LO-familjen.

Lee Ljungberg har arbetat som flygvärdinna i 16 år. Lika länge har hon navigerat mellan olika hudtillstånd, till följd av den utmanande arbetsmiljön i luften. Foto: Maria Lund

Livet i luften – en utmaning för huden

Kabinpersonal. Livet i luften utmanar hudens status. En dränerande cocktail av nattflygningar, stress och arbete genom tidszoner fick flygvärdinnan Lee Ljungbergs hud att slå bakut.

Den stora stadsflytten
Världsunik flytt. Under två dagar, den 19 och 20 augusti, transporterades Kiruna kyrka till sin nya plats på en fem kilometer specialanpassad väg. Foto: Lars Sjölund

Unik flytt, öppet sår

Kiruna. Gruvan är anledningen till den pågående, spektakulära flytten av en stad. Och av de flesta av dess invånare, varav många nu tvingas flytta när marken rämnar.

Fråga facket
Utlandstransporter

Hur fungerar rast och vila vid utlandstransporter?

Transport. Pontus undrar över kör- och vilotider för utlandstransporter. Börje vill veta om han fick rätt ersättning då han jobbade extra i midsomras. Det och fler frågor svarar Transports experter på.

Vägsträckan
De gamla gruvlavarna står ännu kvar och utgör landmärken i Kiruna, mitt emot stadens nya centrum. Foto: Lilly Hallberg

Från kust till fjäll

E10 Luleå–Kiruna. Vacker, vild – och farlig. Landets nordligaste Europaväg lockar folk från fjärran med naturupplevelser. Men är också en viktig transportled, ibland skrämmande smal och olycksdrabbad.

Upphandlad taxitrafik
Färdtjänst och vanlig taxi kör åt olika håll. Foto: Lilly Hallberg

Ett avtal, två yrken?

Servicetrafik. Vanlig taxi och färdtjänst – jobbet skiljer sig mycket åt, förarna går på samma kollektivavtal. För offentligt upphandlad trafik finns särskilda utmaningar. För facket är kontroll grundläggande.

Kultur
Redo för skrämselhicka i tv-soffan? Transportarbetarens John Antonsson tipsar om filmer och tv-serier att titta på när mörkret lagt sig. Foto: Shutterstock

Höstens skräck: Färjor, blues och robotflickvänner

Streamingtips. Halloween står för dörren. De senaste åren har streamingtjänsterna pumpat ut blod och skräck i ett rasande tempo. Här är filmerna och serierna för dig som tycker att verklighetens jävlighet inte riktigt räcker.

Farlig arbetsmiljö
vagga på sopbil Prezero Foto Justina Öster

Arbetsgivaren är skyldig att agera vid riskfylld backning

Miljö. Det finns inga specifika regler när det gäller backning med sopbilar eller andra tunga fordon. Däremot är arbetsgivaren skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete och vidta åtgärder om det finns risker vid backning.

Arkivbild. Sopbil på gata i Stockholm med två sopgubbar och en gående.

”Ingen respekt för backande tunga fordon”

Miljö/Åkeri. Folk har tappat respekten. De bryr sig inte längre om blinkande lampor och pipande ljud när sopbilar och andra tunga fordon backar. Dags för lite upplysning à la SVT:s Anslagstavlan för att förhindra fler olyckor och dödsfall.

Ambulans i Helsingborg. Foto: Shutterstock

Dödsfall på grund av backande sopbil – igen

Miljö. I april i år hände det som inte får hända. Igen. En miljöarbetare som backade med sopbilen råkade köra över en äldre kvinna i Råå, utanför Helsingborg. Hon avled senare.

Fråga facket
Adam undrar över lägstalönen för bilvårdspersonal. Illustration Martin Heap

Vad är lägstalön inom bilvård?

Transport. Adam vill veta vad bilvårdspersonal ska tjäna. Och Fanny vill veta hur länge man ska vara ledig mellan arbetspassen. Det och fler frågor svarar Transports experter på.

Sophämtning
Andreas Stålhandske försöker rycka på axlarna när han hamnar i dispyter med arga bilister som inte kommer fram. ”Jag kan inte komma med helikopter, svarar jag”.

Stressade bilister gör jobbet otryggt

Miljöarbetare. Privatbilister och cyklister som passerar närgånget i hög hastighet är farliga inslag under arbetsdagen för Andreas Stålhandske på Renova i Göteborg. Och det gäller att vara vaksam när man tömmer sopkärlen. Kollegan Thomas Johansson stack sig på en kanyl och fick vänta tre månader innan resultatet från hivtestet kom.