Rädslan breder ut sig
Ständiga upphandlingar av verksamheter, nya chefer, sänkta löner och sämre arbetsmiljö. Känslan av att vara andra klassens arbetskraft efter en sjukskrivning eller lång tid av arbetslöshet… Transportarbetaren besökte två av landets många arbetsplatser där tystnaden och rädslan breder ut sig.
Först jobbade de på Ica. Sedan hamnade de hos Bring, innan bemanningsföretaget Proffice tog över.
Nu är de varslade igen för att Ica vill ta tillbaka sin lagerverksamhet. Men när Transportarbetaren åker till Jordbro för att prata med arbetarna blir det tyst. Platschefen sitter med.
Situationen känns obekväm eftersom tidningens reporter lovat de anställda att de ska få vara anonyma. Att vara med på bild skakar de bestämt på huvudet åt.
Förr var det annorlunda. Då kunde reportrar i allmänhet slå en signal till fackklubben, och dyka upp. Nu krävs det ofta att journalisten ringer arbetsledningen för att få en chans att skildra arbetarnas verklighet. Större bolag och internationella kedjor kopplar gärna in sina kommunikationsavdelningar, fast de känner sällan till så mycket om verksamheten på golvet.
På Icas samordningslager i Jordbro utanför Stockholm pågår verksamheten dygnet om, alla dagar i veckan. Härifrån skickas livsmedelskedjans varor vidare ut till butikerna i huvudstadsregionen. 16 personer är fast anställda av Proffice helägda dotterbolag Proffice Logistic Solutions.
Ytterligare elva hämtas från Proffice Industrial och Logistics. (De förstnämnda betalas enligt Transports avtal, de senare enligt Bemanningsavtalet.)
Jag stiger in i fikarummet och platschefen säger att jag får träffa de anställda i en halvtimme. Att besöka eller ta bilder på lagret är däremot inte tillåtet.
På plats i det avskalade rummet finns bara några få arbetare och Transports organizer från avdelning 5 i Stockholm, Bosse Nilsson.
Han har varit där upprepade gånger för att kolla upp de anställdas situation och försöka förmå dem att dra i gång facklig verksamhet på jobbet. Att samla sig och ställa gemensamma krav gentemot Proffice och Ica, när de åter är på väg att förlora jobben.
– Hur känner ni det inför att ha er chef med på mötet? frågar jag som reporter församlingen.
Man kan höra en knappnål falla. Ansiktena är slutna. Jag förklarar det ovanliga i situationen och platschefen skruvar på sig. När tidningen ringde honom före mötet sa han att han måste kontakta sin chef för att kontrollera ifall Transportarbetaren fick komma. Men beskedet uteblev.
Det är fortfarande tyst och efter en stund reser sig platschefen och går till kontoret. Fast först ber han om mitt visitkort och uppmanar tidningen att kontakta hans chef och Proffices pressansvariga. Själv vill han inte uttala sig i tidningen. Man får känslan av att han bär samma munkavle som arbetarna han leder.
Kanske är det en effekt av systemet. Bemanningsbolaget han jobbar för är beroende av uppdrag och vill inte stöta sig med kunderna. Andra bemanningsanställda jag pratat med har uttryckt det: ”Kunderna är Gud. De kan ställa vilka krav de vill. Säga: tack och hej till uthyrningsbolag och plocka bort inhyrda, om de är missnöjda.”
Vad leder dagens allt mer otrygga arbetsliv till i förlängningen? Får vi företag där idéer, förslag och kreativitet dör ut och ersätts med rädsla? Tysta arbetsplatser där var och en sköter sitt och bara gör det man blir tillsagd, av rädsla för att göra fel och bytas ut?
Transportarbetaren väljer att inte citera arbetarna i lunchrummet på Ica:s lager. De har ju förlorat sin anonymitet. Platschefen vet vilka de är. En anställd skyndar också ikapp reportern efter mötet, orolig över att artikeln ska skada de anställda.
– De flesta är rädda och undrar hur det du skriver kan komma att påverka deras jobb. Det var därför så få kom till mötet. Du skriver väl på rätt sätt? Vi vill ju bara att det ska bli bra för dem som jobbar här och att vi ska få behålla våra jobb, vädjar han.
Uppgiften känns omöjlig. Transportarbetaren ringer upp och träffar några anställda, utanför arbetsplatsen i stället. De kommer till tals i artikeln ”Lagerarbetarna bollas runt och lönerna sänks”.
