Radiorösten som berör
Trygg och varm med en lite hes efterklang. Radiopsykologen Allan Linnérs röst bäddar in, bygger ett litet bo kring två.
Allan Linnér låter som en fackföreningsman när han i Sveriges Radios P1 uppmanar Magnus, som ringer in, att förhandla. Också i sin relation.
”Även om det kanske låter lite trist. Jag tror att du och din fru ska nollställa räkneverket. Det låter som om ni behöver ta er till en punkt där ni båda får ge upp era respektive argument.”
”Båda två får ge och ta, menar du”, svarar Magnus.
Han står inte ut med att hustrun glömmer hänga tvätten, ställer ifrån sig koppar där hon står och inte dammsuger bort det knastrande gruset i hallen. Laddar sin frustration i ord som ”rimligt” och ”normalt” kring hur vuxna beter sig i ett hushåll. Ord, som Allan Linnér föreslår Magnus att vara mer försiktig med.
Radiopsykologen talar i stället om att sträva mot en samsyn. Lista vad som är viktigt och omöjligt att kompromissa med och var man kan göra eftergifter.
Han skrattar lätt, har allt mer gått över till att använda humor där det passar, och säger:
”Har du och din fru en överenskommelse så kan du sparka henne på smalbenet om hon bryter mot den: Du håller inte kontraktet!”
”Det låter så enkelt”, kontrar Magnus. ”Som att vi borde gjort det för länge sen.”
”Och ändå är det så svårt”, fyller Allan i.
Vi är mitt i brinnande avtalsrörelse och det kunde ha gällt en facklig förhandling, där parterna ”står långt ifrån varandra”, som det brukar heta. Men nu handlar det om ett par, som egentligen älskar varandra och har det bra, men sedan många år fastnat i en självspelande dans av irritation, leda och straffande tystnad.
Magnus fru har sagt ja till att han delar med sig av deras problem, intygar Allan Linnér. Att ringa radiopsykologen är ett sätt för båda att dra i nödbromsen.
Eftermiddagssolen lyser in i det rymliga mottagningsrummet på Söder i Stockholm, som Allan Linnér delar med sin fru, psykoterapeut även hon. I bokhyllan står en liten Freud i miniatyr, en gåva från en vän. Allan gör en lätt grimas:
– Oavsett vad vi tycker om honom är han en tänkare som haft enormt inflytande över hur vi ska förstå människan och kulturen.
Terapeutens obligatoriska ur mäter ut tiden på ett litet bord och ovanför breder en olivlund ut sig på en målning, som vittnar om Linnérs grekiska ursprung.
Mamman, Clio, var från Aten och släktträdet bredde ut sig till både Frankrike och England. Som volontär följde hon med maken Sture Linnér ut på uppdragen som FN-diplomat. Han var dessutom känd expert på grekisk kultur och det grekiska språket.
Allan flyttade med föräldrarna till Liberia, men som trettonåring började han på internatskola i Stockholm medan föräldrarna drog vidare till Storbritannien, Tunisien, Egypten och USA.
Länge kämpade Allan för att vara grek, men i dag är han svensk och har i 40 år arbetat med individuell terapi, par- och familjeterapi. För fyra år sedan tog han plats som psykolog i etern. Ett erbjudande som var omöjligt att tacka nej till.
– Vi ångrar oftare sånt vi inte gör än sånt vi gör, säger radiopsykologen.
Som snart kan han räkna ihop 200 samtal med människor som behöver stöd och råd i svåra livssituationer.
Allan Linnér sträcker ut sina gängliga ben från stolen. Rättar till knapparna i skjortan. Ingen gubbmage ska sticka fram (fast ingen syns). För en tid sedan satt han i tevesoffan. ”Han var äldre än hans röst låter”, anmärkte någon.
Den där rösten som är som nybakta bullar och varm choklad.
Från början ville Allan gardera sig, höra mer om den som ringde, men numera vet han inte så mycket. Han vill att samtalet ska ta sin början där uppringaren är, för stunden. Linnér funderar en stund, men det han lärt sig mest är nog hur viktigt samspelet är.
– Jag vill skapa en ömsesidighet. På kort tid ska vi få till en skaplig relation, som vi ska använda oss av. Under samtalets gång checkar jag av, kommer någon andning eller en suck? Jag visar att jag finns där med mmm eller ett skratt. Två personer sitter där, och skrattet är också en del av vår mänsklighet.
Allan Linnér tror inte på ”den store terapeuten”, ett anonymt proffs som är tyst, iakttar och har tolkningsföreträde. Hans personlighet får lysa fram. Personlig men inte privat, vill han vara.
Som det där med civilstånd. Att Linnér är gift räcker, för vilken gång i ordningen är – privat.
Inledningsvis blev han nervös av tystnad under radiosamtalen. Ville nästan ropa: Hallå, har du gått på muggen? Är du kvar? Men tystnaden ger den som ringer tid att tänka och leder samtalet vidare.
Många av samtalen följer med Allan efteråt, starka intryck av människor i nöd. Att de ringer för att de inte ser någon annan utväg. Ingen annan att vända sig till.
Studion är ett avskilt rum, en livmoder för en stund, dit släpps inga journalister in. Bara psykologen, producenten och radioteknikern.
Vad var mitt bidrag till det här, kan
han fundera efter en inspelning. Hur dansade vi? Samtalet rör sig någonstans
i bakhuvudet, ungefär som när han pratat med en vän. Men Allan bråkar inte så mycket med sig själv numera.
– Inte för att jag är så jävla nöjd utan för att jag fått större tolerans mot mina egna tillkortakommanden.
Ibland blir det ingen dans, som i all kommunikation. Man pratar och pratar och kommer liksom ingen vart. Som ett halvdåligt ligg, resonerar Allan Linnér (fast det får jag inte skriva). I en relation kanske man grälar om att det bara är en som tankar bilen, fast man egentligen är arg över bristen på sex.
Orden har mist sin betydelse. Det är budskapet mellan raderna som gäller – ack så svårtytt.
Allan Linnér är noga med ord. Under de långa skilsmässorna från familjen när han och brodern bodde på internatskola medan föräldrarna var utomlands var det brev som gällde. Tills alla samlades igen vid jul och sommarlov. Brevsvar tog tid. Telefon var inte att tänka på och att skiljas i osämja var svårt.
Allan höll tillbaka. Vårdade sitt språk vid de ständiga avskeden.
Kanske spelar det roll i att han blev psykolog. Såg det han själv behövde hos andra, och ville ge dem det. Vid den tid Allan valde yrke vaknade också ett världsamvete. Fattigdomen i världen kom närmare. Människors utsatthet.
Fast alla kan psykolog Linnér inte hjälpa.
Han är ingen frälsare! Gör sitt jobb. Tjänar pengar. Får variation i sin vardag och blir, det som alla behöver, ianspråktagen. Nyttig. Men visst känns stegen lättare om personen han talat med tänker eller känner annorlunda efteråt, gör en omvärdering eller förändring i sitt liv.
Allan Linnér berättar om ett samtal som berörde honom djupt, från en mamma till en autistisk pojke. Teknikern grät, producenten grät och Allan grät. Inte så att han snyftade, men tårarna rann och han kunde inte prata.
Några lyssnare hörde av sig efteråt: Psykologer ska inte gråta! Men Linnér håller inte med:
– Det finns inget skadligt i att terapeuten blir berörd. Vi blir det och det kan tvärtom vara bra att visa det. Medkänsla är ett sätt att stödja och stärka den andra.
Allan Linnér stannar upp, då och då. Är inte riktigt nöjd med sina tidigare svar och kompletterar. I radion inleder han med att lyssna, innan han så småningom börjar föra och stämmer av om det han tror stämmer för uppringaren. Frågar hur det känns, i magen.
På Magnus, som ville ha mer ordning i sitt hem, fladdrade vingarna vilt, fast han lät lugn på rösten.
– En del tycker att jag snackar alldeles för mycket, säger Allan.
Det är mest kvinnor som ringer till programmet, men männen börjar bli fler. Linnér tycker det är bra om män hittar andra sätt att ”förhålla sig till sin sårbarhet”.
– I bästa fall har de ett sätt att hantera sina svårigheter som funkar och behöver inte ringa mig. Att behålla tankar och känslor för sig själv kan vara ett tillräckligt okej sätt.
– Frågan om hur vi ska förändra ”karlakarlen” är fel ställd. Förändring bygger på att någon tycker något är viktigt. Man måste både lida och vara tillräckligt motiverad för att ta tag i sin situation.
Ett sätt att göra sig mindre sårbar kan vara att hålla sig mer för sig själv. Välja ensamhet. Allan Linnér får nytt ljus i blicken när han talar om amerikanska solitärer.
– Jag vill inte påstå att jag vet så mycket om chaufförer, men de sitter åtskilliga timmar vid ratten. Det är ett av många ensamjobb där man har gott om tid att gå igenom sina tankar, prata och resonera med sig själv.
– Att få egen tid är viktigt, att man skapar stunder för sig själv som är bara mellan mig och mig.
