Problemlösare på heltid

Hon lägger ner sin själ i arbetet som ombudsman för Transport i Västerås. Men för att inte bränna ut sig byter hon roll på väg hem från kontoret. Möt före detta väktaren Anna Ryding, nu ombudsman, djurägare, student, fru och förälder.

Västerås station

A nna Ryding svänger in på parkeringen med den minsta bil jag har sett.

– Det här är min latinobil, säger hon och låter musiken läcka ut genom dörren. Det är så allvarligt på jobbet att man behöver ha lite roligt också.

Sen förklarar hon att bilen, en Ford streetkaa är dotterns, Anna vallar den lite eftersom ägaren ännu inte har åldern inne för körkort.

Avdelningsexpeditionen
Transports avdelning 19 ligger i ett industriområde i Västerås. Utanför ingången hälsar Anna Ryding på en kille som står och röker.

– Kommer du upp sen? Du ska vidare direkt? Hur går det med boende förresten, kan du inte hitta något i stan? Kolla med Bostjärnan, min dotter har fått lägenhet genom dem. Hälsa farsan!

En trappa upp ligger Annas arbetsplats. Som lokalombudsman är hon anställd av Transport för att föra medlemmarnas talan. Ingen vecka är den andra lik. Möten med medlemmar, samtal med kollegorna, besök på arbetsplatser och förhandlingar med arbetsgivare avlöser varandra.

– Nu på morgonen har jag haft ett samtal med OKQ8 om arbetsbrist. Vi vill ha en gemensam turordningslista för alla fyra mackarna i Västerås. Annars riskerar två personer med väldigt långa anställningstider att bli av med jobben.

På avdelningen jobbar också ombudsmannen Kjell Ståhl, regionala skyddsombudet Mikael Löwdin, verksamhetsassistenten Tommy Ringvall och ombudsmannaaspiranten Joakim Borg. Arbetet som ombudsman är fullt av ärenden som måste prioriteras, problem som ska lösas och svåra beslut som måste tas. Då är det viktigt att ha kollegor som backar upp och finns där som bollplank.

– Vi jobbar så att nästan alla är delaktiga i alla ärenden. När det gäller förhandling till exempel finns det arbetsmiljö i nästan allt, säger Anna Ryding.

Medlemmen som Anna hälsat på nere vid porten är ett exempel. Mikael Löwdin förklarar hur avtals- och arbetsmiljöfrågor kan vävas in i varandra:

– Arbetsgivaren pressar chaufförerna att hinna mer på samma arbetstid. Det gör att de måste stressa och köra för fort, vilket är ett arbetsmiljöproblem.

Det visar sig att trots att det bara rör en tjänst är OKQ8 ett komplicerat ärende. Hittills har Anna redan hunnit ha tre möten med företaget. Och fler lär det bli.

– Det är jätteviktigt att det får ta sin tid, det är så många som är berörda.

Samtidigt kan inte allt få ta hur mycket tid som helst. Med två ombudsmän på 1 700 medlemmar måste man också prioritera.

– Det som handlar om avsked går nästan alltid först. Då får man boka om andra saker, säger Anna Ryding.

Redan några dagar senare kommer ett exempel på det. I kalendern står egentligen en hel dag med uppsökande verksamhet gentemot lastbilschaufförer. Men ett stort varsel i bemanningsbranschen gör att Anna får tänka om. En första förhandling får tas på morgonen, medan andra från avdelningen drar i gång uppsökeriverksamheten.

Sätra trafikplats

När mötet är avklarat hinner Anna och kollegan Jocke ändå fortsätta dagen ute på uppsökeriet. Platsen är en stor parkering bredvid E18 och tanken är att prata avtalsrörelse, facket och arbetsvillkor med så många chaufförer som möjligt.

– Det är inte våra chaufförer som stannar här. Det ger inte avdelningen några nya medlemmar. Men man får hoppas att vi syns, säger Anna.

Många av bilarna är utländska. Estländare, slovaker. Anna stegar fram till en ung kille som just klivit ur hytten. Det visar sig att chauffören är finsk.

När hon går därifrån kommenterar hon bilen:

– Fina däck. Och fin dragstång. Jag är ju yrkesskadad, det är sånt jag tittar på!

Många tvekar kanske när jobbet kräver att man plötsligt växlar över till engelska. Men Anna Ryding rycker på axlarna.

– Jag kör på.

Däremot funderar hon på om inte alla ombudsmän borde vara lite vassare på andra språk nu när framför allt åkeribranschen ser ut som den gör.

– Vi är ju ett internationellt förbund, så god engelska borde kanske egentligen vara ett anställningskrav. Jag skiter i om det inte blir helt rätt när man kallpratar så här. Men ska man sitta i en förhandling är det viktigt att det blir korrekt.

Fackligt arbete handlar ofta – om inte om liv och död – så åtminstone om livsomvälvande frågor. Som ett företag som Anna försöker förmå att skapa fler fasta tjänster.

En del vikariat löper på eftersom anställda har varit långtidssjukskrivna. Men i längden kanske en sjukskrivning inte är det bästa för vare sig arbetsgivaren eller den som inte kan arbeta. Därför har Anna sett till att en av de sjukskrivna medlemmarna bokat ett möte med sin chef. Kanske är det dags att sluta på företaget och i stället få hjälp att skola om sig?

Anna Ryding drar sig undan på en bänk i solen och tar ett samtal med medlemmen.

– Nu har jag pratat med henne. Hon hade talat med sin chef och sa att det var det bästa snacket hon någonsin haft med någon chef.

Långholmen konferens
V eckan efter uppsökeridagen vid E18 är miljön en helt annan. I anrika lokaler på Långholmen i Stockholm klär sig mötesdeltagarna snarare i skjorta än varselbyxor. Här hålls värderåd, ett samarbete mellan Transport och säkerhetsbolaget Loomis. Några gånger om året träffas representanter från företaget och facket. En gång om året, som i dag, bjuds en större grupp förtroendevalda in till två heldagar.

– Det är ett gäng kloka människor. Vi går igenom de stora frågorna. Det handlar mycket om arbetsmiljö, både för värdetransporterna och dem som jobbar på uppräkningscentraler. Men också tankar inför avtalsrörelsen, säger Anna Ryding som själv arbetade som väktare i många år innan hon blev ombudsman.

En fördel med samarbetet är att Loomis högsta chefer delar med sig av hur företaget ser på framtiden, direkt till facket. Mötena ger också en unik kontakt med ledningen.

– Det blir inte så svårt att lyfta luren och ringa till vd:n, säger Anna.

Avdelningsexpeditionen
Under Anna Rydings 16 år som ombudsman har hon sett hur allt färre ärenden handlar om organisation och allt fler om individer som behöver hjälp av facket. Men det är inte alltid facket kan göra så mycket.

– Nu ringde det en medlem och sa att han inte fått någon lön. Han har jobbat på ett av våra ökända svartåkerier. När jag frågade om han hade löne-specar sedan tidigare sa han; nä, det har jag inte fått. Och ingen kontrolluppgift heller.

Anna suckar lite. Nog kan hon som ombudsman göra en hel del, men medlemmarna måste själva också ha koll på att de inte arbetar svart. Nu riskerar medlemmen förutom utebliven lön även skattepålägg för de månader han har jobbat.

– Jag sa att du får ringa Skatteverket, men det kommer inte att gå bra.

Som ombudsman måste man vara lyhörd och lyssna, men också inse att man inte kan hjälpa alla. Det är en del i prioriteringsarbetet, säger Anna Ryding, att veta när man ska lägga mycket tid på ett ärende och när man vänligt men bestämt ska säga stopp.

– Medlemmarna vill se resultat. Men det är inte alltid de har rätt. Man måste kännas sig trygg nog att kunna säga, här har vi för lite underlag. Det här är inte en facklig fråga eller vi kommer inte att kunna driva det här.

En medlem som Anna hoppas kunna hjälpa är Roger Larsson. Han kör fjärrtrafik med lastbil på nätterna och läste i Transportarbetaren för en tid sedan om ett avdrag som gör att nattchaufförer får tillbaka en hel del på skatten. Nu hävdar Skatteverket att han inte har fyllt i rätt uppgifter och vill lägga på honom ett tillägg.

– Så jag är en skattefifflare? Men jag tycker inte att jag har gjort något fel. Jag var till och med förbi Skatteverkets kundtjänst och frågade innan jag skickade in papprena, säger han.

Regelverket är snårigt och inte ens alla handläggare på myndigheten verkar veta vad som gäller. Men skattetillägg, det tycker Anna Ryding inte att Roger borde behöva betala.

– Vi får sätta oss och börja skriva på en överklagan. Det är ju viktigt att överklaga för att få det prövat, säger hon.

Efter mötet pratar de om ett stort gemensamt intresse, djur. Roger och frun har djurpensionat. Annas familj har precis gjort sig av med sin sista häst.

– Det känns tomt. Just avkopplingen när man kommer hem från jobbet saknar jag.

Västerås hamn
Parallellt med att hjälpa medlemmar försöker Anna Ryding också opinionsbilda. Nu senast har en insändare om schysta villkor i upphandlingar för samhällsbetalda resor skapat en hel del debatt.

Och hon jobbar på att ständigt utveckla sig, både för sin egen skull och för att göra ett bättre jobb.

Det började med att hon bad om att få gå LO:s arbetsrättsutbildning för fyra år sedan. Därefter har det blivit både juridisk översiktskurs och avancerad arbetsrätt på universitet. Över en sallad på en solig lunchrestaurang i hamnen funderar Anna Ryding på vad studierna har gett henne.

– Jag kanske ser lite bredare på saker nu. Jag tror till exempel att vi skulle kunna driva fler diskrimineringsärenden än vad vi gör. Sen kanske man är dum i huvudet som jobbar heltid och pluggar 25 procent, ler hon.

Anna Ryding har hunnit bli 52 år. Hon tror att åldern och erfarenheten gör henne bättre på sitt jobb.

– Jag försöker tänka att man ska använda knepiga saker i livet till något bra. När man har gått igenom svåra personliga saker tar man med sig det som en erfarenhet. Och det blir mycket lättare att möta andra människor. Jag tror också att man blir mindre fördömande med åldern.

Ombudsmannajobbet då, är det ett kall eller ett jobb?

– Det är nog mer ett kall. Men ett kall som man måste tillåta sig att ta ledigt ifrån. Jag gör ett rollbyte varje dag, när jag passerar en bensinmack på väg hem. Efter det blir jag bara fru och mamma. Man kan inte köra på i 110 hela tiden.

Den lärdomen har hon tagit till sig den hårda vägen.

– När jag började som ombudsman satt de andra ombudsmännen, alla män, och skröt om hur mycket de jobbade, hur mycket de söp (och det var rätt mycket) och hur många skadestånd de vunnit.

– Men det ställde ju till det också. Det var en hel del långa sjukskrivningar och det blev omplaceringar eftersom de gjorde sig omöjliga.

Som fyrabarnsmor bestämde hon sig tidigt för att det måste gå att göra jobbet på ett annat sätt.

– I början ringde det folk på lördagskvällarna, men sakta men säkert har jag puffat bort det där. Nu händer det kanske några gånger per år. Men då är det antingen för att jag har kommit överens med en medlem om att stämma av hur den mår, eller för att något har hänt och då är det okej. Då kan jag göra en brandkårsutryckning.