Patric kom aldrig mer hem
Den 21 januari steg lastbilschauffören Patric upp, satte på kaffe som vanligt och tog sin morgoncigg. Han klappade sambon Julia på den runda magen innan han for till jobbet, kysste henne och sa: ”Vi hörs under dagen”. Sedan kom Patric aldrig mer hem.
38-åriga Patric Fernqvist blev i stället en siffra i Arbetsmiljöverkets statistik över dödsfall på jobbet. Myndighetens hemsida uppdateras fortlöpande och händelsen beskrevs kort: ”Lastbilssläp träffade den omkomnes lastbil.” Dagen därpå avled ännu en lastbilschaufför på E4:an utanför Markaryd. Han var 53 år och noteringen i statistiken löd: ”Kört av vägen.”
Kollegor längs vägen tände ljus och höll en tyst minut. Skakade. Femton lastbilschaufförer strök med i fjol. Hur många blir det i år?
Dödsfallen skapar tidningsrubriker. Oftast förblir förarna anonyma, men Patrics sambo Julia Nordqvist, 21 år, valde att träda fram i pressen och berätta om förlusten, innan hon drog sig undan. Patrics äldre barn från ett tidigare förhållande, Felicia, 16 år, och Jonathan, 18 år, gjorde också ett kort uttalande om tomrummet efter sin pappa.
Vännerna kallade honom Plutten, trots att han var stor. Byxorna hasade nerför rumpan och avslöjade en glipa där bak. Han var sig själv, smälte in bland både slipsnissar och mc-knuttar. Tog hand om och brydde sig om, var full av bus och lockade andra till skratt. Han stressade inte, när andra fladdrade och for.
Jobbarkompisen och nära vännen René Keusch jagar däremot upp sig. Han samordnar leveranserna för Bring Cargo inrikes i Örebro, där båda två var anställda. ”Nu tar vi en fika”, säger Patric till René en morgon när han såg att kollegan gick på högvarv med stirrig blick. ”Jag hinner inte.”
Men Patric nöjer sig inte. Med ett snabbt grepp hivar han upp René över axeln och stegar beslutsamt genom terminalen på Närke frakt, förbi arbetskamrater och chefer. Mot fikarummet. Hela tiden daskar han snart 60-åriga René i baken.
Efter det behöver Patric bara hota: ”Ska du rida på axeln igen” för att René ska lomma med på en kaffepaus.
Två månader efter Patrics död kom hans och Julias tvillingflickor till världen, efter ett akut kejsarsnitt. Alwa och Wilma mådde bra, trots att de fötts lite för tidigt och fick vistas ett par veckor på neonatalavdelningen. Julia var lättad. Under lång tid hade hon åkt fram och tillbaka till sjukhuset, uppstressad efter Patrics död och slut i kroppen av foglossning och ryggvärk. En hotande förtidsbörd hävdes med hjälp av läkemedel och strikta order om sängliggande.
Under väntans tid på sjukhuset blev Julias dagar ändlöst långa. Efter att hon varit överöst med pappersarbete, telefonsamtal, advokatbesök och begravningsplanering fick hon plötsligt alldeles för mycket tid att tänka. Och sörja. Hon var sedan tidigare sjukskriven från arbetet som personlig assistent, havandeskapsförgiftning tillstötte och Julia ville bara ge upp.
Men när bebisarna var ute så ljusnade det och livet kändes lite lättare… De mådde toppen båda två, skriver Julia i ett mejl. Vi har haft kontakt en tid och hon vill gärna berätta, för Patrics skull, men hon orkar inte ses. Frågor river upp sår och svar via e-post blir lösningen. De kursiverade orden är Julias egna.
Julia mår inte bättre psykiskt och har inte kommit över sambons död på något vis, men bägge döttrarna är väldigt lika Patric. De har samma miner för sig och så vidare så ibland känns det som att det är två Mini-Patric. Det gör att det känns som att han kommit tillbaka på ett sätt och att han faktiskt lever vidare genom barnen. Vissa dagar går lättare och andra dagar känns bara mörka och nästan overkliga.
I väntan på förlossningen bodde Julia mycket hemma hos sin mamma och hennes sambo, men nu har hon flyttat tillbaka hem till huset i Vedevåg, som hon och Patric köpte, kort efter att de blev ihop.
Jag har ett otroligt stöd av min familj, släkt och vänner. I en sådan här situation har jag verkligen märkt vilka som faktiskt bryr sig på riktigt. (…) Jag tror ingen människa skulle orka gå igenom en sådan här sak ensam!
Vi går tillbaka till olycksdagen. Julia och Patric äter frukost och småpratar. Tvillingarnas spjälsäng står redan hopskruvad i sovrummet. Patric målade väggarna nere i källaren dagen innan. På kvällen ska han fortsätta med golvet, trots att han alltid är trött efter jobbet.
Han ser fram mot att bli tvillingpappa, tycker att han fått en ny chans i livet med Julia efter mycket tråkigheter. Åldersskillnaden gör att han nästan överbeskyddar henne, men Julia känner sig trygg. De har varit tillsammans i två år och kompletterar varandra.
”Det är riktigt skitväder ute. Bäst att du håller dig inne i dag”, säger han innan han kramar om henne och styr mot terminalen i Örebro. Tidigare än vanligt på grund av vädret.
René och Patric bestämmer vem som ska köra vad, hjälps åt att sortera och lasta styckegods och söka rätt på saknade fraktsedlar. De väntar på försenat gods från Eskilstuna. Patric plirar, sträcker händerna i vädret och säger: Nu du, gubbjävel, är det morgongymnastik. Nu ska vi plocka oss en apelsin.”
De går mot varsin lastbil och fortsätter slänga käft. Patric tar Renés, denna dag, för att kunna slinka hem och äta lunch med Julia. ”Det kunde ha varit jag”, ska René tänka senare. Han vet att Julia alltid är orolig när Patric ligger på vägen och kan inte låta bli att anklaga sig själv.
När Patric senare svänger in på riksväg 50 ringer han upp René, via headset. Allt enligt vad René berättar. De skäller som vanligt över hur folk kör, det snöar och Patric återkommer gång på gång till halkan. Han närmar sig Mogetorp, ett känt köldhål och termometern kryper mot minusgrader. ”Fan, det rullar på lite för mycket, får ta det lugnare. Jag vågar inte röra bromsen”, säger Patric. ”Ta det lugnt”, manar René.
Klockan passerar 10.00. Patric upptäcker en varningstriangel och några fordon parkerade vid vägen och muttrar: ”Vilken dum plats att ställa en varningsskylt på.” Strax därpå ropar Patric. ”Oj, oj, oj!” Så smäller det. Telefonen blir tyst i Renés öra.
Fordonen vid vägkanten var en polisbil, en brandbil och en ambulans. Ditkallade efter att en kvinna i personbil kört av vägen i blixthalkan, men klarat sig oskadd. Patric kom söderifrån och lastbilen som träffade honom med sitt släp från norr, tungt lastad med 33 pallar öl från bryggeriet i Grängesberg.
Den 50-åriga chauffören körde 89 kilometer i timmen, trots lastbilsgränsen på 80. I polisförhören förklarar han det med att han kom från en nedförsbacke. Han uppfattade det som att fordonen stod på vägen, tvärbromsade, och fick sladd, varpå det tungt lastade ekipaget vek sig som en fällkniv, omöjligt att kontrollera.
Vid kraschen sopades också utryckningsfordonen av vägen. Polis- och brandmän hann precis kasta sig i diket men kvinnan, som tidigare kört av vägen med sin personbil, skadades illa när ambulansen som hon satt i landade på taket. Den litauiska chauffören med 30 års erfarenhet åtalades för vållande till Patrics död, kroppskada av kvinnan och vårdslöshet i trafik. Han frikändes sedan av tingsrätten i Örebro.
Det gick inte att ”utan rimligt tvivel” fastställa att föraren begått brott genom medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet. Det kunde ha varit så. Men tragedin kunde också berott på en rad olyckliga omständigheter, som att polisen inte satt upp varningstriangel i 50-åringens körfält. Bara i Patrics.
I det läget ska man hellre fria än fälla, resonerade tingsrätten.
Men René, hans exsambo, Fredrika Bruhn, tillika Patrics förra kollega samt Patrics pappa har en helt annan åsikt. De har överklagat domen. René bestämde sig när han återsåg sin döda vän på patologen. Han bara kände att han måste dit för att få fråga Patric: ”Vad förväntar du dig av mig?” Att driva frågan rättsligt, upplevde René som vännens svar. Nu lägger René allt krut på nästa rättegång och skjuter fram sorgen.
Även om de inte ”får rätt” känner han och Fredrika att de måste driva fallet vidare så långt de kan. För Patrics och hans fyra barns skull, för Julias, sin egen och alla lastbilschaufförers skull.
– Domen är fullständigt galen! Får det fortsätta så här så har vi inget skydd i världens farligaste jobb, anser René.
Han och Patrics tonårsdotter var med under förhandlingarna i Örebro tingsrätt. Men Fredrika klarade inte av det. Patrics dotter höll för öronen när obduktionsrapporten lästes upp.
Hon träffade psykologen i kristeamet, som Bring snabbt sammankallade på olycksdagen, en sista gång efter begravningen. Både Fredrika och René fick vara hemma med full lön, så länge de behövde efter olyckan. För René blev det en månad och han går fortfarande till teamets psykolog.
Båda berömmer Brings krishantering och stödet de fick från Närke frakt, som tog över alla körningar den dag det small. Terminalchefen plockade bilnycklarna av René, när han i chocktillstånd tänkte ge sig ut och rädda leveranserna.
– Jag växlar mellan att vara ledsen och förbannad. Det är så jävla orättvist. Alla tycker det var onödigt. Onormalt onödigt, säger Fredrika och sjunker ännu djupare ner i Renés jättesoffa under tyngden av blandrashunden Ozzy.
Det var i den soffan de grät, skrattade och mindes – tillsammans med Patrics exfru och omslingrade av sina bägge hundar i flera dagar efter olyckan. René bläddrar fram en bild av Patric i mobilen där han puffar på en cigarr.
– Det här var Plutten på pricken. Han tog ingen skit, sa alltid: ”Det där tänker inte jag ta!”
René skrattar och blir allvarlig igen, funderar:
– Det vi hade tillsammans… det blir ett helvetes tapp. Inget blir någonsin detsamma. Frågan är hur man ska klara av det. Jag är tveksam ibland… Varför händer det här en människa när en människa mår som bäst?”
Fotnot. Julia skickar en hälsning när tvillingarna sover: ”Jag tycker det är väldigt bra att den här artikeln görs. Patric var så insatt i säkerheten på vägarna och var otroligt noggrann och kunnig så jag vet att han skulle uppskattat detta. Både för hans egen skull och för andra chaufförers skull(…) Jag hoppas innerligt (…) att det blir en ändring så att alla yrkeschaufförer kan åka säkert på vägarna. Vägen är ju deras arbetsplats!”
