Parken där kretsloppet är i fokus
Återbruk är hett. Det som för bara några år sedan betraktades som skräp, är numera eftertraktade handelsvaror. På fler och fler platser i landet dyker så kallade kretsloppsparker upp. Men få, om ens någon, är så välutvecklad som Kretsloppsparken Alelyckan i Göteborg.
Det första som möter kunderna i den 30 000 kvadratmeter stora kretsloppsparken är inte en traditionell återvinningscentral full av containrar – utan butiker och kafé.
Och alla som vill till återvinningen måste passera den bemannade sorteringscentralen.
Där hjälper personalen till att fördela allt som kan skänkas till områdets tre affärer,
Stadsmissionens second hand-butik ansvarar för saker som böcker, kläder, möbler och porslin, medan Återbruket tar hand om byggmaterial. Det kan vara allt ifrån vitvaror till gamla dörrar, fönsterkarmar, takpannor eller tapeter. VVS-avdelningen är dessutom stor, det finns ett helt rum fullt av gamla toastolar och handfat.
Slutligen finns Returhuset, som tar hand om sådant som behöver repareras. I metall- och träverkstäderna lagas till exempel gamla cyklar innan de är redo att säljas. Där drivs också eko-kafé, och många i personalen är personer som arbetstränar.
Parken har ofta fått stå som ett gott exempel på hur man kan arbeta med återbruk.
Pål Mårtensson, som är ansvarig för Alelyckan, har sedan starten 2007 haft 120 svenska kommuner på studiebesök. Representanter från 50 länder har fått ta del av tänket och Pål Mårtensson har deltagit i otaliga konferenser och artiklar för att informera om idén.
– Det huvudsakliga skälet till att det går så bra för oss tror jag är att återanvändning har kommit i ropet under de senaste åren. När vi öppnade pratade man inte så mycket om det, säger han.
Men nu har folk börjat lära sig. Målet är i första hand att återanvända, i andra hand att återvinna.
Det som har blivit Alelyckans styrka är dels helhetstänket, och dels att centralen alltid är bemannad.
– Det är A och O för att få ett bra utfall, säger Pål Mårtensson.
Han berättar att många som kommer dit för första gången gör det i ett syfte:
– Att slänga sin skit. När man frågar om de har något att skänka för återanvändning svarar många ”nej”. Men när man pekar och frågar om den gamla stolen och brädorna blir många förvånade och svarar att ”jaså, vill du ha det?”. Det är egentligen vårt huvudsakliga uppdrag, att ändra folks beteende.
Trots att det är lågsäsong, bäst är juli månad, kommer fullastade bilar med jämna mellanrum till sorteringsstationen. Där möts de av bland annat Bengt-Erik Mattiasson, som ser till att prylarna som Stadsmissionen, Återbruket och Returhuset kan sälja kommer till rätt ställe.
På den motsatta sidan står Branko Bogunovic och hjälper till att sortera ut elektronik och farligt avfall.
– Många vet vad de ska lämna och är informerade. Men det händer att de kommer och chansar och vill lämna trasiga grejer, säger han.
Det farliga avfallet sorteras och förvaras i väntan på att Stena Recycling ska ta hand om det. Allt som Branko Bogunovic inte själv kan kategorisera med hjälp av en mätsticka får en utbildad kemist klassificera.
Utöver detta avfall lämnas ofta tv-apparater, dammsugare, lampor och strereoapparater.
– 99 procent av alla tv-apparater som kommer hit funkar fortfarande. Folk har bara tröttnat och vill byta, säger Branko Bogunovic.
Allt som fungerar, som inte har för dåliga energivärden, plockas in i nästa rum där det kontrolleras av en fackman och märks med ett klistermärke innan det kan säljas. Det som är sönder läggs på hög tills Elkretsen kommer och hämtar det för återvinning.
Det är först när kunderna har passerat sorteringsstationen som de tillåts fortsätta upp på ”rampen”, till den traditionella återvinningscentralen. Men även den är bemannad, vilket gör att det alltid finns någon att fråga om var saker ska slängas.
Allt som väl hamnat i en container räknas som avfall och tillhör Renova, som driver återvinningscentralen.
– Men vi kan rädda vissa saker, som kanske har varit långt inne i bagaget, innan det slängs ner i containern, säger Hans Nilsson, som arbetar där.
Han berättar att det som de flesta har svårt att sortera är sådant som innehåller flera olika material.
– Som en pärm till exempel. Men då får man gå på det som det är mest av och sortera den som brännbart, säger han.
Kretsloppstänkandet finns inte bara i organisationen och återbrukscentralen. Alla byggnader på området är antingen återuppbyggda efter att ha stått på andra platser, eller byggda av återanvänt material. Till och med lyktstolparna är gamla.
Alelyckan har också satsat på att anordna evenemang som ska locka fler att komma dit. Varje år har de till exempel en konstutställning med tavlor som folk har skänkt.
– Vi har valt att kalla det här en kretsloppspark och i en park ska det hända saker. Det ska inte bara vara som att åka till tippen, man ska kunna ta sig en fika eller äta mat eller köpa med sig något, säger Pål Mårtensson.
Han menar att det finns flera saker som påverkar möjligheterna att öppna kretsloppsparker. Dels den kommunala ekonomin, i Göteborg satsades 40 miljoner kronor på Alelyckan. Dels handlar det om vem som äger vad, ifall avfallshanteringen är uppdelad på olika underentreprenörer blir det betydligt svårare att få en samordning.
– Det finns en mängd olika saker som kan innebära problem. I Göteborg startade kommunen det här genom Kretsloppskontoret, numera Kretslopp- och vattenförvaltningen, och vi har monopol på hushållsavfallet i hela kommunen. Dessutom har vi bara en entreprenör som driver samtliga återvinningscentraler.
Entreprenören är Renova, som ägs av elva kommuner i regionen.
– Med de här förutsättningarna är det mycket lättare att göra det på ett gediget och professionellt sätt, säger Pål Mårtensson.
Det dyker trots allt upp liknande centraler runt om i landet, i Eskilstuna håller man till exempel på att bygga en park med second hand-försäljning, enklare reparationer och utbildning.
– Vi håller på att lära oss det här igen, att återanvända. I gamla fattigsverige var det fult med begagnade saker. För bara tio år sedan kunde få tänka sig att ge bort en begagnad present. I dag är det jättefräckt, säger Pål Mårtensson.
Även om han är optimistisk inför den närmsta framtiden tror han inte att trenden kommer att vara för evigt.
– Det är klart att det hör ihop med konjunkturen och att det finns ett tak. Köper folk inte någon ny soffa så finns det ingen gammal att slänga eller skänka. Men förut köpte folk en soffa när de gifte sig, och hade samma i trettio år. I dag köper vi nytt när vi har tröttnat på det gamla.
Men bara för att saker skänks och säljs vidare betyder det inte att prylarna får evigt liv, något som Pål Mårtensson har reflekterat över.
– Jag har funderat över hur länge en begagnad skjorta lever. Folk köper en jättebilligt och sedan spelar det ingen roll om de glömmer den på stranden. Det är klart att det är bättre än att köpa nytt, men hur stor är nyttan med att återanvända en skjorta två-tre månader? undrar han.
Tips: Vill du läsa mer om sopor, avfall och sortering? Kolla www.sopor.nu.
