Fel väg, men rakt in i livet

Första pris. Här är yrkesföraren Anders Haganders vinnarnovell, om en vanlig arbetsnatt som förvandlas till en kamp på liv och död.

”Davy’s on the road again” … Manfred Mann’s earth band, skön musik sprider sig ut i förarhytten. Men det är något som inte stämmer, varför kör jag så sakta?

Jag har kört alla möjliga fordon. Mercedes, Scania, MAN, men just den här lastbilen var en Volvo. Har aldrig förstått dessa yrkesmän och kvinnor som fastnat för just ett märke, huvudsaken är att den är hel och fräsch. Fast de brukar ju säga att huvudsaken är mössan.

Jag sneglar ner på hastighetsmätaren, 50 kilometer i timmen, men vad är det för fel?

Varför är vägen så smal, och varför känns det som om det går så fort? Katrineholmsbacken närmar sig. Den här resan går mot Värmland, men vänder man på rutten så får man ibland börja med Kolmårdsbackarna, fast det spelar egentligen ingen roll. 22 stopp skulle det bli på denna sväng, men vad fan är det för fel, varför kör jag så sakta?

Tittar återigen på hastighetsmätaren, 20 kilometer i timmen … känns som om det går i 100 inne i huvudet. Det är något konstigt, tittar i backspegeln. Inte en bil så långt ögat når, inte ett ljussken, bara svart blöt asfalt som reflekterar bilens lyse.

Nu börjar det krypa i huvudet, jag mår inte bra. Så lustig jag känner mig, håller nog på att bli knäpp.

Jag tar tag i telefonen, ringer åkeriet, det är mitt i natten men jag får svar. Det är ägaren till åkeriet. Jag talar om att jag vänder tillbaka till Norrköping och åker hem, jag känner mig sjuk.

Lägger på telefonen och vänder, men nu blir det tomt i skallen. Just från detta moment minns jag ingenting.

Plötsligt ringer mobilen till, det är ägaren igen. Han säger: Du måste ringa ambulans! Du har fått en stroke!

Jag lägger på luren, fattar ingenting. Han sa efteråt, när vi träffades, någonting om att när jag ringde så svamlade jag bara. Inte ett ord hade han förstått, han trodde att jag skämtade. Men när han la på kom han ihåg när en av hans grannar hade ringt på dörren. Utanför stod grannen och svamlade om ifall han kunde hjälpa honom att ringa 112, han hade fått en stroke.

Ringa! Hur skulle jag kunna ringa? Om ingen fattade vad jag sa, och var är jag?

Det jag såg nu var bara ett vajerräcke, följde det så bra som möjligt, det måste ha sett väldigt konstigt ut.

Jag möter inte en bil, var är alla? Det känns som en dröm, en dröm i verkligheten eller en riktigt knäpp mardröm.

Vaknar till helt plötsligt, sitter nu i min personbil. Fattar ingenting, rakt framför mig står en skylt: AKUTINTAG. Var är jag?

Inte någonting går in i mitt huvud, inget, vad gör jag här? Någonting säger till mig att stanna, bara stanna. Stanna ekar det i huvudet och en röst säger, ta dig ur bilen, du behöver hjälp. Stannar bilen och kliver ur, men jag kan inte gå. Jo, ur kommer jag, men jag kan inte gå rakt mot dörren.

Nu börjar jag inse att jag är riktigt illa ute, vad är det som händer? Tårarna sprutar, jag försöker ropa på hjälp, men inte ett ljud kommer från mina läppar, bara tårar som rinner över läpparna och vidare mot marken.

Men överlevnadsinstinkten tar över och nu börjar jag felberäkna. Hur mycket behöver jag fokusera på en annan punkt för att i stället hamna rakt på ingångsdörren? Gör ett par stapplande försök.

När jag håller på minns jag vår hund, Boss hette han, och hur han under sina sista dagar fick en hjärnblödning och gick på tvären. Nu går jag själv på tvären, fram och tillbaka mot den här dörren, gång på gång, det är nära.

Man kan undra om det är pärleporten eller djävulens dörr, ja vem vet?

Det kan ju hända vad som helst, jag trycker mig mot väggen och försöker skjuta mig framåt på tvären, det är en meter kvar till dörren. Jag sträcker min hand mot ringklockan på dörrens högra sida.

Att en vit knapp kan vara så vacker och så skör, men med en styrka som kan ge en signal som kan rädda mitt liv. Jag minns nu när handen sakta rör sig mot den här dörren, att här har jag gått förut, men då för att ta farväl av min döda bror, som hastigt dog i en bilolycka.

Tänk om det kommer att hända mig, att det kommer att komma anhöriga för att säga hejdå till mig, och genom samma dörr!

Jag ser mig själv i dörrens glasruta, fan så jag ser ut, jag hör hur signalen ljuder … Är det livets slutsignal? Vrinnevisjukhuset, hjälp mig …