Maria slår näven i presidenten
Jag sitter på tåget, andra klass till staden Râmnicu Vâlcea. Det är något särskilt med kvinnan i sätet intill, så jag böjer mig fram och visar henne en bild av Rumäniens president, Traian Basescu. Hon tar hela pappersbunden och slår näven rätt i hans ansikte.
Sedan skrattar hon stort så att gluggen mellan framtänderna syns tydligt. Drämmer till presidenten igen och igen och ropar på medpassagerarna att de ska komma och titta. Och tycka. De tillhör årgångar från tidig medelålder till pension och håller med henne när jag drar fram en annan bild ur min papperslunta.
Den föreställer den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu. Han blev statschef i Rumänien 1967 och höll landet i ett järngrepp tills han störtades av folket och arkebuserades den 25 december 1989.
– Bättre, bättre, utbrister kvinnan när hon tittar på Ceausescu.
Den pensionerade läraren i sätet mitt emot mitt har bistert löst sudoku hela resan. Nu mjuknar hans fåror och han instämmer. Jag tror inte de tänker på den forna säkerhetstjänsten Securitate. Jag tyder kvinnans ord som att det stora flertalet under den kommunistiska eran i alla fall hade arbete och hyfsade löner, som gick att leva på.
Maria heter min medpassagerare, får jag veta, och hennes man Miro. Från honom har hon familjenamnet Dima, sex barn och fyra barnbarn.
Vi tecknar med händerna i luften och klottrar siffror på mina blad. Maria pratar bara rumänska, upprepar långa meningar igen och igen för att jag ska förstå. Hon är 67 år och har jobbat på bilfabrik. Vad hennes man gjorde lyckas jag inte förstå, men vi blir vänner. Maria kastar sig över bitarna till en dalahäst i papp, som jag gräver fram ur ryggsäcken.
– Pussel, utbrister hon och plockar snabbt ihop hästen på sitt säte.
Men det saknas en liten bit, upptäcker hon. Vi söker ihop, men hittar den inte.
Skymningen faller och landsbygden blir svart utanför tågfönstret. De arbetshästar som ska jobba på åkrarna, enligt pressbilder i Sverige, har jag inte sett mycket av under vägen. Desto fler traktorer.
När vi kommer fram till Râmnicu Vâlcea tycker Maria att jag ska byta till ett finare hotell. Jag är ju i alla fall journalist. Hon lämnar maken, knorrande i mörkret på den halvt nedrasade perrongen. Tar mig under armen och för mig bort till taxikön. Ser till att chauffören inte tänker lura mig, utan köra raka vägen till hotellet.
Sedan kysser Maria mig på bägge kinderna.
Flera gånger tittar jag på meddelandet hon skrivit till mig med vackra snirklande bokstäver, under bilden av presidenten. När jag kommer hem ber jag min nyfunna rumänska lastbilschaufför översätta orden. Dumitru, som vakat över mig hela resan, hemifrån Göteborg. Han som säger att han är mer svensk än vi svenskar.
Så här skriver Maria:
”Rumänien, alla-onda-möjligheters-land. Vi är ett land som fallit ut ur alla mänskliga rättigheter. Folket äter från sopcontainers, människorna har ingen inkomst. Utan något arbete är de alla slavar i främmande land.”
