Lastbilsliftaren och dårens dotter

Huvudpersonen i författaren Mian Lodalens självbiografiska bok ”Dårens dotter” är Connie. En liten tunn arbetartjej, vild som fem grabbar – utom på lektionerna, där somnar hon. Connies mamma begår självmord. Hon adopteras bort och längtar ständigt efter sin hämningslösa, roliga och fullständigt opålitliga pappa. Han, som styvpappan kallar ”dåren”. Jag stämmer träff med den vuxna Connie. Tror jag.

Författaren Mian Lodalen dyker på mig utanför lunchkrogen hon valt på hemortens Söder i Stockholm. Hennes jeansklädda ben är precis så där pojktunna, som hos huvudpersonen Connie i Dårens dotter. Mian har stuckit ner dem i ett par canvas-gympaskor och håret är mest vindrufs efter gympan i simhallen.

Nycklarna bär hon om halsen, precis som ”nyckelbarnet” Connie i romanens Jönköping, där också Mian växte upp. Fast nu står det ”sr”, Sveriges radio på nyckelbandet, en vink om att Mian Lodalen också är journalist och föredragshållare.

Hennes ovanliga förnamn uppfanns av Mians lillebror, som hade svårt att uttala det hon döpts till, Maria. I somras drabbades jag av och kunde inte släppa Lodalens båda böcker om uppväxten, Dårens dotter följd av tonårsskildringen och det sexuella uppvaknandet i Tiger. Sedan dess har jag burit på min fråga: Hur blir man människa efter att ha vuxit upp med en sådan pappa?

I boken, liksom i verkligheten, antas han vara av resandefolk, och liknar i sin gränslöshet ingen annan. Möjligen har Connies och faderns relation något drag av Pippi Långstrump och pappa sjörövarkapten i sig. Men i Dårens dotter är svärtan så mycket större, fast den i stället för bitterhet och sorg skildras med bitande humor och distans.

I romanen är ”Dåren” en snål slarver, småtjuv och charmör, full av barnsliga upptåg och blind för dotterns behov. Han byter ständigt kvinnor, älskar snabba bilar, super, lovar, sviker och bryter oavbrutet mot samhällets regler och konventioner. Pappan berättar historier som ingen annan och vi möter honom genom barnets älskande blick. Beundrande plockar hon upp en rad av hans ”färdigheter”.

I uppföljaren Tiger går Mian Lodalen på samma sätt in i Connies kropp. Som läsare förs man tillbaka till sin egen bultande, såriga tonårstid av känslor som far berg-och-dalbana. Hon skildrar tjejgänget ”Sisters in crime”, fylla och droger, grupponani, stölder och den stora förbjudna kärleken till en tjej. Samtidigt som homosexualitet döms ut som sjukdom i läroböckerna.

Jag undrar igen: Hur blir man människa efter att ha gått igenom det Connie genomgår? Efter att förlora flera av sina närmaste?

– Alla blir så besvikna när jag säger att min låtsasbror Kalle inte finns i verkligheten. Och att min mamma lever och mår bra och inte alls tog livet av sig, som i boken, utbrister Mian.

Jag ser ner för att dölja min egen besvikelse. Mian Lodalen var inte alls så ensam och utlämnad som Connie i boken, avslöjar hon på lunchserveringen som andas 1968 i grönt och lila och har vegetariskt på menyn. Mian är vegan. Hon propsar på att jag ska testa hennes veganbiffar och som den journalist hon är har hon redan ställt en skur av frågor om Transportarbetaren och Transport.

När vi pratat en stund kommer Mian ändå att kasta en fråga över borden till killarna en bit bort, om de tror att hon är knäpp. En människa som sitter där själv och håller monolog, medan hennes bordsgranne (jag) bara nickar och antecknar…

Aha, tänker jag lättat, där har vi den där Connie jag söker i alla fall. Fast författaren mitt emot mig vill egentligen inte alls avslöja vad som är sant och vad som är påhittat i böckerna. För kommande läsares skull.

– När man dragit sina historier fram och tillbaka börjar man till slut blanda ihop och bli osäker på vad som verkligen hänt och vad man skrivit. Mina böcker består till stor del av dialog och vem fan kommer ihåg precis vad alla sa vid olika tillfällen. Det måste jag ju hitta på!

Mian drar ytterligare några historier och lockar mig att skratta, precis som hon gjorde till pappans berättelser. Han var en fantastisk historieberättare som alltid skarvade och la till allt mer, för att göra historierna bättre och bättre.

– Jag minns hur jag som barn, satt och tittade ner för att jag var så arg på honom. Jag lovade mig själv att inte skratta, men till slut kunde jag ändå inte hålla mig, avslöjar Mian.

Ödets ironi gjorde att pappa Rolf Lodalen drabbades av stroke vid flera tillfällen och numera inte kan prata alls. Men spelar gitarr gör han än.

– Och han är fortfarande en obotlig optimist.

Dårens dotter rymmer fasansfulla händelser och svek. Att komma till den punkt där hon försonas med sin far, i verkliga livet, har tagit Mian tio år av terapisamtal. Men det avgörande var skrivandet, när hon satte sig ner vid tangentbordet upplöstes äntligen känslorna av ilska, sorg, hat och hämnd.

Försoning är för Mian Lodalen mycket större än förlåtelse. Ett ”förlåt” kan man ganska lättvindigt häva ur sig, men försoning kräver mycket mer av den som vill nå dit. Just nu turnerar författaren med ett djuplodande samtal kring just förlåtelse och försoning kallat ”Anna Wahlgrens dotter versus Dårens dotter”. Mian leder samtalet och hennes partner är Felicia Feldt, som i början av året gav ut sin uppmärksammade självbiografi Felicia försvann. Det är en svidande uppgörelse med hennes mor, den kända barnexperten Anna Wahlgren.

De båda författarna rör sig på närmast förbjuden mark, när de lämnar ut föräldrarna medan de ännu lever. Felicia Feldt vidhåller dessutom ståndpunkten, att slippa förlåta och försonas.

Det finns så mycket mer att berätta om Mian Lodalen. Som att hon var den första i arbetarsläkten som läste vidare och att hennes mormor tjänade som piga. Men journalisten framför mig knyter själv ihop säcken med Transportband:

– Jag älskar att åka lastbil. Hela min ungdom liftade jag med lastbilschaufförer, till Spanien, Roskilde, ja, genom hela Europa och ut i världen. Det är den där speciella stämningen inne i hytten, doften, fjädringen, pysljudet. Man sätter upp fötterna på rutan och har hela världen framför sig där nere.