Jobbjakt i norr
Klockan 06.11 rullar en buss lastad med 17 blivande lastbilschaufförer och två lärare ut från en öde parkering. Inpackade i täcken och kuddar och fullastade med godis, frukt och drömmar styr de från arbetslöshetens Gävleborg. De ska pröva lyckan i gruvruschens Kiruna och Pajala.
Så långt upp i Norrland har knappt någon av bussresenärerna från komvux i Gävle varit förut. En av dem är Oskar Westerholm. Han inleder med att sträcka ut sig längst där bak och sova eftersom han ska ratta bussen senare på kvällen. Likt far och farfar har han snart kammat hem alla kör-behörigheter, bara E-kortet för tungt släp står på tur.
Varken Oskar eller klasskompisarna har så mycket hum om hur det ser ut ”där uppe”. Det längsta han åkt tidigare är till Åre, med snowboardbrädan. Nu väntar en 107 mil lång resa till första anhalten, Kiruna, i Lappland. Där kommer de att kliva av bussen 16 timmar och 39 minuter senare för nattlogi på stans vandrarhem.
Då har det envisa regnet förbytts i tät snö.
Under vägen läser trafikläraren Ove Östlund, om stormen Sandys härjningar i New York och i Sverige har SMHI utfärdat en klass 1-varning för bussgängets färdsträcka.
– Det är halt som fan. Det gäller att inte bromsa, summerar Oskar körläget.
Det är Oskars första körning i snö, den här säsongen, annars skjutsar han skolbarn i Uppsalatrakten i pappans bussbolag. Men han föredrar ändå blötan i fryst form. Regn är värre med risk för vattenplaning på vägen. Oskar är 23 år, har flickvän och siktar redan på att skaffa hus. Talet om dubbelt så höga löner i gruvdriftens Norrland, där näringen tagit ny fart, lockar honom. Tidigare avfolkningsbygder har börjat blomstra. Gamla gruvor töms på vatten och öppnar igen och chaufförer som forslar gråberget upp ur gruvhålen behöver anställas. Bara i Pajala basunerar tidningarna ut ”300 nya lastbilsförarjobb”.
Bussgänget består av både tjejer och killar från 21 år upp till 40 plus. Mörkret, snön och kylan verkar inte avskräcka dem från att jobba i norr. Och det där med skiftgång och intensivjobb i sju dagar, varvat med lika lång ledighet, ser många som ett plus. Med tanke på den långa ledigheten när man kan göra annat.
– Får jag jobb kan jag ha barnen hemma när jag är ledig. Jag har en pojke och flicka som bor hos mig varannan vecka, förklarar Liza Lundin.
Hon jobbade som lokalvårdare på Sandvik i Gävle tidigare, innan hon bestämde sig för att sadla om, plugga upp betygen på komvux och sedan satsa på lastbilsförarutbildningen. Liza gillar att köra. Det kliar i fingrarna, när hon sitter i sätet bredvid Oskar, fast han upplever det som ett stort ansvar, med alla klasskompisarna i bussen.
Peter Ribacke, som också utbildar sig till lastbilsförare, invänder:
– Om man hela tiden sitter och tänker på vad som kan hända och hur många som kan komma till skada så blir man ju ett nervvrak. Man får ta det lugnt och använda huvudet hela tiden.
Om inte kör- och vilotidsreglerna stoppat Peter så hade han gärna rattat bussen hela vägen. Han och storebrorsan Martin är som Bill och Bull. Den ena avslutar meningen som den andra just påbörjat. Skämten far som pingpongbollar genom luften. Martin jobbar redan för ett åkeri och kör allt, säger han, i långa pass mellan ledigheterna. Då far han helst till Härnösand och dansar bugg och ”fox”. I kort sammanfattning:
– Man går ut på golvet och kramas. Jag gillar omväxling och har jobbat som servicetekniker och försäljare innan.
Liza dras till lastbilsföraryrket för att det är självständigt. Hennes syster är redan i gång och kör, deras farfar låg på vägen och Liza blev sugen när hon hängde med kompisar ut i lastbilen. Hon utbrister:
– Nu längtar jag bara efter att jobba! Jag har varit föräldraledig och haft studiemedel länge. Det ska bli så skönt att tjäna pengar igen.
Jonny Ikonen har finskt påbrå och släktingar i Finland att hälsa på om han skulle bli norrlänning. Han känner sig hemma med tornedalsfinskan. Jonny har jobbat som matros, med turer till bland annat Norge, Finland, Tyskland och Polen.
– Men det var inte riktigt min grej att vara borta månadsvis i sträck.
Jonny spelar både trummor och gitarr, programmerar syntar och sjunger. I Gävle har han ett band som lirar industriell metal och allt möjligt, fast han har gott hopp om att finna likasinnade i norr också:
– Många roliga band kommer från Norrland, det finns säkert bra talanger där också, resonerar han.
Beatrice ”Bea” Färdigs, Isabelle ”Bella” Dahlqvist och Josefine Holm har virat in sig i sina medhavda täcken och slumrar. Bara mössan sticker upp på Bea.
Benny Wadén slår upp locket på sin bärbara dator och läser högt om LKAB och gruvdriftens historia. Som äldst bland klasskompisarna blir han snabbt ”klasspappa” och räknar in allihop vid varje kisspaus, kaffe-, rök- och matstopp.
Benny är klar med lastbilskortet och räknar, precis som de andra, med att ha kortet för tungt släp i handen när han lämnar yrkesutbildningen strax före jul. Han talar flytande spanska och grekiska. Lastbilsjobbet är en gammal dröm, efter en skiftande karriär där han bland annat drivit restaurang. Nu siktar Benny på att köra lastbil till och från gruvan, med antingen Kiruna eller Pajala som bas. Han läser att LKAB ska anställa 1 200 personer mellan 2011 och 2015 till sammanlagt 200 olika befattningar. Då ska väl entreprenörerna som bistår gruvbolaget ha användning för både honom och kompisarna?
Busschauffören Peter Ribacke har varit i gång sedan klockan fyra på morgonen. Han har en flickvän med getter och en växande skara kaniner där hemma. Hon är nog inte så pigg på att flytta, men Peter och flera med honom kan tänka sig att pendla mellan endera av gruvorterna och Gävle. Flygplatsen i Kiruna ligger inte långt från tätorten.
– På en och en halv timme är ni i Stockholm på shoppingrunda, frestar Åke Andersson.
Han är från företaget LTH Traktor med cirka 290 anställda, som verkar både över och under jord. Andersson möter upp jobbsökarna när de fått skjuts 540 meter ner i gruvmörkret i LKAB:s buss med guide. Företaget arbetar till största delen som underentreprenör åt gruvjätten och satsar på maskinjobb av alla de slag.
– Vi har minst 40–50 lastbilar för olika anläggningsprojekt, vägbyggen, underhållsarbeten… Ja, för allt man kan ha lastbilar till utom att köra styckegods. Volvo testar sina maskiner hos oss. De senaste lastbilarna kommer alltid hit först.
Åke Andersson tycker att sällskapet ser oerhört fräscht ut för att ha åkt buss så långt. Han har tidigare utbildat elever, som dem, till lastbilsförare på komvux och får glädjekårar när han ser dem. Därpå instämmer han i gruvguidens beskrivning:
– Det här är den mest expansiva orten i Europa nu. Ett Klondyke. Vi har inga små maskiner. Allt är stort här, som ni kan se. Ni är många tjejer i gruppen. Det är bra. Vi gillar tjejer, de kör ofta bra.
Linda Munthers ögon glänser. Hon älskar allt i maskinväg och utbildade sig först till skogsmaskinförare. Fortbildningen till lastbilsförare hoppade Linda på för att bli mer allround, när skogsjobben sinade. Redan i somras började hon grunna på Norrlandsturen. Först tänkte Linda att hon kunde ta bil upp med några stycken, men så småningom fick hon klasskompisarna Bella och Bea med sig på båten. De körde ut sina bägge körskollärare från kontoret och jobbade intensivt med förberedelserna i tre veckor.
Flyg var alldeles för dyrt, men Yrkesakademin, där förarna utbildar sig, lånade ut bussen och Transport ställde upp med kostnaden för drivmedel. Arbetsförmedlingen i Gävle var däremot en stor besvikelse. ”Kom tillbaka när ni blivit arbetslösa”, var beskedet. Men då är det ju redan för sent, resonerade Linda, Bella och Bea:
– Vi vill ha jobb och slippa gå till arbetsförmedlingen! Varför har de så stelbenta regler? Varför kan de inte göra ett undantag och stötta folk som tar egna initiativ? Arbetsförmedlingen har ju inga jobb att erbjuda. Först sa de att lastbilsföraryrket är säkert, det finns alltid jobb. I nästa stund såg läget mörkt ut i Gävle. De ger dubbla budskap.
– Det där med coacher hit och dit känns bara konstruerat. Att sitta där i grupp och skriva cv:n. Jag har inte hört någon som varit nöjd med det, säger Bella. Hon har vårdat vilda djur i Afrika, men hennes högsta dröm är att varva chaufförsjobbet med ett arbete som pistmaskinist.
Nu sitter hela bussgänget med blickarna riktade mot Åke Andersson från LTH Traktor och suger in hans beskrivningar av företagets skiftande maskinpark. Specialdesignade hjullastare med sänkt tak för att fungera i gruvan. Lastväxlare och trailers som fixar uppåt 70 ton. Traktorgrävare och lastare, bandschaktare, dumprar och jättetruckar… Lindas kinder hettar.
– Jag vill testa allt, viskar hon, upprymd av att företaget internutbildar sina anställda till att klara av allt fler maskiner.
Åke Anderssons kollega, Karin Skoglund, berättar om säkerhetsarbetet och vikten av att rapportera tillbud för att rätta till brister. Hon upplyser om hälsokontrollerna via företagshälsovården och en personalundersökning. Den summerar Karin Skoglund:
– Vi är lite för tjocka och lite för lata, men vi trivs på jobbet!
Några jobb att ”kasta” till förarna på studs har inte bolaget: På arbetsförmedlingen får de senare höra att de ska ta alla siffror och prognoser om nya jobb med en nypa salt. Både förmedlarna och LTH Traktor uppmanar däremot chaufförerna att vara på alerten, skicka in intresseanmälningar till norrlandsföretagen och återkommande skanna av deras webbsidor efter lediga jobb.
En representant från det stora entreprenad- och logistikföretaget, BDX, möter upp gänget på arbetsförmedlingen och lovar vidareförmedla deras framsträckta cv:n till jobbsökande underentreprenörer och åkerier. LTH Traktor är redan översvämmat av ansökningar och vill ha papperen digitalt, men det lönar sig att ringa och ”ligga på”, betonar Åke Andersson.
Samma sak gäller för de uppåt 300 lastbilsförarjobben, som enligt prognoserna ska skapas i Pajala fram till 2015, för att ratta malmtransporterna från Kaunisvaara till Svappavaara.
Gävleförsamlingen ska kliva upp tidigt dagen därpå för att träffa företrädare för Proffice, som sköter rekryteringen åt Cliffton mining. Bolaget startar med sex till åtta bilar och vid årsskiftet beräknas ett 25-tal nya förare vara på plats.
Fast boendet är ett kapitel för sig, i både Kiruna och Pajala har det blivit svårt att få tag i bostäder. Anställda är inte bara skiftjobbare utan bor också i skift i de personalbostäder vissa företag erbjuder. Under ledigheten far de hem. Det retar en äldre Kirunabo som Gävleförarna träffar på torget.
– Börja gärna jobba här, men då ska ni flytta hit och skriva er i Kiruna! Vi behöver alla skattekronor vi kan få, utbrister han.
Mannen skulle blivit glad om han hört Linda sammanfatta Norrlandsturnén:
– Det var bättre än jag vågat hoppas. Jag har praktiskt taget redan flyttat hit!
