Innan soporna lämnar ön
Varje år tar Ragn-Sells på Gotland emot 10 000 ton hushållsavfall, från 27 000 hämtställen. Endast det brännbara avfallet blir kvar på ön medan resten transporteras med de vanliga färjorna till fastlandet. Men först sorteras allt, under uppsikt av hundratals måsar, vid Romakloster.
Under sommaren växer sopberget på anläggningen vid Romakloster på Gotland markant. Under industrisemestern handlar det om en fördubbling av avfallet.
Under de mest intensiva av dessa veckor arbetar fyra man i stället för tre på anläggningen, och dagarna delas upp i två pass i stället för ett. Annars skulle de inte hinna.
De samlade massorna med avfall på det inhägnade området bildar högar av en imponerande storlek. Och som ett täcke över allt ligger en svagt stickande odör.
Efter att soporna tippats ut på marken görs en första manuell grovsortering. PVC-plast, metall och annat som inte är brännbart skickas för deponering till Ragn-Sells i Högbytorp, utanför Stockholm.
– Även där separeras så mycket metall som går, för att så lite som möjligt ska deponeras, säger Thomas Kahlqvist, platschef på Gotland.
Det brännbara som blir kvar åker genom den stora krossen för att bli bränsle till Cementafabriken på Gotland. Tre varv genom den gigantiska trumman med den oförlåtande krossen krävs för att få bitarna till lagom storlek.
Även cementindustrin har miljökrav för utsläpp av koldioxid. Cementa ska årligen använda sig av en stor del alternativbränsle, och en dryg tiondel kommer från Ragn-Sells.
Storväxta måsar kretsar över området. Med små ögon bevakar de, från toppen av sophögarna, hur avfallet tas om hand.
Thomas Kahlqvist berättar att fåglarna har blivit fler på senare tid. Helst av allt vill de åt matavfallet. Det förvaras därför i ett särskilt skjul. När Thomas Kahlqvist öppnar för att visa de rinnande påsarna där inne sipprar den fräna lukten ut, och han är noga med att snabbt stänga dörren igen efter sig.
Containrarna som komposten sedan fraktas i är helt tättslutande. Det gör det möjligt att transportera dem med den vanliga färjan till fastlandet. Men det är inte alltid det räcker för att slippa klagomål. För inte länge sedan hörde anställda på båten av sig och klagade på skit, på utsidan av containern. Fågelskit.
– Vi hade tillstånd för skyddsjakt på måsar för något år sedan. Men det finns tydligen över tre miljoner fåglar i det här området, så en eller ett par mindre gör ingen skillnad, säger Thomas Kahlqvist. Vi går mot stugan och fikarummet intill entrégrinden. Där inne sitter fyra herrar i matchande arbetskläder i orange.
De pratar sinsemellan, på bred gotländska, om fynden som dagligen görs ute på området. Men det är lättare sagt än gjort för en fastlänning att hänga med.
– Man sku’ ku’ bygge ett heilt hius av dei som finns här, säger Bengt Andersson.
Efter att ha uppmärksammat den oförstående reportern slår de av på takten i samtalet.
Diskussionen kretsar kring allt som slängs i soporna och som de anställda finner under sina arbetspass.
– Man blir väldigt miljömedveten av att jobba här. Tänk vad mycket som slängs, helt nya saker i obrutna förpackningar, säger Göran Larsson.
Även om renhållarna skulle vilja ta vara på och spara det de hittar får de inte.
– Det är bara att blunda och mala, säger en av dem.
Och det är inte bara ofarliga saker som personalen råkar på.
– Det värsta jag hittat var en ampull till en gammal brandsläckare, fylld med koncentrerad saltsyra. Den hade legat i ett metallrör och ramlade plötsligt ut på en madrass. Jag gick fram och tittade och hade det gått hål på den då hade jag nog inte suttit här i dag, berättar Göran Larsson.
Olyckan var inte heller långt borta den gången. Kemisten som tillkallades för att ta hand om ampullen fick plötsligt se sina kläder börja brinna. Men allt gick väl till slut.
– Det är konstigt att folk inte kan orka lämna in sådant till kommunen, det är ju gratis, kommenterar Bengt Andersson, och tar en slurk kaffe.
Annat som har lämnats in bland de vanliga soporna är till exempel gamla färgburkar, gasoltuber, ammunition och lysraketer.
– Får vi in det i krossen kan det gå riktigt illa, säger Roger Medbom, som tidigare jobbade som brandman.
Han och de andra tror att saker ofta hamnar fel när sommargäster städar ur sina stugor, och inte tar sig tid att sortera rätt.
– Det är lite spännande på ett sätt. Varje dag hittar man något som man inte vet vad det är, säger Göran Larsson.
– Men det är också det som är farligt, när man inte vet vad det är man hittar, fyller Roger Medbom i.
Allt misstänkt, som personalen inte kan sortera på egen hand, placeras i en särskild byggnad där kemister sedan kan klassificera och ta hand om det. Men det är inte bara kemikalier som kan vara farliga. Även till synes helt ofarliga saker kan ställa till stora problem på anläggningen.
Männen runt bordet berättar om hur ett litet bouleklot kan förstöra hela den stora krossen.
– Det finns en stark magnet där i, men ett sånt klot är för tungt för att fångas av magneten om det ligger på botten. Och om det tar sig in i själva krossen kan det slå sönder värden för tiotusentals kronor, säger Göran Larsson.
Han tömmer koppen. Kafferasten är slut och det är dags att återgå till arbetet. Det finns mycket att göra.
– På sommaren skulle vi behöva vara fyra man hela tiden här, men så många är vi bara någon vecka. Vanligtvis är vi tre som jobbar, säger Sven-Otto Blomberg.
En av de gröna sopbilarna som varit ute på sin runda kör in på området, öppnar bakdelen och börjar tippa ut innehållet.
Ragn-Sellsbilarna som nu hämtar hushållsavfall på ön, har kört på uppdraget sedan 2006 och kommer att fortsätta några månader till. Men vid årsskiftet blir det ändring på det.
I kommunens senaste upphandling vann Åkericentralen striden. Från första januari tar de över insamlingen, medan Ragn-Sells fortsätter att sköta driften av sorteringsanläggningen.
Det innebär att personalstyrkan minskar med tio personer. Kvar vid Romakloster blir bara tre man.
– Tyvärr är det så när det handlar om offentliga upphandlingar, säger Thomas Kahlqvist.
Enligt honom är det fortfarande inte klart om Åkericentralen kommer att anställa några av chaufförerna från Ragn-Sells.
Liksom metall och plast transporteras även det biologiska hushållsavfallet, komposten, till Högbytorp. Där blir avfallet till en så kallad rötslurry som blir till biogas och biogödsel. Det kan sedan kan användas som fordonsbränsle.
Tanken är att Ragn-Sells på Gotland framöver ska bygga en egen biogasanläggning för komposten. Det är för att kunna ta hand om mer på ön, och därmed slippa en stor del av transporterna. I nuläget skickas 1 500 ton om året med båtarna.
– Än så länge finns ingen anläggning som har tillstånd att ta emot hushållssopor här på Gotland, säger Thomas Kahlqvist.
– Det bästa vore ju om vi kunde göra biogas av det här och använda det till våra bilar. Gotland är litet och jag tror att vi nästan skulle kunna gå runt på det som kommer in här, kommenterar Göran Larsson.
Men det blir en senare fråga. Den här halvregniga sommardagen är det bara att jobba på som vanligt.
Göran Larsson gör sig redo för ett nytt grovsorteringspass och Sven-Otto Blomberg drar i gång den tysktillverkade krossen som för en stund överröstar måsarnas skrik.
Arbetet måste flyta på. Redan i morgon kommer nästa lass med avfall från öbor och sommargäster. Allt medan stora delar av det som ligger i högarna nu
är på väg mot nästa mål i förädlingskedjan.
