Här bevarar ordningsvakterna lugnet på stan
I en framtid där allt fler vill ha allt mer trygghet kan ordningsvakter ta över uppgifter från polisen. De kan täcka upp där polisens resurser inte räcker till. I Landskrona är framtiden redan här.
– Jag tänker att ni ringer när det är kaffe i natt?
Ordningsvakten Jenny Hansson slänger ur sig frågan just som en av Landskronas poliser är på väg ut genom dörren i kommunens lokaler.
Tillsammans med väktare och personal från kommunens fältverksamhet har två poliser och tre ordningsvakter just avslutat veckans fredagsmöte och nu är alla på väg åt var sitt håll.
Fältarbetarna ska hålla koll på några ungdomsfester som riskerar att spåra ur, och den väktare som har patrullerat centrala staden under dagen är på väg hem.
Jenny Hansson och kollegorna Alf Olsson och Michael Collin tar på sig uniformerna för att ge sig ut på kvällens första runda på stan. De är något så ovanligt som kommunalt anställda ordningsvakter.
– Jag tror inte att det finns några andra som jobbar som vi, säger Jenny Hansson.
I samarbete med polisen ska de se till att det är lugnt och tryggt i centrala Landskrona. Från åtta på kvällen till fyra på natten, fredag och lördag, året om, ska de finnas på plats på ett några kvadratkilometer stort område.
Kvällens runda börjar med en promenad runt den yttersta ringen av området de bevakar. Turen går genom parker och förbi mörka stadsgator.
I en av parkerna går en cykelväg där förbipasserande ibland känner sig hotade av gäng som samlats utanför den vinterstängda parkserveringen. Men i kväll är här tomt på folk. Där parken tar slut slutar också vakternas förordnande. Ska de avvisa någon från innerstan är det så här långt de kommer, några minuters promenad från krogarna. Oftast räcker det dock.
– Sen får de lova att gå hem. Oftast är det för jobbigt att gå tillbaka in till stan, säger Jenny Hansson.
Landskrona är en kommun med rätt dåligt rykte. Från att ha varit en klassisk arbetarstad med en stor varvsindustri är den numera snarare en arbetslöshetsstad. I kommunens eget material kan man läsa att det är lätt att få tag på droger samt att Landskrona har fler fall av polisanmäld misshandel utomhus än i andra, jämnstora kommuner.
Ännu värre var det dock i början på 2000-talet. Under några år minskade polisens närvaro i stan på grund av en omorganisation. Samtidigt var ett projekt med nattvandrare som hade funnits sedan 1990-talet på väg att läggas ner.
Lösningen blev kommunalt anställda ordningsvakter. Det som startade som ett projekt 2005 har nu blivit permanent och delvis ändrat karaktär.
– Vi började när vi hade ungdomsgäng som drog runt på stan och gjorde vad de ville eftersom det inte fanns några poliser. Det har ju i stort sett upphört, säger Alf, som liksom Jenny varit med från början.
Sedan dess har polisen kommit tillbaka och stan har blivit lugnare.
– Nu arbetar vi mer förebyggande, säger Michael Collin.
Efter ytterområdena tar de tre en sväng genom centrum och går förbi krogar och uteställen som håller öppet. Vart de än kommer pratar de glatt och kramas om av både gäster och personal. Men det sociala småsnacket har också ett syfte.
– Det är bra att säga hej till folk så här i början av kvällen när de är förhållandevis nyktra, säger Jenny.
– Vi kollar vilka som är ute. Vi vet att när vissa personer är ute kan det bli bråk.
Alf, Jenny och Michael är så långt från nidbilden av kaxiga ordningsvakter som man kan komma. Mycket av deras arbete handlar om att förebygga och synas, bara en liten del om att ingripa.
Sättet de arbetar på och bemötandet de får liknar snarare ett slags farsor och morsor på stan. Och även om ordningsvaktsarbetet är ett jobb ligger det ett stort engagemang bakom varför de är här i kväll.
– Alla vi har ju andra arbeten och ett stort intresse av att arbeta med ungdomar, säger Jenny Hansson.
Själv är hon specialpedagog. Alf är besiktningsman av hus, med ett förflutet som kolloarrangör, och Michael Collin jobbar fackligt för Metall på heltid.
– Jag behöver inte pengarna. Jag hade kunnat sitta hemma och dricka ett gott vin och ha det mysigt. Men man vill ju att det ska vara lugnt i stan. Alla vi brinner för Landskrona, säger Alf Olsson.
De tre tar vägen förbi en gymnastiksal där kommunen håller öppet för ungdomar som vill spela fotboll. Jenny slår sig genast i slang med några killar. En av dem berättar om sin tandvärk. Efter en liten stund fortsätter de sin vandring. På väg ut sticker en av de större killarna ut genom dörren och säger något ohörbart om polisen.
– En del är lite anti polisen. Men oss kan de prata med, säger Alf.
Jenny, Alf och Michael är alla tre uppvuxna i Landskrona och har valt att bo kvar. Energin som de lägger ner i jobbet bottnar i ett genuint engagemang för den här stan. Och en vilja att både unga och gamla ska kunna röra sig fritt på kvällar och nätter.
De stannar till framför O’Learys, den enda krogen som har öppet till klockan tre. Alf är väl förtrogen med stället, när hans arbetspass som kommunens ordningsvakt slutar i kväll hoppar han in som vakt där. Medan Jenny tar en sväng in på krogen börjar Alf och Michael prata med en ung kille med en tatuering över halva ansiktet. Det visar sig vara en av Alfs gamla kolloungdomar som växt upp.
– Jag ska gå hem snart. Jag har slutat gå ut. Jag förstår inte varför man ska gå ut och söka bråk längre, säger han.
Michael Collin funderar på skillnaden mellan sitt jobb här och arbetet som ordningsvakt på många andra ställen.
– Det som skiljer oss från många andra är att vi jobbar förebyggande. På andra ställen får man bara rycka ut om det händer något. Har det inte hänt något på en kväll här har man gjort ett bra jobb.
