Forskaren som sågar fackets lönepolitik
I decennier har arbetsgivarna propagerat för individuella löner och större löneklyftor mellan anställda. Det är inte särskilt förvånande, tycker forskaren John Lapidus: – Frågan är i stället varför fackförbund som Kommunal hoppar på tåget.
Nästa år drar Transport och övriga LO-förbund i gång en ny stor avtalsrörelse. När transportarbetarnas förhandlare kliver upp i ringen är det mycket som talar för att samma krav kommer att stå överst på arbetsgivarnas lista igen – lönepotter och individuell fördelning.
Det är troligt att Transport kommer att säga nej. Som vanligt. Transport är numera i princip det enda fackförbund som tjurigt håller fast vid så kallade tarifflöner och lika fördelning. Om lönen ska räknas upp med låt säga 600 kronor i månaden, gäller 600 för alla i gruppen.
John Lapidus lyssnar intensivt när jag berättar om Transports lönefilosofi. Han är ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet och har skrivit en avhandling om den svenska välfärdsmodellen. Ett särskilt kapitel ägnas åt de individuella lönerna i Kommunal.
Varför?
– Min forskning kretsar kring den svenska välfärdsmodellens förflackning. Nu har vi fått ett system som kännetecknas av konkurrens, marknadstänkande och individualisering. I det sammanhanget känns det naturligt att ta med den förändrade synen på löner.
I en historisk tillbakablick konstaterar John Lapidus att LO på 1950-talet slog in på den solidariska lönepolitikens väg. Klyftorna i samhället ansågs för stora och inkomstskillnaderna skulle utjämnas.
Kampen blev framgångsrik. Mellan 1960 och 1975 minskade lönegapet med nästan 50 procent mellan LO:s yrkesgrupper. Röster höjdes för att tjänstemän och akademiker skulle involveras – något som väckte starka protester.
Några år in på 1980-talet hade vinden vänt. Den radikala idén om löntagarfonder var begravd. Arbetsgivarna propagerade allt hårdare för decentraliserade löneförhandlingar och lokala potter, där de anställda skulle belönas olika beroende på engagemang och arbetsinsats.
I början av 1990-talet är Kommunal Sveriges största fackförbund, med över 700 000 medlemmar. Många av dem är lågavlönade kvinnor. På kongressen 1993 tar Kommunal beslut om en ny lönepolitik. Förbundet ska anamma individuella löner.
– Frågan var omdebatterad redan från start, säger John Lapidus. Motståndarna ansåg att det nya systemet skulle leda till tystnad och rädsla på arbetsplatserna. Många anförde också att arbetsgivarna saknade förmåga att sätta rättvisa löner.
Efter mer än 20 år håller Kommunal fortfarande fast vid ett lönesystem som John Lapidus tycker går på tvärs mot arbetarrörelsens idé om lika lön för lika arbete. Den interna kritiken har heller inte tystnat.
Lapidus konstaterar att Kommunal under årens lopp anfört två huvudargument när de individuella lönerna ska försvaras. Det första är att medlemmarna vill ha dem. Det andra är att individuella löner leder till högre produktivitet – något som i sin tur sägs bädda för högre löner.
– Inget av argumenten håller, säger han och skjuter först in sig på opinionen.
Kommunal har genomfört undersökningar och ledningen hävdar att en majoritet av medlemmarna är positiva. Stödet sägs också ha ökat.
Fast John Lapidus anser att enkäterna har brister. När kommunalarna tillfrågades år 2000 fick 7 000 medlemmar svara. 39 procent sa ja till individuell lön. 38 procent nej.
Elva år senare gjordes en uppföljning. Nu sa 52 procent ja. Men den här gången besvarades enkäten av en utvald webb-panel, där svarsfrekvensen var låg.
– Dessutom är det så att ”som man frågar får man svar”. Ett påstående som medlemmarna skulle svara ja eller nej på var: ”Ska skillnader i arbetsinsats ge skillnader i lön?” De flesta är nog frestade att säga ja på en sådan fråga, om den inte problematiseras mer.
När den framförhandlade potten fördelas olika på en kommunal arbetsplats kan ”Nisse” i värsta fall bli helt utan lönehöjning, medan ”Kalle” får flera tusen mer på lönekontot.
Under vår intervju resonerar Lapidus kring tänkbara orsaker till att Nisse straffas vid den årliga lönejusteringen. Vilka skäl bör vara giltiga i arbetskamraternas och arbetsgivarnas ögon?
•Hans fru gick nyligen bort i cancer och Nisse presterar sämre på grund av depression?
•Nisses yngste son har adhd och blir mobbad i skolan. Det går ut över Nisses koncentrationsförmåga och kräver en del extra ledighet.
•Han känner av en förslitningsskada, efter 35 år med tunga arbeten.
John Lapidus säger:
– Jag föreställer mig att arbetskamraterna i de här fallen är beredda att täcka upp, även om Nisse faktiskt presterar sämre på jobbet.
En het potatis är frågan om höjd produktivitet. Försvararna av personligt satta löner hävdar gärna att de anställda får en morot som leder till en större eller bättre arbetsinsats.
– Det finns teorier som stödjer detta, men minst lika många pekar på motsatsen. När jag studerat Kommunal har jag inte hittat ett enda dokument där förbundet utvecklar sin argumentation kring höjd produktivitet.
– Man ska inte glömma att det alltid finns en viss andel personer som blir förlorare när löner fördelas individuellt. Arbetsgivarna hävdar gärna att de som missgynnats kommer att ta sig i kragen och prestera bättre. Men jag har inte hittat några belägg för att det fungerar så. Risken finns ju att de blir deprimerade i stället. Särskilt om den satta lönen upplevs som orättvis.
När John Lapidus gått igenom den forskning som finns på området hittar han heller ingen entydig bild av hur ”vinnarna” påverkas. Alltså de som får mest av lönekakan.
– Det finns teorier som säger att de stimuleras till en sorts tävlan som gör att de presterar bättre. Men de kan också förändra sitt beteende, och bli mer intresserade av belöningen än av själva arbetet.
Om vi ändå antar att individuell lönefördelning normalt leder till höjd produktivitet: kommer det att ge kommunalarna högre löner?
– Nej, säger John Lapidus. Inget tyder på att utvecklingen gått åt det hållet. Den möjliga produktivitetsökningen är väldigt liten i Kommunals branscher. Hur ska en busschaufför prestera mer? Genom att köra mot rött ljus? Inom vården kan personalen säkert jobba effektivare, men det går ofta ut över kvaliteten.
Avhandlingen kretsar kring ett Sverige som genomgått en kraftig förändring på 20–25 år. Förändringarna har kommit smygvägen, anför Lapidus:
– Vissa grupper vill ha ännu mer av individualisering och privatisering. Andra är upprörda över utvecklingen. De ser ett samhälle som faller isär. Klyftorna i samhället är redan väldigt stora och konsekvenserna är tydliga. Som att högerextrema grupper vinner mark.
