Ett klipp för Västerås flygplats
Corona. Vad har de så roligt åt på Västerås flygplats? Parkeringarna står öde. På ytan verkar det rätt dött. Men innanför säkerhetskontrollerna händer det saker. Flygplatsen har blivit en ”plastfabrik”.
Plastfabrik? Det är så de säger, flygplatsarbetarna på Västerås flygplats, och ”tjejerna på övervåningen”. De som fram till coronakrisen skötte incheckningen av passagerarna medan killarna vinkade in flygplan, lastade och lossade bagage.
– Vi går mot strömmen. När andra flygplatser permitterar och säger upp jobbar vi på för fullt och tillverkar skyddsförkläden till vård och omsorg, säger Transports klubbordförande Fredrik Gustavsson.
Han ser glad ut, kollegan Leif Gustafsson också, som presenterar sig som plastfabriksarbetare, följt av ett stort skratt. Det här gänget har jobbat ihop länge, många har varit flygplatsen trogna i både 20 och 30 år. Drygt.
Leif Gustafsson lutar sig fram över tillskärningsbordet som nu tronar i ett av kontorsrummen. Plasten drar han ut över bordet från en bred rulle och klipper ett snitt rakt av över en markerad linje. På bordet ligger redan en bunt.
Står du här hela dagen?
– Nej, nej, då skulle man bli tokig! Vi brukar jobba här två, tre timmar, max tre. Sen byts vi av, går ut och klipper gräs, tankar flygplan, helikoptrar eller något annat.
”Ett gott ändamål”
Att gå från ramp- till fabriksjobb är väl ingen höjdare, medger Leif Gustafsson. Han rätar på ryggen och viftar med den gröna saxen.
– Men vi arbetar för ett gott ändamål, samhällsnyttan. Behovet är enormt, så det känns ändå väldigt bra.
Flygkrisen är inte så mycket att orda om, tycker han.
– Det är som det är. Utan omställningen till fabrik skulle vi också ha blivit permitterade, fått gå hem. Nu har vi jobben kvar. Vi startade tillverkningen när vår vd och flygplatschef insåg att det var enorm brist på skyddsmaterial. På det sättet kan vi vara med och bidra till att minska smittspridningen.
– Jag hoppas det vänder. Det gör vi ju alla, säger Fredrik Gustavsson.
Han ser på högen som växer under kollegans sax. Snart är det dags att rulla de hopbuntade plastsjoken på vagn till övervåningen. Där breder incheckningshallen ut sig i flödande sol genom väggar av fönsterglas. Utanför tävlar sommargrönskan med gyllengula rapsfält och på håll tränar ett av planen från de fyra flygskolorna. De tar inte paus.
– Välkommen till plastfabriken, utbrister de redan omtalade tjejerna.
”Vi gör nytta”
Karin Hollaus, Eva Karlsson, Karin Söderberg och Mari-Louise Lundberg är också nöjda med att få fortsätta gå till jobbet. Även om det är roligare att serva passagerare och höra de större planen, Boeing 737–800, komma och gå. Det har blivit så tyst, trots spridda militärplan med FN-soldater och skolplanen.
– Vi gör något vettigt, säger Karin 1.
– Vi gör nytta, fyller Karin 2 i.
Den förra heter Hollaus, den andra Söderberg. Alla fyra säger ungefär som ramparbetarna att de ”blir lite knäppa” av att stå vid varsitt långsmalt bord och skära ut förklädesdelar och ärmar ur plaststycken. Mallarna har de tillverkat själva, av wellpapp.
– Vi gör samma sak och samma sak. Då behöver man hitta på lite kul, förklarar de sin flödande galghumor. Kanske har coronan satt sig på hjärnan hos oss.
Nya skratt. Samtidigt njuter kvinnorna av den vackra utsikten, naturupplevelserna inpå knuten.
– Vi ser rävar och ormar, går på rävsafari när vi har rast, säger Eva Karlsson (världens bästa Karlsson, enligt kollegorna).
På eget bevåg
Hon tar sats med skärkniven vid bortre änden av bordet, lägger sig över den dubbelvikta plasten. Armen räcker knappt till.
Ärmar till de tidigare ärmlösa förklädena har tjejerna börjat tillverka på eget bevåg. De förfärades över allt plastspill och ”plasthysterin” i spåren av covid-19, och försöker använda så mycket som möjligt av plasten. Resten återvinns.
Den ökade plastanvändningen i virustid går ju annars på tvärs, både mot miljömål och prishöjning på kassar, resonerar kollegorna.
– Vi kanske skulle börja tillverka plastpåsar också, föreslår Karin Söderberg.
Arbetsfördelningen mellan kvinnor och män verkar lite traditionell?
– Vi stod här tillsammans i början av pandemin, när det var så stressigt, och hjälps fortfarande åt. Det är mycket släpande med kartonger och rullar och mycket att köra i väg till kommunens instanser, så det har bara fallit sig så.
– Men frågan är om killarna klarar vårt tempo?
Skämtet följer blixtsnabbt. På rampen arbetar bara män. I incheckningen enbart kvinnor. De senare har lärt sig en splitterny term, berättar Karin Hollaus. Hon lägger en plastärm i maskinen på bordet framför sig och trycker den heta överdelen mot plasten. Som överkäken i ett krokodilgap.
– Fusa. Jag fusar ihop ärmarna, klistrar ihop dem med värme. När allt är klart rullar vi ihop förklädena till kebabrullar, 120 i varje kartong.
Karin Hollaus demonstrerar ett färdigt alster. Hon knyter plastsnibbarna om magen och snurrar runt, sträcker ut armarna och lyfter nästan från golvet.
Som det inramade Concord-planet på väggen bakom henne.
Volontärer
När bristen på skyddsutrustning var som mest skriande efterlyste arbetslaget volontärer på Facebook. Många nappade, kom till flygplatsen, hämtade en bunt och återkom med färdiga förkläden, som ramparbetarna körde ut.
– Man kan lägga bakplåtspapper emellan och stryka ihop ”sömmarna” med vanligt strykjärn, säger Karin Hollaus.
Hur många förkläden de skurit till har de tappat räkningen på. 25 000 upplyser deras chef. Ett stort lager finns under trappan, där de jobbar. Kvinnorna stillnar och stämningen växlar.
– Tänk på alla anställda inom vården och omsorgen som använder de här. Vad de får utstå. Det känns bra att vi kan hjälpa till, säger Karin Söderberg.
Hon och jobbarkompisarna sätter sitt hopp till Ryanair, som sagt sig vilja börja flyga igen den första juli.
– Kanske kommer de i gång. Den dagen den sorgen.
Skyddsutrustning
Glädje plockar ingen ut i förskott denna virus-vår. Operativa chefen Björn Wester noterar beställningar i det nya lagret av lådor, som nu huserar ihop med brandbil, i-hopp-bara utryckningskläder och rampfordon. Han håller upp ett visir. De finns i olika design, därtill munskydd, handskar och förstås, förkläden.
– Det började med att länsstyrelsen frågade om vi kunde ta emot handsprit. Sedan fick de privata aktörerna också behov av skyddsutrustning och länsstyrelsen utsåg Västerås flygplats till mottagningsställe för skyddsmateriel. Det kommer via Socialstyrelsen till Region Västmanland.
Bollen var i rullning. Västerås stad behövde hjälp med lagerhållning och distribution och sjukhus ringde desperat efter utrustning.
– Vi har byggt upp systemet. Det var kaotiskt med alla inblandade parter, avslöjar Björn Wester. Ett tag hade vi 120 000 förkläden i lager. Problemet var att vi saknade långärmade, så det började vi tillverka. Nu kan den som behöver komma hit och hämta material hela veckan, vardag som helg. Behövs det har vi dygnet-runt-verksamhet.
Björn Wester räknar till 240 långärmade förkläden, beställt av ett kommunalt boende. De räcker i 48 timmar. Dagen innan beställde ett annat 1 000.
Nedläggningshot
Han talar om personalens personkemi, laganda och styrka, trots att de arbetar under nedläggningshot. Orsaken är budgetunderskott och miljöskäl, enligt den styrande majoriteten i kommunen. Fast flygplatsen klarade budgetmålet 2019, kontrar Björn Wester.
Slutdatum är satt till den 31 december 2022, men beslutet kantas av kritik, överklaganden, dribblande med pengasiffror och debatt. Och än har klubban inte fallit i stadens högsta instans, kommunfullmäktige.
– Det skiljer två röster för att vi ska få vara kvar. Så självklart hoppas vi, säger Björn Wester. Fredrik Gustavsson håller med:
– Flygplatsen med kringverksamhet ger ungefär 250 arbetstillfällen visar beräkningar. Den är en tillgång för Västerås stad, för företag, företagsetableringar, turism, flygutbildning, blåljusverksamhet och brandbekämpning.
– Gör en ordentlig konsekvensanalys innan ni bestämmer er för att lägga ner eller behålla flygplatsen, uppmanar han politikerna.
