En helt vanlig fredag på akuten i Malmö
Hot och våld är vardag för ordningsvakterna på akuten i Malmö. Nu kämpar de för att få dubbelbemanning under helgkvällarna. Transportarbetaren följde arbetet under en fredagsnatt i januari.
Snön faller i stora flingor som blir till slask när de träffar asfalten. Trots att det är fredag kväll i centrala Malmö är det inte mycket folk på stan. Kanske beror det på vädret, kanske på att det är en vecka till löning i årets fattigaste månad, januari.
För Niklas, ordningsvakt på akuten på Skånes universitetssjukhus i Malmö, kan det vara en fördel. Är det lugnt ute finns en stor chans att kvällen blir lugn. Men han kan aldrig veta. Han kan bara hoppas att han ska slippa handskas med stora grupper stökiga, skadade och berusade människor helt själv.
– Ibland kan det vara helt lugnt en fredagskväll. Ibland är det kaos. Det går aldrig att förutsäga. Men det är ytterst sällan som det inte händer någonting.
I akutens väntrum samsas sjuka gamlingar med berusade gäng som råkat i slagsmål på krogen. Ofta blir det stökigt, inte sällan rent våldsamt. Det är därför en ordningsvakt alltid finns på plats under kvällar och nätter, för att skydda både vårdpersonal och patienter från hot och bråk.
Klockan är 21.30 och i väntrummets starka lysrörsljus sitter bara tre personer. En kille i nedre tonåren, i alldeles för svala fotbollskläder, pillar på sitt knä med begynnande blåmärken. Bredvid honom sitter en man och en kvinna.
I övrigt är det lugnt.
I högtalarna spelas 1980-tals musik från någon radiostation.
På tv-skärmen i taket förkunnar texten att nu betjänas nummer 182, mot en bild på ett krispigt grönt äppelträd.
Ordningsvakten sitter i en glaskur en bit in i väntrummet. Ännu längre in befinner sig vårdpersonalen, också de bakom glas.
Hittills följer kvällen mönstret för de flesta kvällarna på akuten. Den första timmen i tjänst är det lugnt. Mellan 22 och midnatt fylls väntrummet nästan alltid av folk. Sedan blir det lugnt i några timmar. Vid två-tre-tiden kommer nästa puckel. Det är ofta då det blir stökigt, när folk är på väg hem från sent stängda krogar.
Klockan tjugo i tio släntrar en man med ena sidan på kläderna täckt av lera in i väntrummet. Han rör sig ryckigt och svär högt när han letar efter något i byxfickorna. Innan mannen hunnit fram till vårdpersonalen i väntkuren är ordningsvakten redan där. Arbetet på akuten handlar mycket om att vara ute i god tid. Mannens vingliga gång och högljudda svärande signalerar att allt kanske inte står rätt till.
– När jag känner såna vibbar burkar jag gå bort och ställa mig i väntkuren så att jag är med redan från början, förklarar Niklas.
Kanske har det en lugnande inverkan. Efter ett kort samtal med personalen bakom glaset rör sig mannen därifrån. I stället sätter han sig ner och pratar med fotbollskillens familj i en ton som verkar mer sansad än tidigare.
I entrén dyker då och då familjer upp med sjuka barn. Barnakuten har ett eget väntrum, men samma entré som akuten för vuxna. Men när det inte rör sig om medicinska åkommor, utan barnet ska träffa till exempel en kirurg eller ortoped, får familjen vänta i det stora väntrummet.
Niklas tycker inte att barn ska behöva se varken bråk eller skadade vuxna på nära håll och försöker därför se till att de slussas vidare så fort som möjligt.
– På helgkvällarna brukar jag försöka se till att barn som väntar får komma in till det inre väntrummet.
Det går knappt en vecka utan att något händer på akuten.
– I början var det rätt så spännande. Och vårdpersonalen som arbetar här är väldigt trevlig. Men arbetsmiljön är ju inte den bästa från och till.
Till den otrevliga arbetsmiljön hör både hot och våld. Varje gång något händer skrivs det in i sjukhusets incidentrapportering. Mellan januari och september 2013 hade 17 händelser rapporterats. Aldrig tidigare har så många incidenter ägt rum på akuten. Till slut fick ordningsvakternas skyddsombud, Stefan Andreasson, nog. I november lade han ett skyddsstopp mot ensamarbete.
– Jag har inte arbetat på något mer utmanande ställe. Då har jag ändå 25 år i yrket och har jobbat både i hovrätten och tingsrätten med de grövsta kriminella i Malmö, säger Stefan Andreasson.
Att det lätt blir bråk på akuten är inte så konstigt, menar Stefan Andreasson. Här passerar en explosiv mix av berusade människor, psykiskt sjuka och patienter och anhöriga som fruktar för sitt liv och sin hälsa. Lägg till lite väntetider på det så är det inte konstigt att det ibland smäller.
– Du har att göra med förtvivlade människor som behöver vård och som tycker att deras behov är viktigast.
Dessutom har alla, i behov av vård, rätt att vara här, oavsett om de är fulla, drogpåverkade eller tillhör något av Malmös tungt kriminella gäng.
– En full människa på en krog kan du slänga ut, men här måste de ju få vård. Men det måste samtidigt vara säkert både för vårdpersonalen, för ordningsvakterna och för tredje man, säger Stefan Andreasson.
Efter att Arbetsmiljöverket inspekterat arbetsplatsen hävdes skyddsstoppet. I stället bestämde verket att ordningsvakten inte får ingripa på egen hand. Händer det något allvarligt på akuten, måste han först kalla på den väktare som arbetar över hela sjukhusområdet.
Ordningsvakternas beskrivning av topparna under kvällen visar sig stämma. Efter klockan 22 fylls väntrummet. Fotbollskillen med familj är fortfarande kvar. Men nu öppnas entrédörren med jämna mellanrum för att släppa in fler vårdsökande. Många har med sig flera anhöriga.
Vid 23-tiden har fotbollsfamiljen fått nog av att vänta. Tonårskillen får ett bandage att ha runt benet och haltar därifrån ut i kylan i bara ben i sina fotbollsshorts. En anhörig börjar lösa korsordet i gratistidningen City. På tv:n rullar en Rocky-film. Just den här kvällen är det mer blod på tv-skärmen än i väntrummet.
23.30 kommer tre unga män in. En har ett plåster på hakan. De är inte våldsamma men diskuterar med vårdpersonalen om väntetiderna.
– Vi kommer aldrig att kunna säga att det tar fem minuter eller tre timmar, säger personalen lugnt.
Just väntetider är i många fall grunden till att irritation jäser över, berättar Niklas.
– De blir ofta diskussioner när folk inte accepterar att det är ett kösystem. Då kan man få blanda sig i och lugna ner och diskutera.
Vid 23.45 får Niklas sällskap. Lars arbetar som ronderande väktare på sjukhusområdet. Det är han som ordningsvakten ska kalla på ifall det blir aktuellt med ett ingripande. Problemet är bara att väktaren patrullerar hela sjukhusområdet. I värsta fall kan han vara någon kilometer bort. I snöslasket som råder kan han heller inte ta sig fram på cykel utan måste gå till fots.
– Jag har inget emot att hjälpa min kollega, men det finns de tillfällen då man hade behövt vara två redan från början.
– Dessutom kan jag ha fullt upp med en stökig patient på en annan avdelning, säger han.
Lars har arbetat som väktare på sjukhuset länge. På senare tid tycker han sig se en förändring.
– Klimatet har ju ändrats. Förr var det mest hemlösa som la sig och sov i väntrummet. Nu är det mycket grövre hot, både mot personal och patienter.
Så länge den ronderande väktaren inte har hunnit infinna sig får alltså inte ordningsvakten ingripa i ett bråk eller avvisa någon från akuten. Det enda han kan göra under tiden är att vänta i sin glasbur. Det kan vårdpersonalen som arbetar i väntsalen också göra, om situationen blir hotfull.
De enda som inte kan barrikadera sig är de patienter som sitter i väntrummet.
Niklas tycker att det är dags att ordningsvakterna blir två, åtminstone under helgkvällarna.
– De får inte vara så att någon som är skadad inte vill gå hit för att det är för våldsamt.
Efter midnatt höjs ljudnivån. Fyra män i 40-årsåldern kommer in och det märks att de är rejält berusade. En av vännerna blöder friskt från pannan och näsan.
I andra änden av väntrummet sitter en två, tre-åring i sin vagn.
Snart har pojken tröttnat på vagnen. Han vill gå runt i väntrummet, mot det berusade gänget, som tack och lov verkar vara på väg därifrån.
– Ska vi röra på oss, frågar en av männen?
– Ja, vi måste ha fyllemat, säger en annan.
– Du, ta en taxi hem nu. Lova det, säger de till sin skadade kompis och lämnar honom ensam.
I ett hörn har en kvinna somnat på sin stol. När vårdpersonalen kommer fram blir det tydligt att hon inte är där för att hon är sjuk. Hon vill bara värma sig en kall natt som den här.
Det blir ordningsvaktens jobb att be henne lämna väntrummet.
Fotnot: Niklas och Lars heter egentligen något annat. Av hänsyn till patienternas integritet råder fotoförbud på sjukhuset. Därför innehåller det här reportaget inga bilder på människor.
