Dominika älskar jobbet på taxifiket
Dominika Walanus älskar sitt jobb, hon säger det gång på gång. Stammisarna ser hon som sina vänner för livet. Och för ett år sedan hittade hon sin kärlek där – på taxifiket Café Koppen i utkanten av Stockholms innerstad.
– Hur ska det bli om jag tar ledigt en vecka i sommar? Eller två? säger hon och skrattar över att det kan kännas som ett bekymmer att inte få gå till jobbet.
En av Stockholms taxichaufförer sa till Transportarbetaren att problemet med taxifiken är att man blir sittande där och pratar. Trevligt, javisst – men inte så lukrativt i en tilltufsad taxibransch. Du måste träffa Dominika, sa en annan chaufför. Hon bjuder alltid på sig själv.
– Ja, de tvingar mig till och med att se på fotboll, berättar hon om kvällarna på fiket. Eller hockey. Men jag fattar ingenting, det där är inte min grej.
För Dominika Walanus börjar arbetsdagen klockan två på eftermiddagen. Hon säljer godis och mackor till barnen från Johannes skola, grannen i norra änden av Roslagsgatan. Hon förbereder kvällens middag, i dag är det torsdag och ärtsoppa med pannkakor. Och hon byter några ord med taxikillarna – och ett par kvinnor också – som tittar in för en kaffe.
– Koppen är mitt andra hem, säger hon.
Men vägen dit har varit lång. Dominika växte upp i en by i södra Polen: Wola Dalsza. Då hände det att mormor kom med en liten chokladbit någon gång om året. Banan och clementin fick hon och syskonen bara till jul.
– Jag vet hur svårt det är att vara fattig. Mina föräldrar uppfostrade mig till att jobbet alltid är viktigast.
Så när skolan tog slut blev det jobb som barnflicka i Stockholm. När de barnen började på dagis startade hon och dåvarande maken städfirma, gjorde rent hemma hos olika stockholmare, som också blev hennes vänner.
– En städkund sa att jag måste lära mig svenska, så vi började prata och hon lärde mig lite.
Dominika pluggade svenska på SFI och gymnasiet. Efter en jobbig separation från både maken och städfirman sa hon till slut ja till den där kompisen som hade frågat om hon ville ha jobb på ett fik. Det var Café Koppen, samlingsplats för taxi-förare -sedan 30 år. Öppet dygnet om.
– Jag visste ingenting om branschen eller chaufförer, hade bara åkt taxi ett par gånger i livet, berättar hon. Jag visste inte vad ”körning” betydde.
Ett drygt år senare vet hon desto mer.
– Jag får höra att det är sämre nu än förr. Att det bara blir värre och värre, att konkurrensen är tuffare och körningarna färre. Många vill sluta och göra annat.
Dominika Walanus vet också en hel del om taxichaufförernas tankar och känslor. För när klockan blir framåt halv åtta på kvällen kommer stammisarna för middag. De parkerar i dubbla rader och loggar ut för att kunna ta en riktig rast utan plötsliga körningar.
– Generellt pratar de om jobbet, om roliga körningar, konstiga körningar, långa körningar, korta körningar … De älskar att komma hit och skoja.
– Men ibland handlar det om sorgliga eller känsliga saker också. Jag märker direkt om någon är trött eller nere. Då sätter han sig för sig själv och vill kanske prata en stund om något som har hänt.
Hon berättar också att om hon själv är ledsen är det alltid är någon av taxichaufförerna som ser det, och frågar hur det är.
– Och då säger jag att det är ok. Jag vill inte smitta dem med sorgliga känslor, så jag försöker att alltid vara glad.
Ändå saknar Dominika Walanus ständigt sin familj: mamma, pappa, syster och bror, och särskilt systersonen Sebastian.
– Jag älskar honom mest i livet. Vi ringer ofta, ibland på Skype så att vi ser varandra. Och jag vet att mina föräldrar är stolta över mig. Jag visade att jag kunde komma över sveket. Jag har startat ett nytt liv – och är ännu lyckligare än tidigare.
Nu handlar det om Bekim, taxiföraren som en kväll kom in på fiket och berättade vad han hette. Som sedan kom till-baka varenda dag. Som nu kör hem -Dominika varje kväll när arbetspasset tar slut.
– Jag kände direkt att jag kan prata med honom om allt. Han kom när jag -behövde någon att lita på, någon att älska, säger Dominika Walanus.
Framåt nio på kvällen har stammisarna ätit både soppan och pannkakorna. Det har blivit några muggar kaffe och en hel del cigaretter utanför dörren. Claes, Perka, Göran, Guran, Kenneth och Monsur har tävlat om att berätta varför Dominika är deras favoritservitris. Hon är helt enkelt glad, omtänksam och fantastisk. Och lagar god mat.
– Jag kommer alltid hit när jag jobbar natt, säger Per-Erik Karlsson, eller ”Perka” som kollegorna på Koppen säger. Det är inte samma sak att ta en kaffe på bensinmacken.
Klockan slår tio, de flesta av kvällens stammisar har kört i väg och Dominikas avlösare är på plats för att vänta in nattgästerna. Själv har hon diskat undan och räknar kassan.
– Förstår du nu varför jag älskar mitt jobb? undrar Dominika.
