Davids krönika. Vad är en bra chef? Eller snarare, hur är en bra chef? Personer i chefsposition är naturligtvis bara vanliga människor, som dock av någon anledning fått en lite speciell roll i livet.
De kan vara alltifrån ”kvartsbasar” som för någon tusenlapp mer i månadslön får ha dygnetruntjour. Till högutbildade vd:ar med hundratals anställda under sig.
Själv har jag oftast kommit bra överens med mina chefer oavsett om de är åkare, transportledare eller vd:ar. Vi har ju så att säga gemensamma intressen: att allt flyter på och att alla, om möjligt, tjänar pengar.
De chefer jag haft kan delas in i tre kategorier:
Den jovialiska chefen: är den lugna typen där ”Det är ingen ko på isen” är ett vanligt uttryck. ”Du kan sova lugnt i morgon”, är ett annat då han (jag har mest haft manliga arbetsledare) inte lyckats skaka fram något jobb. Då är det visserligen skönt med sovmorgon – men det blir inga pengar.
Alltid lika positiv med ord som ”Det där klarar du, det är därför jag frågar dig”, när han har vaskat fram något halvt omöjligt uppdrag. Och helt utan framförhållning så att chaufförer kan bli stående runt om i hela Europa över helgerna.
Kamrerstypen: är vd för ett större åkeri. Där betyder de röda och svarta siffrorna i kolumnbladet allt. Varje körning, varje dag, varje minut ska ge ett överskott. Ofta till några större aktieägare som otåligt sitter och väntar på utdelning för sina investeringar.
Den gnälliga chefen: är ofta en åkare. Denne jobbar på motsatt sätt mot den jovialiska. Han har lite bättre ordning på grejorna men improvisationerna är många.
Sexdagarsregeln för körtid kan plötsligt bli sjudagars och han utnyttjar gärna åkarens privilegium, om så också det enda; att oavbrutet få gnälla.
Klassikern är. ”Nu när dieselpriserna gått upp så borde du sänka din lön!”
Jag gillar nog kamrerstypen bäst för där finns inga känslor inblandade. Världen är de röda och svarta siffrorna och producerar man bara i den svarta kolumnen så är allt frid och fröjd. Och man får jobba ifred…
