Bänken där allt började
En bänk på Malmö central. Här skedde incidenten som utlöste en hatkampanj mot landets ordningsvakter. Transportarbetaren har som enda tidning träffat vakterna. De två Nokasanställda som en vanlig februarikväll fick order av polisen att omhänderta två unga killar.
Det låter overkligt när Martin och Johan berättar. Om mediestormen. Om hoten som kom mot dem när det korta filmklippet spridits på sociala medier. Om folk som urskiljningslöst spottade efter uniformer på tågstationen. Fräste: ”Barnmisshandlare!”
– Ingen kan föreställa sig hur det känns att bli uthängd i medierna på det sätt vi blev, säger Martin. Rädslan kom ju, mest för familjens skull. Våra egna barn – ifall vi nu hade några – skulle få skallarna dunkade i golvet eller inslagna med järnrör.
– Mitt allra värsta ögonblick var nog när mina ungar satt hemma framför tv:n och tittade på barnprogrammet Lilla aktuellt. Plötsligt dyker filmklippet från centralen upp i rutan…
Martin tystnar ett par sekunder och hämtar andan, säger:
– Vi visste att vi hade gjort vårt jobb. Gjort det så korrekt det går i en svår situation. Men när man 180 gånger på en vecka får läsa och höra att man är kriminell, då börjar man tvivla. ”Fan, jag gjorde nog fel ändå…”
Martin och Johan är fingerade namn. Båda är mellan 25 och 30 år och tillsammans har de jobbat bortåt 15 år som ordningsvakter.
Vad var det som hände den där fredagskvällen den 6 februari?
Vi backar bandet.
Klockan är strax efter 19 när en tågvärd kontaktar vakterna från bevakningsföretaget Nokas. Värden pekar ut två unga killar som flera gånger försökt åka tåg till Köpenhamn. Utan biljett. Enligt tågvärden har pojkarna dessutom varit stökiga ombord på tågen.
Martin och Johan går fram till killarna, som de uppfattar vara mellan 13 och 16 år. Minderåriga alltså. Med utländsk bakgrund. Vakterna inleder ett samtal på engelska. Pojkarnas engelska är knackig. En äldre man som råkar sitta på samma bänk behärskar deras modersmål och rycker in som tolk.
Medan Martin pratar med killarna ringer Johan upp polisens ledningscentral. Det är polisen som är arbetsledare och uppdragsgivare för alla ordningsvakter.
Med tanke på tidpunkten och pojkarnas låga ålder bestämmer sig polisen för att skicka en patrull.
Men efter bara någon minut ringer polisen upp vakterna igen. Beskedet blir nu att killarnas signalement stämmer på två efterlysta ungdomar som rymt från ett HVB-hem.
Vakterna får klara direktiv att hålla dem kvar till polisen hinner komma. När pojkarna inser detta förändras scenen. Den yngre, kortare killen reser sig hastigt från bänken. Det blir tumult där pojken slår ut med armarna och sparkar. Han biter också Martin hårt i överarmen. Det blöder från såret – ärret från tänderna syns fortfarande. Martin blir även skallad i ansiktet.
Johan och en tredje ordningsvakt som råkar passera hjälps åt att försöka hålla ner pojken på golvet. Johan har handskar på sig. Pojken har innan spottat så mycket omkring sig att Johan senare tvingas byta kläder.
Under tumultet har det samlats mer och mer folk i en halvcirkel kring bänken. Vakterna noterar att en person filmar med mobilen.
I det här skedet har även den äldre killen försökt blanda sig i bråket. Situationen spetsas till. Martin ringer 112 för att be om en snabbare polisinsats. Han fastnar i kön till larmcentralen och trycker i stället på överfallslarmet.
Det är under den senare delen av bråket som Johan sitter över den unga killen och håller handen för hans mun. Det är den filmsekvensen som är mest omdebatterad. I medierna har det framställts som att vakten dunkar pojkens huvud i golvet.
Polisen kommer. Först en polispatrull, sedan en till.
Klockan är runt halvåtta när lugnet lagt sig på Malmö central. Pojkarna omhändertas. Martin förs till sjukhus och blir omplåstrad och får stelkrampsspruta. Johan inser att spottet träffat jacka, tröja och bältet. Han försöker hitta ny ren utrustning.
Fredagen har övergått i helg när Martin och Johan börjar ana att det blir efterverkningar. Det korta filmklippet har spridits i expressfart och fler och fler medier hakar på.
– Våra namn sprids lyckligtvis inte, men det riktas ändå hot mot ”de där vakterna”. Folk kom till centralen och frågade efter oss. Väktare och ordningsvakter i hela branschen fick skit för det som hänt, säger Johan.
När jag träffar Martin och Johan har det gått sju månader. Martin pratar mycket, Johan är mera fåordig.
– Jag kunde inte föreställa mig att det skulle bli sånt liv, säger Martin. Den här typen av omhändertaganden är inte precis vardagsmat, men som ordningsvakt har man varit med om det många gånger. Hoten och skriverierna var oerhört jobbiga, jag kan inte ens beskriva det i ord.
Nokas har ett 20-tal ordningsvakter på Malmö central. Enligt Martin och Johan är gruppen erfaren och tajt. Ett sammansvetsat gäng.
I efterhand är väktarna i gruppen glada för stödet de fick från arbetsgivaren och från facket. Lite mindre glada är man över ett par uttalanden som Nokas initialt gjorde kring händelsen.
– Fast hjälpen vi fick var riktigt, riktigt bra, intygar Martin. I en sådan här situation testas ju krisorganisationen. Och den funkade verkligen.
I medierna spreds budskapet att Johan och Martin stängts av från jobbet, i väntan på den polisutredning som tillsattes. Så var det inte. Martin och Johan togs ur tjänst av säkerhetsskäl och för att de mådde väldigt dåligt.
I mitten av april kom beskedet att åklagaren lägger ner utredningen mot Johan och Martin. De är inte längre misstänka för tjänstefel och misshandel.
Innan dess hade tv-programmet Veckans brott tagit upp ärendet och då visat hela händelseförloppet, fångat av centralstationens egna övervakningskameror. Kriminologen Leif GW Perssons bedömning i programmet var att ordningsvakterna sannolikt inte begått något fel.
Både Johan och Martin jobbar kvar i bevakningsbranschen. Hur ser de på jobbet som ordningsvakt i dag?
– Händelsen den 6 februari finns i bakhuvudet hela tiden, säger Martin. Fortfarande är jag mer vaksam privat. Ibland har jag tänkt att man skulle ha trätt fram med namn och alltihop i någon tv-soffa. Hållit upp ett plakat: ”Det var jag!”
– Då hade vi åtminstone fått berätta vår version. Förklarat att det är omöjligt att omhänderta någon som inte vill bli omhändertagen så att det ser trevligt ut på film. Fast att kliva fram hade inte gått. Inte med tanke på familjen.
Johan säger:
– Allmänhetens syn på vår yrkesgrupp har alltid varit väldigt negativ. Den gängse bilden av ordningsvakter är ju att det bara handlar om personer som misslyckats med att komma in på Polishögskolan.
Nokaspersonalen på Malmö central tycker att klimatet hårdnat. Fler bär vapen och stationen är en värmestuga för missbrukare, utslagna, hemlösa och tiggare. Parallellt har teknikutvecklingen gjort att snart sagt varje besökare bär på en filmkamera som kan aktiveras med ett enkelt knapptryck. Kruxet är att filmaren sällan fångar hela ”dramat” – utan bara sekvensen när det bränner till.
Vad kan då göras för att förbättra ordningsvakternas situation?
Kroppsburna kameror kommer på bred front. Johan fyller i:
– Vi behöver mer utbildning. Om allmänhetens syn på oss ska ändras krävs också information. Folk måste få kunskap om vårt arbete och vilket ansvar vi har.
