är kvinnor var sämre än djur
”Usch, ett sådant liv – tänk att vara sämre än de oskäliga djuren! … hyggligt folk skall inte behöva ha sådana människor om sig, som ej vilja vara människor!!!” Brevet riktas 1923 till en av de ”fallna” kvinnorna på Statens tvångsarbetsanstalt.
Det är assistent Wisén vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona som står bakom utbrottet. Hon skriver sitt brev till en av alla kvinnor som återfallit i prostitution efter avtjänat straff. Brevet är ett i en lång rad skakande dokument som författaren Eva F Dahlgren grävt fram ur arkiven, till boken Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut.
”Psykiskt abnorm, strykfågel, lösdrivare oduglig till arbete, asocial och farlig samhällsparasit. Rasblandad kvinna av manlig typ, inställsam, tjuvaktig, stygg och omöjlig, ser ingenting ut, har ett obehagligt stort och brett käkparti”. Går på gatan av ”ett naturbehov hon måst tillfredsställa”, men måste vara ”imbecill” eftersom hon bara tar 50 öre per man…
Beskrivningar, ord och tillmälen snurrar i huvudet efter läsningen av Dahlgrens bok. De formar sig till en slags grumlig cocktail av kvasivetenskap, kön, klass och karaktär.
– Jag blev själv chockad över det massiva kvinnohatet. Ibland orkade jag nästan inte läsa mer, men tvingade mig att fortsätta, säger Eva F Dahlgren.
Hon kallar sig ”arkivråtta” efter alla timmar av läsning i journaler, brev och myndighetsdokument. I nästa andetag avslöjar författaren att hon i alla sina dokumentära böcker ytterst motvilligt tagit sig an stora ämnesområden. Ett inre tvång, någon slags plikt och besatthet har ändå fått henne att gräva vidare.
– Kvinnorna talar med egen röst ur breven. Det är verkligen tur att myndigheterna dokumenterade allting så nitiskt, ända ner till ord på toalettpapper.
Under framför allt 1920- och 30-talen härskade rasbiologin. Världens första statligt finansierade rasbiologiska institut startades i Uppsala med professor Herman Lundborg som chef. Vetenskapsmännen hade politikernas öra och satte likhetstecken mellan att odla fram tåliga vetesorter och avla fram människor av ”högtstående” nordisk ras.
Socialstyrelsen förbigick följdriktigt sambandet mellan att föda barn utom äktenskapet och därefter hamna i prostitution – för att kunna försörja sig och sitt barn. Orsaken till kvinnornas ”skörlevnad” ansågs finnas i deras dåliga arvsanlag. De hade en defekt och inte tillräcklig motståndskraft mot ”asocialt leverne”.
I prostitutionens spår följde könssjukdomar som syfilis och gonorré och behandling med kvicksilver och arsenik, som ofta gav svåra biverkningar. Majoriteten av kvinnorna på Landskronaanstalten var smittade, men penicillinet var ännu inte uppfunnet.
Lägg till det låga kvinnolöner, omöjliga att leva på för ”flickor” som vid industrialismens genombrott flyttade från landsbygden in till städerna. Där fick de jobb som hembiträden, fabriksarbeterskor, uppasserskor på hotell, kafébiträden och diskare. 1928 tjänade en manlig industriarbetare 1 krona och 22 öre i timmen medan kvinnorna fick hålla till godo med 73 öre per timme.
Vissa arbetsgivare närmast uppmuntrade sina kvinnliga anställda till prostitution, på deltid, avslöjar Eva F Dahlgren. Det var dessutom mer accepterat eftersom man då hade ett jobb och inte klassades som lösdrivare och samhällsparasit.
För kvinnor som redan haffats för brott mot lösdriverilagen och vistats på anstalt slogs porten till jobb oftast igen. Två år efter avtjänat straff skulle de varje månad anmäla sig på polisens lösdrivaravdelning. Gjorde de inte det, greps de igen och forslades i den gallerförsedda transportbilen Svarta Maja till nytt tvångsarbete.
Polisen var ständigt ”flickorna” hack i häl och tipsade gärna arbetsgivare om att kvinnorna straffats, varpå de fick sparken. Brev med Statens fångvårdsanstalt som avsändare kunde fungera på samma sätt.
Solen sprider sensommarstrålar och människor skyndar av och på spårvagnarna vid centralstationen i Göteborg.
– Det som chockade mig mest under arbetet med boken var att den här delen av vår historia ligger så nära i tiden. Många av kvinnorna jag skriver om levde in på 1980-talet. Jag kan ha suttit bredvid någon av dem på spårvagnen, utbrister Eva F Dahlgren.
Vi har krupit in i en dunkel hörna på en krog med sekelskiftesinredning. Den återger en del av stämningen kring det fördärvliga ”utelivet”, som assistent Wisén så förtvivlat försökte frälsa ”sina flickor” från. Med magert resultat.
– Bara tio procent av kvinnorna som greps och spärrades in på Landskronaanstalten lyckades ta sig tillbaka in i samhället igen. De flesta återkom gång efter gång. En kvinna hade rekord med 23 gånger!
Eva F Dahlgren vänder sig mot beskrivningen av kvinnorna som undermåliga.
– Flera av dem blev över 80 år. Trots deras ofattbart hårda liv med sjukdomar, alkohol, misshandel av hallickar och makar, social utstötning, besök hos fattigvården och rent armod.
Fångvårdsdirektören, som på eget bevåg plitade ihop 20 psykologiska typer av kvinnor, blev inte äldre än 62 år. Eva F Dahlgren ler snett åt en av hans kvinnotyper: vampyr.
Hon själv är späd, kort och mörk, som sin farmor. Kvinnan hennes farfar valde att gifta sig med, trots att hon varken var lång, blond eller hade A-människornas långa skalle. Farmodern fick stå på en pall för att nå upp till spisen, och det var inte förrän i vuxen ålder som Dahlgren fick chockbeskedet. Hennes älskade farfar hade propagerat för rashygien. Efter upptäckten skrev hon boken Farfar var rasbiolog, om sin farfar som var professor i botanik.
Farfadern reste runt i landet i sällskap med Herman Lundborg från rasbiologiska institutet. Han som, med Dahlgrens ord, var besatt av att kartlägga ”bottensatsens nätverk”.
Hon griper tag i vattenflaskan på bordet och visar hur bottensatsen av saft eller vin sjunker till bottnen. I den samlades asociala element som lösdrivare, kriminella, sinnesslöa, sjuka och funktionshindrade som till varje pris måste förhindras att föröka sig ohämmat och slå ut den nordiska rasen. Sterilisering var ett vapen i den kampen.
Att hamna på statens tvångsarbetsanstalt var behäftat med stor skam. Eva F Dahlgren får ibland brev från läsare, som släktforskat och upptäckt att en släkting varit intagen.
– I stället kan alla ha sagt att ”mormor dog av blodförgiftning när hon var 20 år”. Sanningen har varit så skamfylld att släkten mer eller mindre dödförklarat henne. Det döljer sig säkert åtskilliga hemligheter i våra svenska släkter.
