Paul Hansen vill få oss att reagera
Paul Hansens foto från begravningsprocessionen i Gaza har utsetts till årets bästa bild, både i Sverige och internationellt. Men vad är det egentligen som gör en bra bild? Och blir bildens betydelse i nyhetsrapporteringen större eller mindre när vem som helst kan fota och dela med mobiltelefonen?
Historien om hur Paul Hansen tog årets bästa nyhetsbild har berättats flera gånger. Paul har själv redogjort för hur han fick höra talas om den trasiga familjen på sjukhuset. Hur de två yngsta sönerna och deras far hade omkommit när deras hus träffades av en israelisk missil, och hur den äldre brodern och mamman skadats svårt. Paul har berättat hur bilden togs när familjens släktingar bär de döda på väg till moskén.
Enligt traditionen ska de avlidna först bäras till hemmet, men eftersom missilen hade totalförstört familjens hus fanns ingenstans att gå. I stället vandrade de runt och runt på gatorna.
– För mig är det skrik, ångest. Det kändes så frustrerande att gå baklänges framför de här människorna. Och det här var bara en av kanske 25 begravningar den dagen. Det var kaos.
Förutsättningarna var inte heller särskilt bra i de trånga gränderna. Paul berättar om stark sol och mörka skuggor om vartannat. Det som till slut gjorde att bilden sattes var när han fick se ljus reflekteras i fönsterluckor. Efter tre-fyra exponeringar var ögonblicket förbi, men Paul hade fångat det.
För några veckor sedan var han också tillbaka till Gaza och träffade de två överlevande familjemedlemmarna – den äldste sonen och mamman.
– Den här familjen har fått utstå mycket. Den ena av pojkarna som dog, Muhammad, hade fått sitt namn av sin bror som också dödades av israelerna, för 17 år sedan. Vid det här missilangreppet blåstes mamman och sonen som överlevde ut på gatan. Mamman har fått vård i Egypten men kan fortfarande inte gå, berättar Paul.
Paul Hansen arbetar sedan många år som fotograf på Dagens Nyheter. Sedan han började sin fotografiska karriär har han skildrat händelser som jordbävningen i Haiti, tsunamin i Asien, krig i Bosnien och Afghanistan, i Syrien och på Västbanken.
Paul har också vunnit otaliga priser. Han har bland annat utnämnts till Åres fotograf i Sverige sju gånger och tagits Årets bild två gånger. Han har fått internationellt erkännande genom att utses till Årets fotograf i den prestigefyllda tävlingen Pictures of the year International, POYi. Dessutom utsågs bilden från Gaza till världens bästa bild förra året i World press photo of the year.
Men går det att tävla i foto?
– Det är som att tävla i musik eller litteratur. I år hade jag planerat in en resa under samma helg som prisutdelningen av Årets bild, eftersom jag räknade med att inte vinna något, säger Paul.
Men vann gjorde han och bilden har väckt starka känslor och lyckats fånga hundratusentals människor världen över.
Det som driver Paul som fotograf är just att få människor att känna och reagera.
– Om vi inte öppnar ögonen för det som sker runt om i världen kommer det bara att fortsätta. Maktspelarnas manipulation av spänningar som finns kommer att fortsätta, säger han och ger situationen mellan shia- och sunnimuslimer som ett exempel.
Han refererar till en av bilderna från sin första resa till Västbanken. Då var det många bilder på stenkastare i omlopp, men Paul menar att det är viktigt att ta ett steg förbi förenklingen av stenkastarna.
– Varför kastar den här killen sten? Vad säger hans mamma? Jag vill bryta ner det vi ser till individuella öden, annars blir det bara mer ”vi och dem”-tänkande. Det är otroligt viktigt.
– Pappan i Gaza gick tidigare från moskén för att titta på Champions league. De hade två tv-apparater hemma. De är likadana som vi är, Svenssons, fast fattigare och med fler barn för att det är så där. Om man ser och förstår det väger man kanske vissa politikers ord lite mer nästa gång, säger han.
Paul påpekar dock att man inte behöver åka till Mellanöstern eller någon annan krisdrabbad plats för att hitta svaga och utsatta människor som kan bli föremål för utanförskap.
– De finns här också. Men ofta väljer vi att porträttera de människor som har det bra, Skandiachefer
eller Zlatan eller andra som har gjort något bra. Skrivs det något om äldre i tidningen kan du ge dig fan på att det handlar om dålig äldreomsorg.
Bilderna i en dagstidning består till väldigt stor del av porträtt på människorna som förekommer i artikeln. Det är okomplicerade, statiska bilder på en människa i en miljö. Paul beskriver det som att ta bilder i imperfekt i stället för i presens, när händelsen inträffar. Samtidigt påpekar han att den här typen av bilder är tidningens ryggrad.
– Stillbildens problem är att man får svårare att sammanfatta en händelse eftersom man bara har en ögonblicksbild på sig. Det går inte att förmedla allt i en bild och därför söker man efter visuella förenklingar.
Möjligheterna att fota snabbt och enkelt har blivit mycket större med smarta telefoner. Och att publicera bilderna har också blivit lättare, till exempel i bloggar, via Instagram eller andra sociala medier. Men det behöver inte betyda att yrkesfotografens roll minskar.
– Vi letar alltid efter motsatsförhållanden. När kameran uppfanns trodde man att det var slut med porträttmålarna. När tv:n kom trodde man att stillbilden var död. Nu sägs pressfotot gå mot sin död. Men att papperstidningarna haltar beror inte på en journalistisk kris, utan det är en annonskris.
Paul tror tvärt om att pressfotografernas roll har blivit viktigare, eftersom de har med sig det journalistiska tänket och ifrågasättandet.
– De här möjligheterna har gjort det svårare för dem som vill folk illa. Nästan oavsett vad som händer kan du ge dig fan på att någon har en mobilkamera i närheten. Samtidigt är det viktigt att vara kritisk. Det gäller att fundera kring vem som har tagit bilderna, och i vilket syfte, menar Paul.
Dessutom krävs mer än en kamera för att ta en bra bild.
– Det har sagts att ”buying a camera doesn’t make you a photographer – it make’s you a cameraowner”. Och ser man en bra bild så känner man det.
Sofia Lindroth
