På upptäcktsfärd i kafékulturen
Fika? Förr prasslade tidningar och diskussioner blossade upp. Politiska planer smiddes. Nu söker vi en stressfri zon, samtal tête-à-tête och ensamhet. Ihop. Kafékulturen blomstrar igen. Vem är du? Kafébesökare eller kafémänniska?
Historikern Peter K Andersson vid Lunds universitet har uppfunnit begreppet ”kafémänniska”. En stor del av hans bok ”Kafémänniskan. En essä om stillasittande i en tid av rörlighet” kom till vid ett bord på dåvarande stamfiket i Malmö.
Känns scenen igen? Spridda personer som knappar på sina laptops med koppen inom räckhåll? Ofta på internationella kafékedjor – som du lika gärna kan kliva in på i Berlin, London eller Paris.
Kaféerna speglar samtiden. Är du uttråkad över ditt sällskap på fiket? Några knapp på smartphonen bara, så har du roligare umgänge.
Enligt Andersson känns kafébesökaren igen på att hen kilar in och vilar benen en stund, dricker sitt kaffe, tömmer sitt fat och är borta. Alternativt beställer en latte i mugg och sveper vidare i stadsvimlet.
Kafémänniskan, däremot, sitter länge och insuper atmosfären. Hör skramlet av porslin och sorl av röster. Ser vänner och par som förtroligt böjer sig närmare varandra, sänker rösterna.
Fiket är en neutral, kravfri plats där man kan lätta sitt hjärta.
Tjuvlyssna, kommentera andra besökare, fundera, jobba. Ett förlängt vardagsrum, som enligt forskaren Frans Oddner spås få en större betydelse i tider av trångboddhet och bostadsbrist.
Dagens kafémänniska liknar till viss del sin föregångare på de anrika kaffehusen i sekelskiftets London, Paris och Wien, Berlin, Zürich, Prag och Budapest. Där fanns bohemen – stamgästen – den udda nomaden, oftast en man, som återvände till samma bord. Där satt han timme ut och timme in och sög på samma kaffe medan vattenglaset fylldes på av uppmärksamma kypare.
Iakttog och lät sig iakttas.
Skrev litteratur och musik, målade, läste tidningar och tidskrifter, diskuterade världsläget och grälade om politik. Skvallrade, som det alltid skvallrats på kaféer, fast männen låtsades att det var något kvinnor ägnade sig åt på senare tiders svenska konditorier och kafferep med sömnad, präst och sju sorters kakor.
På upptäcktsfärd i kafékulturen är det lätt att bli revolutions-romantisk. Flera forskare lyfter fram de europeiska kaffehusens betydelse för framväxten av demokratin och de fria samtalen.
Kanske var det kring ett kafébord i Paris som fröet till Franska revolutionen föddes, funderar en kulturskribent.
Sociologen Frans Oddner vid Lunds universitet fyller i avhandlingen Kafékultur, kommunikation och gränser med:
”Mellan 1880 och 1900 var kaféet det enda stället där arbetare kunde mötas. På 1890-talet hade kaféerna blivit den centrala platsen för politikens gräsrötter.”
Det är franska arbetarkaféer han syftar på. De högre samhällsskikten hade sina kaféer för sig och makthavarna såg arbetarnas mötesplatser som farliga oroshärdar, där människor kunde samla sig till motstånd mot förtryck och orättvisor.
Robert Kwok, ”Robban”, sällar sig till dem som ”tar fikat på allvar”. I sin blogg tipsar han utförligt om besökta kaféer och bjuder in professor Viveka Adelswärd som gästskribent. Stockholm antas på 1700-talet ha haft ett 50-tal kaffehus, skriver hon. För de välbeställda.
Så svänger även Adelswärd in på javans farlighet. Flera förbud mot att dricka den mystiska svarta drycken utfärdades i Sverige. Orsaken uppgavs vara att kaffe var så dyrt och bidrog till att öka importkostnaderna. ”Möjligen var det också ett försök att stoppa oönskat informationsbyte – vad vet vi? Kaféerna var svåra att kontrollera”.
Det dröjde i alla fall till 1823 innan kaffet släpptes fritt och så småningom tog sig vidare från de rikas gemak till folk ute i stugorna. Det är också dit, till de röda kaffestugorna med vita knutar, vi kommer att vallfärda i sommar. Mumsa nybakt kanelbulle, prinsesstårta och minnas mormor i skuggan under en jasmin.
Långt bort från stad och jäkt…
Fast fick sociologen Frans Oddner bestämma skulle de politiska diskussionerna flamma upp igen på kaféerna. Men. Kanske har snacket i stället flyttat ut på sociala medier – som virtuella kaffestugor? Farliga oroshärdar för odemokratiska regimer, då som nu.
