Alexandras krönika. Jag försöker säga hejdå till den gamla lägenheten. Det låter kanske enkelt, men hur lämnar man egentligen platsen där ens liv vecklat ut sig, dag för dag, år efter år?
Lägenheten där jag och min hustru flyttade in 2009 när väggarna fortfarande doftade nymålat och ekot av möjligheter studsade mellan rummens kala väggar. Vi var de första att bo in oss och nu står jag här igen, med samma tomma väggar som mötte oss då.
Vårt bohag finns numera på en ny adress, bara 500 meter bort. Avståndet mellan det gamla och det nya känns milslångt.
Jag söker mig ut till balkongen, min favoritplats under alla år. Den vidsträckta ytan ovanför trädtopparna på sjunde våningen, där luften alltid varit friare, utsikten större och himlen påtagligt nära. Från balkongen såg jag världen förändras och jag med den.
Den nya lägenheten är onekligen smart planerad och det vackra ljuset flödar in. Barnen har fått egna rum och två toaletter underlättar vardagslivet. De är glada, förväntansfulla och pratar om att inreda sina rum. Även katten verkar ha landat. Jag känner glädje för deras skull, men någonstans inom mig gnager ändå en oundviklig saknad. Den handlar inte om kvadratmeter eller bekvämlighet, utan om det banala: trycket i duschmunstycket, diskbänkens utformning, det stora badkaret och förstås balkongen.
I den nya lägenheten vadar jag fram i drivor av flyttkartonger och kassar. Jag försöker hitta saltet till pastavattnet och försöker minnas var jag la blomsternäringen. Det finns inget varmvatten i köket, duschstrilen i badrummet är så försiktig att håret förblir otvättat trots otaliga försök.
Den nya balkongen är pytteliten och vetter mot innergården. Vi bor plötsligt på andra våningen där vi hör grannarnas samtal och på kvällarna ser vi deras vardagsliv speglas i fönsterrutorna.
Vi har slängt, skänkt, sålt och sorterat men något viktigt blev kvar. Kanske är det en självklarhet, kanske bara en osynlig linje mellan det som varit och det som komma skall? Man flyttar, man går vidare, men ibland får själen komma efter i sin egen takt. För det är svårt att säga hejdå, när man fortfarande i tanken står kvar på sjunde våningen och ser solen gå ner över sitt liv.
