Det vi förfasas över ändras genom åren. Men det dyker

Upprörande. Videovåld, häxkonster, dansbaneelände, raggarplåga och sociala medier. Moralpanikens mönster är sig likt, oavsett kultur och tid.

Långt innan moralpanik blev ett begrepp finns exempel på företeelsen. Ett skolexempel är häxprocesserna i Salem i slutet av 1600-talet, i kolonialtidens Nordamerika. I många fall utpekade av barn avrättades minst 25 människor. De flesta kvinnor, men även män och misstänkta djur.

En svensk parallell är den period som kallas det stora oväsendet (1668–1676) då hundratals personer avrättades efter häxprocesser. Periodens första år dömdes 17 personer till döden i en stor rättegång i Mora. Även här var det ofta barn som först kom med anklagelserna om att ha blivit utsatta; blivit kidnappade och förda till Blåkulla. Först drygt hundra år senare, 1779, avskaffades dödsstraffet för trolldom.

Århundraden senare ter sig häxprocesserna fortfarande skrämmande, den bakomliggande moralen svår att fatta. När det gäller andra fenomen är det kanske mer komiskt att vissa saker ens väckt kraftiga reaktioner.

Ett möjligt undantag i moralpanikens historia: Pornografi har återkommande väckt indignation under årtusenden. Men vad som fått folk att gå i gång med upprördhet är ingen entydig historia. Moralpaniken har gällt allt från skildringar av sex över ”rasgränserna” till samlag mellan personer av samma kön. Under nästan hela 1970-talet var sexuella övergrepp på barn, ”barnporr”, däremot närmast självklart tillåtet att tillverka och sprida i Sverige som annan porr. I dag råder snarast konsensus om motsatsen, med så långtgående förslag på förbud att debattörer varnat för inskränkningar i yttrandefriheten och – moralpanik.

Annars har moralpanikens vanliga följder, förbud och reglering, nästan undantagslöst värst drabbat personer med låg social status. De som tillhör underklassen, liksom etniska och sexuella minoriteter i samhället. De ”där nere” med andra ord, de som behöver uppfostras.

Här är några exempel på moralpanik de senaste hundra åren i vårt land.

Dansbaneeländet, tidigt 1940-tal: Dels pekades dansen i sig ut som problem, kopplad till lust och berusning (sex och fylla), dels också kopplad till befolkningsfrågan. Dansbanorna påstods skapa ett minskat intresse för familjeliv. Fast mest akut var ändå problemet med sex, enligt dansebanemotståndarna. En åsikt som bland annat kommer till uttryck i socialsekreterare Allan Svantessons bok Ungdomens fiende n:o 1 – Den offentliga moderna dansen.

 Raggarplågan, 1950-tal: Ungdomar i stora amerikanska bilar som syntes och hördes störde inte bara ”vanligt hederligt folk” i Sverige utan även i andra länder i Västeuropa. Här hemma var det rapporter om ungdom på glid, fylla, sex i baksätet, slagsmål och poliskontakter, orkestrerat av filmer som Farlig kurva (1952) och Raggare (1959).

Videovåld, 1980-tal: Med videoapparaten blev det möjligt att se underhållningsvåld i det egna hemmet. Tidigare hade staten haft kontroll och genom censurmyndigheten kunnat klippa bort olämpligheter. Filmen Motorsågsmassakern (The Texas chain saw massacre, 1974) blev något av en symbol för videovåldet. Riksdagen antog efter snabbutredning en lag mot videovåld år 1982, med förbud mot filmer med ”närgångna och långvariga skildringar av rått och sadistiskt våld”, men lagen blev snabbt föråldrad. En videouthyrare i Åhus hann dock dömas för att inte ha kontrollerat åldern på en 14-åring som hyrt en våldsfilm.

Sociala medier, nu: I den egna samtiden är det svårt att avgöra vad människor i morgon kan avfärda som uttryck för moralpanik.

Sociala medier och våldsamma datorspel brukar nämnas som fenomen.

Internet har öppnat nya världar, utan styrning av vare sig myndigheter eller traditionella medier skapas nya dimensioner för den enskilda att välja fritt. På gott och ont, självklart. Och, lika självklart, har det väckt indignation när det gäller spridning av en rad olika saker. Gangsterrap är bara ett exempel.

Utan några säkra svar, både raggarna och videobandspelarna ter sig rätt harmlösa i backspegeln.