Kroppskonsten har gjort en klassresa
Hudnära. Det är inte så länge sedan tatueringar förknippades med sjömän eller kriminella. I dag har de blivit mode och vi ser dem hela tiden och på nästan vem som helst.
När tatuerarstudion Huckleberry på Södermalm i Stockholm öppnar efter lunch flockas förväntansfulla kunder i den lilla svängda sammetssoffan innanför entrén. Motiv diskuteras och godkänns innan det är dags att ta plats i någon av tatuerarstolarna längre in i lokalen.
– Många jag träffar här skulle aldrig gå in på ett galleri och lägga 7 000 kronor på en tavla. Hos oss tar de till sig kulturuttrycket, använder och uppskattar det, säger Sorella Hamzaoui Tavares.
Varje tatuering startar med en känsla, sedan är det kommunikation och kultur. Varför vi väljer att tatuera oss varierar, kanske för vårt eget höga nöjes skull eller för att visa andra vem vi är.
Som tatuerare ser Sorella sig som hantverkare och konstnär, och hon arbetar både med maskin och för hand. Utöver det måste hon ha bra koll på säkerhet och hygien. Intygen för genomgångna utbildningar pryder väggen bredvid inspirerande bildmotiv.
– Det tar lång tid innan man är en bra tatuerare. Det kan bli ganska intimt, man får vara lyhörd, säger hon.
Tatuering är en av de äldsta formerna av kroppssmyckning.
I stamsamhällen användes det för att ge social status och visa tillhörighet. Sjömän och upptäcktsresande tog med sig konstformen till Europa från Polynesien på 1700-talet. Där tryckte man in mörk växtfärg i huden, eller gnuggade in aska i öppna sår. Den ursprungliga roterande tatueringsmaskinen uppfanns sedan av Thomas Edison och var patenterad för gravyr.
Under lång tid hade tatueringar en dålig klang och möttes av förakt och misstänksamhet. Kanske också rädsla. Det var något som visades upp på cirkus eller förknippades med kriminella.
Chauffören Krister Jakobsson körde lastbil till Antwerpen flera gånger på 1990-talet och där tatuerade han in örnar, ormar och dödskallar.
– Från början tittade folk väldigt snett på en, men det var min grej att göra. Fast färgerna var inte så bra då. Dem har jag fått fylla i.
I dag kan nästan vem som helst tatuera sig, berättar Sorella Hamzaoui Tavares.
– Överklassen, det händer även att jag har sådana kunder. Men hos dem som har bakgrund från internatskolor, där är det fortfarande negativt laddat, säger hon.
– En jurist kan säga att ”när mina klienter ser mina tatueringar då får vi en bättre dialog”.
Numera när tatueringar syns mer, när kändisar visar upp sina, då går det snabbt. Kanske för snabbt?
– Det är tråkigt om det blir en sådan konsumtion att folk inte förstår att det är livstidsprodukter. När de frågar: Hur tar jag bort den när jag ändrat mig? säger Sorella.
Det här med smärtan, klarar alla den?
– De som är helt skräckslagna för smärtan brukar klara sig bra. De får ett litet blodsockerfall men sedan funkar det. Det handlar om vad man har för relation till smärta.
– Och man får ju en belöning när det är klart.
