Filmiska dikter som tål omläsning
Diktsamling: Jag vaknade av, Författare: Kerro Holmberg, Förlag: Sadura Bokförlag, 2015
Kerro Holmberg är både konstnär och poet; det ger henne dubbla uttrycksmöjligheter.
När man läser Kerro Holmbergs dikter eller tar del av hennes målningar anar man hur de båda uttryckssätten kompletterar varandra. Det gemensamma är att författaren/konstnären Holmberg skyr det banala, det grunda och entydiga, för att låta drömmen eller det gåtfulla i existensen träda fram.
Diktsamlingen Jag vaknade av får mig att tänka på att de bästa författarna är bildskapande, filmiska. Boken innehåller några mycket konkreta och vackra scenerier som antagligen har självbiografiska rötter. Författaren beskriver bland annat sina farföräldrars möte, mannen med käppen mot sångfågeln. Som läsare bör man dock ha lite detektiviska böjelser för att efter hand lösa gåtan med den mystiske John Henry.
Poesisamlingen med det kongeniala namnet Jag vaknade av hämtar oavbrutet stoff från drömmens värld, från det outsagda och lite undanglidande mystiska. Det är dikter som tål att läsas flera gånger och för varje omläsning blottläggs nya sammanhang. Någonstans står det ”att vi lever (…) Som om förfäderna inte finns/ Vilket fruktansvärt misstag”.
Det är också poesi om nuet och om det – outgrundligt vad – som håller på att gå förlorat. ”Något har tagits ifrån oss men jag vet ännu inte vad”. Det är politiska dikter i existentiell mening, ingen plakatpoesi. Poeten förbehåller sig rätten (denna obestridliga poetiska rätt) att vara osäker och tvivlande. Det är en vacker och tänkvärd samling dikter Kerro Holmberg skrivit.
