Utrustad för Arktis. Bea Uusma hatar att frysa, men kan inte sluta åka till platsen där Andrée-expeditionen tog slut. Tre män dog på en öde ö 140 mil norr om polcirkeln. Hon måste ta reda på varför.

Expeditionen. Hon är besatt av vad som hände de tre män som för 117 år sedan dog på Vitön. Förälskad i gåtan kring ­deras död. Publiken i Vallentuna kulturhus får trots den kärleken ett handfast råd: ”Börja inte resa i ­Arktis! Det är hemskt – och det går inte att sluta.”

Bea Uusma och hennes forskning kring ingenjör Andrées polarexpedition drar storpublik. Efter handuppräckning står det klart att kanske hälften redan har läst boken om de tre männen, den snöpligt korta ballongfärden och deras död på en glaciärö.

Bättre start på en historia kan förresten inte ha skrivits. Så här börjar pocketutgåvan av Bea Uusmas Expeditionen Min kärlekshistoria: ”Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt.”

”Utom sidan 224, 225 och 226.”

Och in i det sista funderade hon på hur just det skulle uttryckas i ljudboken som släpptes härom veckan.

Bea Uusma har ett svar på gåtan. Att de tre polarfararna dog av trikiner är en seglivad myt som hon har motbevisat med nya fakta.

Sin egen teori avslöjar hon inte vid en föreläsning i Vallentuna. Men den som läser eller lyssnar på boken får besked om den.

– Min tolkning är den bästa hypotesen utifrån det bevisläge som gäller just nu, säger hon över en kopp kaffe med något litet sött.

Samtidigt är hon noga med att inte driva någon egen hypotes. Bea Uusma går helt enkelt tillbaka till alla förstahandskällor om expeditionen som aldrig nådde fram till Nordpolen. Hon kallar sig en insamlingsrobot som granskar dagböcker, brevväxlingar, klädrester, benfynd, dödsplatsen … och intervjuar efterlevande, brottsplatsutredare, rättsmedicinare. För att sedan lägga det hundraåriga pusslet från början.

Nästa steg är en nagelanalys i Trondheim i Norge, där finns bästa kompetensen när det gäller att analysera det som fanns kvar i Andrées vante. En resa till Svalbard finns också med i planerna, för där finns en bit av en ylletröja som trängt upp ur sanden på ön där de döda expeditionsmedlemmarna återfanns. Tröjbiten är blodig.

Och nästa sommar, eller den därpå om vädret och naturen fördröjer henne, blir det en ny expedition till Arktis.

Bea, varför är du så besatt? Du hatar att frysa. Du utbildade dig till läkare för att komma vidare med ­Andréeforskningen och har just börjat nytt jobb på S:t Görans sjukhus. Du har barn som definitivt har tröttnat på ­ingenjör Andrée.

– Det finns en massa svar på det. Och jag kan komma på åtminstone fem just nu.

1. Det är så väldigt roligt att vara riktigt bra på något.

2. Det finns tillräckligt mycket fakta om expeditionen för att göra sig en bra bild av vad som hände.

3. Men den exakta biten saknas fortfarande – som ger ett slutgiltigt besked om vad de dog av.

4. Ledtrådarna tar aldrig slut.

5. Och allt det här är frivilligt, den dag jag tröttnar så slutar jag bara.

Men den där kärlekshistorien, tar den slut då?

– Det går upp och ner som i alla förhållanden, men det sköna är att det bara är jag som behöver vara kär i den här gåtan. Ett förhållande blir enklare när det bara är en som backar eller driver på.

Kärleken är också ett sidospår i Bea Uusmas forskning om polar­expeditionen. Nils Strindberg hette den yngsta medlemmen, och hans fästmö Anna Charlier väntade förgäves en tid när hans brev slutade att komma. Sedan gick livet vidare, hon gifte sig och flyttade från Sverige.

Men hon hade en sista vilja som uppfylldes. Anna Charliers hjärta ligger begravet i en liten silverkista i Nils Strindbergs grav på Norra kyrko­gården i Stockholm.

– Jag måste hitta hans sista brev till henne, säger Bea Uusma. Han kast­ade ner det på otillgängliga Fugle­sangen, och den ön är jag tvungen att ta mig tillbaka till.