”Värsta stinkbomben är fettavskiljarna”
Arbetsplats: Slamsugningsbil Skitigt, stinkigt, slitigt och ibland med syra inblandat. Magnus Eriksson jobbar som slamsugare och trivs oerhört bra. – Det bästa med jobbet är friheten, man får sköta sig själv.
Det var vinter och 15 minusgrader. Magnus Eriksson hade gått ner i en oljecistern för att ta ut gammal spillolja.
– Där inne är det svart. Kolsvart.
Han kom ut och så small det bara till i ryggen. År av att slita med tunga slangar tog ut sin rätt i den bitande vinterkylan. Men vintern är över och när det här skrivs, i mitten av april, är han tillbaka på halvtid som slamsugare på Nora åkeri.
Slambilen rullar söderut från Nora förbi gärden som var frosttäckta tidigare samma morgon. Snart är centrala Örebro passerat och Magnus Eriksson framme på dagens första stopp. Ett företag som säljer jordbruksfordon ska bli av med spillolja.
Magnus sträcker på sig för att få ner den syrafasta slangen som hänger på bilens högersida.
– Det gäller att ha koll på att de är hela och byta ut dem ofta. Är det ett litet hål kan det börja spruta.
– Vissa grejer vi pumpar ut är väldigt farliga. En gång började det spruta ut en lindrigare variant av syra. Det var hål i slangen och kom lite på armen. Jag hade jacka på mig och ställde mig i nödduschen. En starkare syra hade gått rakt igenom, men då har man så klart skyddskläder, och inte en vanlig jacka, på sig.
Magnus lyfter fjärrkontrollen och slår på sugen. Ett vakuum bildas i tanken och den trögflytande spilloljan börjar sin färd mot återvinning. När han senare på dagen får frågan om vilka ljud som är värst, är svaret självklart:
– Kompressorn. Dagen jag slutar blir det skönt att bli av med ljudet.
Nu anar han att oljetanken börjar bli tom. Han går fram till slangen och petar på den med foten.
– Snart kommer det att börja rycka om den. Då vet jag att det är tomt. Det gäller att vara beredd. Hinner man inte stänga av i tid kan man få sig en ordentlig smäll. Den här kan rycka sönder armar och axlar på en.
Det bästa med jobbet:
– Transportledaren får in jobb, sen sätter han ut vilka jag ska göra. Det är ingen som bryr sig om vilken ordning jag gör dem. Det är en frihet, säger Magnus Eriksson.
Han rattar vant fram på gatorna. Behöver inte titta på gps:en. Gatorna sitter i ryggmärgen efter sammanlagt 16 år med buss och senare taxi med början under 1980-talet.
Resorna gick inte bara i Sverige. Bussarna körde han genom hela Europa. Då handlade det om att läsa kartor och memorera färdvägar. Men ibland blev det inte som planerat.
– Vi skulle över till Polen från Östtyskland. Vägen var avstängd så vi fick tips om en annan väg. Till slut såg vi gränsstationen. Det var bara ett gärde mellan mig och tullstationen som var på andra sidan. Men gärdet höll. Vi kom ut på en väg 50 meter före tullstation. Tullarna såg lite oroade ut. Det kostade mig fem kilo kaffe och två toarullar, på den tiden kunde man muta sig fram.
Under flera resor körde han ungdomsgrupper från kyrkan med hjälpsändningar till barnhem i Polen.
– Jag kommer aldrig att glömma glädjen som barnen visade för två apelsiner, det sved i hjärtat att se.
När han spolar ur tanken luktar det lite bränt från spilloljan. Det finns bara en vag aning om att den här tanken ibland fraktar annan skit.
– Brunnarna med avföring luktar bara lite precis där jag står, den värsta doften är några meter från mig. Där har det blandats med syre och luktar riktigt, riktigt illa.
Storkök, skolkök, restauranger. Det är där de finns. Värsta stinkbomberna: fettavskiljarna.
– Det är en doft som jag aldrig kommer vänja mig vid. Jag blir inte kväljd av det men det luktar förbannat illa. Pizzeriornas fettavskiljare luktar nog värst. När fettet har härsknat där, det är vedervärdigt.
Nu följer Magnus Eriksson faktiskt sin gps. Stadens nybyggda områden har han inte koll på. Här är husen stora och många har pool. Vi lämnar den allmänna vägen och kör in på en grusväg. Kunden vinkar in bilen. Det är lite tajt men det går att backa ner på gården.
– De privata jobben är oftast roligast. Kunderna har problem när man kommer och är tacksamma när man har löst dem.
Magnus Eriksson drar slang från rulle och släpar med det ett 50-tal meter till en trekammaranläggning som behöver spolas ren. Han släpper ner slangen, vinklar huvudet åt önskat håll och trycker i gång spolningen med fjärrkontrollen. Längst fram på slangen sitter ett munstycke som sprutar lite vatten framåt, men det mesta skjuts tillbaka för att den ska kunna pressa sig genom en okänd blandning vätskor och materia som kleggat ihop sig. Han försöker komma till ett speciellt luftningshål, men kommer först inte fram till hålet han siktar på. Till slut kommer han på att lösningen är ett roterande munstycke. Han har bra koll på hur det ser ut under marken.
Trött på buss och senare taxi valde Magnus Eriksson att bli grävmaskinist som egenföretagare.
Han trivdes i jobbet och det gick ganska bra. Sedan:
– Jag gjorde helt enkelt tre kompletta miljöanläggningar hos kunder som inte ville betala för sig, samma månad. Så jag fick en smäll på 400 000 som jag inte hade råd att betala. Så det var bara att kasta in handsken och gå i konkurs. Jag har betalat av det där under många år. Men nu börjar det bli klart.
– Samma dag som jag la ner firman blev jag erbjuden jobb som slambilsförare på min nuvarande arbetsplats. Så på ett sätt kan man säga att cirkeln är sluten. Förr grävde jag ner brunnarna, nu tömmer jag dem.
