”Våga be om hjälp, fråga och säg ifrån”
Drömjobbet. Många VET vad adhd är, men FÖRSTÅR ändå inte vad det är. Man känner sig ensam och annorlunda, men vill man något ska man jobba för det, tycker Cindy Wannberg. Själv kämpade hon hårt för att uppnå sin dröm – att köra lastbil.
Det var stunderna i lastbilshytten med morfar Stefan som väckte Cindys längtan dit. Nu är de kollegor på miljöbolaget Renova, där han jobbat i över 40 år.
– Morfar och min 65-åriga bästis Klonan är min trygghet på jobbet. Plus min lastbil, Larre. Trygghet är viktigt, att ha en förstående chef eller en nära kollega att alltid kunna gå eller ringa till, säger Cindy.
Vi träffas hemma hos mamma Jessica i villan i Floda, utanför Göteborg, som Cindy egentligen flyttat från för att bo med sambon Ville. Deras stora gemensamma passion är motocross.
Skapa förståelse
Cindy vill berätta för att skapa förståelse och hjälpa andra med adhd, add, asperger och autism. Personer som liksom hon stretar på i skolan och arbetslivet, trots olika svårigheter.
Betoningen ligger på olika eftersom ingen med diagnos är den andra lik. Alla är individer. Diagnosen definierar dig inte, betonar hon.
– Innan jag började ta adhd-medicin var jag utåtriktad och glad ena dagen och tillbakadragen nästa, fick knappt fram ett hej. Mitt humör växlade snabbt från skratt till att jag grät eller blev arg för att något gick fel. Mina känslor var extremt starka.
Att gå i affärer innebar att bombarderas av intryck. Cindy fick ont i magen och tvingades ibland rädda sig in på en toalett för att andas, vila, skölja ansiktet med vatten. På jobbet har toan också varit en tillflykt. Hon är känslig för ljud, ljus och dofter.
Diagnos på gymnasiet
Först andra året på gymnasiet fick Cindy sin diagnos, tack vare en specialpedagog. Trots att mamma Jessica redan på BVC försökt uppmärksamma personalen på att dottern var annorlunda.
Adhd bland flickor var knappt uppmärksammat, så hela grundskolan blev knepig. Cindy hade massor av energi, svårt att sitta still och blev lätt distraherad. Hon hade inga bestämda vänner eller gäng utan ”sprang runt” bland olika. Var väldigt osäker och blev mobbad.
Att få diagnosen gav först lite av en chock. En känsla av skam.
– Ingen hade ju velat hjälpa mig under hela skoltiden fast vi ropat på hjälp, säger hon.
Mamma Jessica fyller i:
– Men kommer du ihåg att du sa: Då förstår jag att jag inte varit ”normal”, inte är som alla andra?
Cindy nickar medan föräldrarnas lilla chihuahua Kakan snor kring benen under bordet, på jakt efter en godis.
Fick stort stöd
Cindy öser lovord över Motortekniska gymnasiet och sina bägge ”grymma” mentorer. Hon fick särskilt stöd redan innan diagnosutredningen var klar.
– Eftersom jag har svårt med inlärning fick jag göra mycket praktiska grejer. De lärde mig så att jag förstod innan de gick vidare med nästa grej. Gjorde allt för att underlätta för mig.
Prov fick Cindy göra i eget rum med en lärare, för att inte bli stressad av allt och alla runt omkring.
För en transportlärare fick hon ta fem minuters paus efter varje kvart och skoltiden förlängdes med fyra månader.
Fast tjänst på Renova
Att hitta rätt spår för praktik var svårt, men morfar Stefan lotsade henne till Renova. Efter praktiken fick Cindy sommarjobb och fast tjänst. Hon kör återvinning, hämtar tidningar och kontorspapper, älskar jobbet och lastbilen. Men. Att komma som enda tjej bland mestadels äldre män var tufft, liksom allt nytt hon skulle lära sig.
– Fast morfar hjälpte mig med allt. Har det varit en lång arbetsdag kan jag lägga mig i hans verkstad och vila. Min chef vet att när det blir för mycket behöver jag stänga av och gå undan. Är jag jätteledsen och stressad så tar hon mig åt sidan ett tag.
Nu har fem tjejer till anställts – och fått eget omklädningsrum.
Att berätta eller inte om sin diagnos är en svår fråga. Berättar man riskerar man att dömas ut från början, resonerar Cindy. Så hon sa inget. Men andra gången hon valdes ut för slumpvis drogtest hade hon börjat ta sin adhd-medicin. Testet gav utslag, det var dags att berätta.
Cindy talar snabbt, beskriver omvälvningen som medicinerna inneburit, som att tabletterna hjälper hjärnan att koppla av och på. Får den att fungera ”normalt”. Hon blev en annan person och därför lite osäker. men på samma gång mer social.
– Jag vågade säga till arbetsledaren om något inte var rätt, blev mig själv.
Det tog stopp
Mamma Jessica upplever att förändringen gått så snabbt att Cindy inte hunnit med, mentalt. Läkaren varnade henne för att det kunde bli tufft, att hon hade mycket att bearbeta bakåt i tiden. Men Cindy körde på, brände all energi på att göra ett bra jobb, tills det tog stopp. Nu är hon sjukskriven för att hinna ikapp sig själv.
– Jag brukar messa chefen att jag saknar Larre, min lastbil, och min tur otroligt. I morgon ska jag dit och hälsa på henne och kollegorna, åka med i lastbilen.
Lastbilen är Cindys kontor. Hon har ”pimpat” den med rosa glitter och namnskylt. Nu delar hon Larre med en kollega, men hoppas få en egen när hon kommer tillbaka. Allt ska vara på rätt plats.
– En adhd-hjärna planerar allt i förväg, som jag vill ha det fem dagar framåt. Om något ändras, som att nya körningar poppar in, blir det stressigt, kaos för mig. Det är bra om chefer till anställda med adhd ger återkoppling vid dagens slut. Många av oss jobbar så hårt för att få bekräftelse. Fråga hur vi mår, säg ”hej då” och ”vad bra du jobbade i dag”.
Bra om extra koll
Cindy kan arbeta som fem hjärnor och fem personer, säger hon. Därför får chefen gärna ha lite extra koll, så att hon inte går in i väggen. Till andra med diagnoser råder hon:
– Våga be om hjälp, fråga och säg ifrån. Annars kan det gå så långt att man inte orkar leva till slut. Själv älskar jag mitt jobb och är otroligt bra på det jag gör! Den som verkligen vill köra lastbil ska satsa på det, diagnos eller inte spelar ingen roll. Jag klarade det, då kan andra också göra det.
