Vackraste vägen
Stekenjokk. Björkskogen blir glesare och snölegorna allt större. Framme vid bommen är det kalfjäll. En kilometerlång karavan av husbilar, husvagnar och motorcyklister köar. Om en timme öppnar Sveriges kanske vackraste väg.
– Vi är här varje år. Det är en magisk upplevelse. Förra året var det ovanligt mycket bilar på grund av coronan. Massor av folk hade köpt husbil eller husvagn. Jag förstår att man vill hit. Fast det blev lite rörigt, säger Anita Nilsson.
Hon bor i byn Marsliden med maken Sven-Erik. Han var med när vägen asfalterades. Som ”pinnpojke”.
Vägen upp genom Kultsjödalen har fått ett eget turistanpassat namn – Vildmarksvägen. Stora delar av året är det en återvändsgränd som tar slut i Klimpfjäll.
Men på sommaren öppnar det som blivit en stor attraktion. Vägbiten över Stekenjokk. Sveriges högst belägna asfalterade väg. Den går i en flera mil lång krok över kalfjället, tätt intill norska gränsen och knyter ihop Jämtland med Lappland.
Under 15 års tid gick det mesta av trafiken till koppargruvan som Boliden öppnade uppe på fjällplatån i början av 1970-talet. 1988 lades brytningen ner och besvikna röster talade i stället om Svekenjokk.
Numera är Stekenjokk känt för extremväder. Det kan vara rejält kallt och i januari 2017 slogs det svenska vindrekordet, 47,8 meter per sekund. I medelvind. I byarna har man uppmätt 56 meter. Gränsen för orkan går vid 33 meter per sekund.
Snömängderna imponerar också. Felix Fjellström står vid bommen som strax ska öppnas. Han en av dem som plogar Stekenjokkvägen.
– Det är dåligt med snö i år. Mycket mindre än i fjol. I maj brukar vi börja snöröjningen, för att kunna lyfta bommen i juni.
– Största snödjupet jag kört igenom var 7,25 meter. Det var förra våren. Fem, sex meter brukar annars vara standard. Fast då pratar vi om drivor. I fjol hade vi ett snödjup på i snitt 2,3 meter. Den här vintern var det inte mer än 70 centimeter.
Det är inte bara vädret som skapar turbulens. Stekenjokk är ett kalvningsområde för samernas renar. Under ”hemestern” coronasommaren 2020 körde nästan 47 000 fordon längs Stekenjokkvägen.
Många av besökarna kom på själva öppningsdagen, den 6 juni. Det blev tidningsrubriker om kaoset som uppstod när bilister stannade lite varstans och sprang ut för att fotografera fjällvyer och nyfödda kalvar.
I år gick myndigheterna ut med restriktioner. Under de första veckorna får bilisterna inte stanna under en sträcka av fem kilometer där kalvningen är som intensivast.
Felix Fjellström är själv inte same, men han har bra koll på situationen:
– Det är mycket ren i farten nu. Kalvar också. Det är bra med stoppförbudet. Förra året blev vajorna (renkorna) stressade av alla besökare. Särskilt vajor som kalvat för första gången kan lämna kalvarna, om det blir pressade.
Även polisen är på plats för att se till att reglerna följs. Mikael Abramsson och Regina Johansson vaktar bommen i väntan på öppningen prick klockan 12 på nationaldagen.
– Det är första året med stoppförbud. Och det är motiverat. Förra året var ganska kaosartat, säger Mikael Abramsson.
Tio minuter kvar. Vi går längs med kön som vuxit rejält. Långt fram står Melanie Hiller, från Tyskland. Hon kör motorcykel med en kolossal packning bakpå. Diskborste, muggar och ett litet grillgaller hänger utanpå.
– Jag har nio veckors semester och ska köra runt i Norra Sverige. Det är enastående vackert här, säger hon.
Längre bak sitter Åke Söderman och Hans Andersson på ett vägräcke och pustar i mc-kläderna. Det är i stort sett vindstilla och 22 grader, trots att vi är på 800 meters höjd.
– Det är nästan för varmt. Fast det törs man ju knappt säga. Idealiskt är 15 till 17 grader, säger Åke Söderman.
I mitten av kön har Johnny Lindevall plockat fram kikaren. Sidorutorna på hans mattlackerade röda Volvo är täckt av dekaler med fåglar.
– Jag har redan sett bland annat lappsparv, fjällpipare och fjällabb, förklarar han entusiastiskt.
Klockan är slagen. Bommen öppnas och kön rullar i gång. I maklig takt kör vi över ett kalfjäll med istäckta småsjöar och lågfjäll där snön ligger meterdjup på nordsidorna.
Renarna då?
Vi spanar intensivt över barmarksfläckarna och efter små svarta prickar, russin, upp på de vita fjällsidorna.
Nix. Renarna har antagligen flytt uppståndelsen. Fast ren fick vi se ändå. På en sommargrön åker före Vilhelmina flygplats. Och på vägen söder om Saxnäs vägrade en flock envist flytta på sig när vi kom med redaktionsbilen.
