Får vi presentera: familjen lastbil Gärdén i Uppsala! Från vänster slam- och spolbilsföraren Johanna med hunden Rocky, betongbilsförarna Linnéa och Ellinor med truckerjycken Viggo. Och så pappa Janne, som körde brödbil när döttrarna var små.

Mötet. Tre döttrar och en son kör lastbil. Tungbilsföraren och bärgaren Janne Gärdén är själv förundrad. Han har inte försökt påverka sina barn, men det var ju det där med brödbilen…

– Jag körde för Pågens när ungarna var små. Tjejerna hängde med och hjälpte till när jag levererade till olika butiker. De tyckte det var jättekul när vi packade upp och personalen var ju alltid snäll och trevlig.

Hyttbarn? Janne smakar på ordet jag langar över köksbordet hemma i lägenheten i Stenhagen, i Uppsala. Jo, det var de nog, i alla fall Johanna och Linnéa, som följde med pappa så ofta de kunde, efter skolan, på loven… Johanna minns den förundran hon väckte när hon redan som tioåring hittade rätt bland knapparna i hytten och manövrerade bakgavellyften.

På den tiden hade Pågens chaufförer provision och det gav utslag i plånboken vid olika extrapris-kampanjer. För medhjälperskorna innebar det också guldkant på veckopengen. Linnéa blir stjärnögd när hon minns:

– Det var så kul! Jag köpte hästgrejer och allt möjligt för pengarna.

Blandrashunden Rocky ger upp små glädjeskall i hennes knä och lugnet avtar för varje dotter som droppar in genom pappans olåsta dörr – i lyan han delar med sonen Christian, distributionsförare. Janne skakar på huvudet och ler. Den där lilla ”brödlådan” han körde är ju ingenting mot de tunga don döttrarna rattar för att spola, suga slam och forsla betong.

Sju barn

Sett till pengar är han inte rik, men desto mer när det gäller barn. Totalt sju, i ett par kullar om två i första giftet och fem i det andra. Att de skulle bli en så stor familj var inte planerat, men det ena barnet följde det andra och han älskar dem alla.

Visst var det tufft ibland, oj, vad tjejer kan fajtas när de lånar varandras saker! Men nu. De finns där, fixar, donar och sluter upp vid högtidsdagar och sammankomster. Det blev ju dåligt med utlandsresor förstås, men en del av dem som reste och satsade på annat då ångrar nog
i dag att de inga barn har, tror Janne.

Konflikter? Ja, till och från, det är väl som i alla familjer.

Rocky rusar mot dörren. Han var först Linnéas kompanjon i distributionsbilen. Men när hon ledsnade på trasslet med att få ut rätt lön och tog steget till att köra betong blev Rocky olycklig. Det var nog vibrationerna i lastbilen. Storasyster Johanna, tillika slam- och spolbilsförare, tog över Rocky och pappan och brorsan blev daghussar.

Janne började jobba vid 14 års ålder och slitet har satt sig i höfter och knän, dessutom har cancern i magen kommit tillbaka, så han är sjukskriven.

Ryggproblem

Baksidan med jobbet har också visat sig för sonen Christian. Han är nattuggla och stortrivdes med distributionslinjen till Norrtälje och Väddö. Men ryggen tog stryk av alla tunga lyft med otillräckliga hjälpmedel och nu är han hemma med diskbråck. Slingrande landsbygdsvägar kan vara rena tvättbrädor vintertid, påminner Christian.

Han avbryts av truckerhunden och chihuahuan Viggo, som tar täten in i det fullsatta köket framför yngsta systern, Ellinor. Även hon kör betongbil. Viggo hänger med och studerar nyfiket arbetarna på byggena hon levererar till. Kommer någon för nära ger han hals.

Ellinor fyller 21 år i dag, men har avböjt firande. Ändå bullar hon upp med tårta, bullar och kakor som ser ut att räcka fram till påsk.

Jo. Ellinor jobbar på samma åkeri som storasyster Linnéa. Och ja. Det är jättejobbigt när de hela tiden blandar ihop syrrorna på jobbet, för att de är så lika och har lika röster. Och så är det de mjuka l:en i namnen också, tänker jag, som stretar med att hålla syskonen isär.

Fast det var inte Linnéa som headhuntade lillasyster till företaget direkt efter transportgymnasiet, utan hennes bästa kompis.

– Jag ringde och fick jobbet direkt. De ville så gärna ha en tjej, säger Ellinor.

Har könet betydelse?

En vild ordväxling utbryter om huruvida kvinnor kör mjukare, bättre och med mindre fordonsskador. Något som brukar sägas. I bruset nämns chefen som säger att kvinnor inte kan köra bil, men däremot lastbil. Men någon gemensam slutsats står inte att finna.

Linnéa, som också kört sopbil innan, upplever aldrig att hon fått jobb för att hon är kvinna. Hon har bedömts utifrån sin kompetens, vad hon är och vem hon är.

Klart är i alla fall att båda syrrorna stortrivs på jobbet. Linnéa har höjt sin lön rejält och bägge två lovordar chefen, något alla kring bordet enas kring som en nyckelfaktor för trivsel: En lyhörd och förstående chef, som skapar god stämning.

Ellinor gruvade sig lite för att berätta att hon väntade smått, men chefen undrade bara hur länge hon trodde hon kunde jobba och blev glad när svaret blev, så länge hon kunde. Ellinor är i sjätte månaden. Blir det en lastbilsförare till?

– Kanske något mellanting, pappan är grävmaskinist.

Inspirerade

Storasyster Johanna träffade sin kille på miljöbolaget de bägge arbetar på. Skulle de få tillökning är yrkesvalet givet:

– Lastbilschaufför? Lätt.

Ut ur Johannas linne klättrar tatueringarna över armarna. Hon är pappas flicka, lite mer allvarlig och han är fortfarande förvånad att hon valde lastbilsbranschen. Hon var så feminin, tjejig. Men det var Johanna som inspirerade Ellinor.

– Hon var så cool, lilla Johanna i de där stora bilarna!

Linnéa beskriver systern som målmedveten. Först var lillsyrran förstås förbannad över att de hamnade i samma klass på transportgymnasiet, men när hon ser tillbaka är hon glad. De peppade varandra. Kanske hade Linnéa annars hoppat av, när det tog emot.

Pappa Janne nickar och inflikar att det var mycket fjäskande kring åkarbarnen på skolan, att de fick favörer. Han och Johanna pratar varje dag, och Janne säger att hon jobbar och jobbar och jobbar.

Men vem ska ställa upp då, om inte hon och pojkvännen, undrar Johanna. Det är extrajobb, för att hon vill dra in mer pengar, och så jour på det. Det börjar bli väl mycket, men Johanna gillar verkligen arbetet, de stora fordonen. Ju större, desto häftigare. Hon lär sig hantera hela vagnsparken och det ger omväxling, olika sysslor från dag till dag. Hektiska dagar följs av lugnare.

Avlopsstopp

Johanna har kört matavfall och fettavskiljare, men nu rycker hon ut vid avloppsstopp och översvämningar. På gator och i hushåll.

Roligast är att ”köra stoppar”, i kök, toalett och badrum. Känslan, den där virvelvinden som uppstår när stoppen äntligen släpper, hon har svårt att beskriva den. Johanna skrattar gott åt folk som håller för näsan.

– Går de förbi, där vi har utblåset, blir det som en smocka. Rätt i ansiktet!

Nytt tumult uppstår kring bordet. Det handlar om när de yngre systrarna hängde med Johanna på jobbet och inte uthärdade lukten. Det är den som gör att de inte pratar jobb på familjeträffarna.

– Det är så äckligt!

Skratten rullar, men Johanna är oberörd. Egentligen ville hon bli timmerbilsförare, men en kollega sa att det var ensamt och hon gillar att prata. Med allt och alla. Hundarna slumrar och snön har övergått i regn utanför fönstret.

Janne skojar om viljestarka döttrar och pojkvänner som inte har det så lätt. Han stödjer underarmarna på bordet, där alla barnen är tatuerade på rad. De kom dit när han blev sjuk. Janne ville ha något fint att se på. Cancerformen är ovanlig, men Janne tänker hänga kvar, barnbarn är ju på väg. Han blir nog opererad, igen.

Sist körde döttrarna honom till sjukhuset.

Två bärgningsfirmor

Barnens farfar då? Han var lagerförman, hade inte ens körkort när Janne tog sitt. Sonen testade branschen, men det var inget för honom. Inte tankbil heller, det där med att krypa på marken och dra slang…

Men han hade två bärgningsfirmor. Den första ihop med svågern i första äktenskapet. När hustruns bror väjde för en personbil med sin bärgare, voltade in i en bergvägg och dog la Janne ner rörelsen.

Det börjar bli sent. Truckerhunden får på sig vintertröjan och systrarna tackar för sig. Linnéa stiger upp vid fyra om morgnarna, men dröjer sig ändå kvar, plockar undan. Hon är orädd, rättfram, berättar pappan. Var det något tjafs var det henne syskonen skickade fram.

Han var lite bekymrad, anförtror Janne. Redan före metoo-rörelsen tog han upp snacket i den mansdominerade bransch där döttrarna skulle in. F- och k-orden, jargongen. Han kunde själv bli generad ibland, när det blev väl grovt. Döttrarna måste vara beredda.

Linnea säger att de pratat om metoo på jobbet, att gubbarna tycker det är överdrivet. Själv anser hon att den tuffa jargongen inte är något problem. Hon är van och bakom orden döljer sig goa människor. Hon tycker att små händelser i kampanjen, som olämpliga blickar, tar ljuset från de allvarliga.

Och att man måste säga ifrån om någon uppträder på ett sätt man ogillar. Men det blir ju lättare att våga träda fram och berätta när man inser att man inte är ensam, invänder Janne.

– Jag vet var gränserna går. Jag säger till direkt, väntar inte 25 år, svarar Linnéa och vinkar adjö.

Betongstation

Nästa morgon ses vi, strax före sju, under en svart himmel på en lerig gårdsplan i Värtahamnen i Stockholm. Det är den betongstation Linnéa blivit anvisad denna fredagsmorgon. Var hon ska inställa sig vet Linnéa först sent på eftermiddagen, dagen före. Det är en av nackdelarna med jobbet, och att inte veta när hon slutar.

Flera betongbilar står på rad och väntar, som Linnéa, andra rullar i väg, lastade. Hennes bil har svart gardin med grön frans, ”Linnéa” på plåt i vindrutan och nummer 1 300.

Siffran dyker upp på en display vid den stora betonggivaren i andra änden av planen.

– Nu är det min tur. Första gången jag backar till på morgonen är alltid lite nervös, sen rullar det på.

Tombolan på lastbilen fylls med betong. Bilen skakar till och en tuta ljuder, som en tågvissla. Linnéa kollar efter körordern på sin Ipad och styr mot dagens första bygge, en stor gjutning i den framväxande Djurgårdsstaden.

– Tänk sen, när husen står klara om några år, då kan jag säga att dit körde jag betong.

Många tycker det är coolt att fyra syskon av fem kör lastbil, berättar Johanna. Fjärde systern Beatrice jobbar inom jordbruk och kör lantbruksmaskiner. Men hon är ihop med en åkare och planerar att ta C-kort.

Pappa Janne skulle ha massvis med personal om han startade eget igen. Men han slår ifrån sig.

– Nej, nej, det får tjejerna sköta!