Larmar ofta. Ett tidningsbud är ofta först på plats. Och den som larmar om ett brott, en olycka eller en brand. Transportarbetaren har träffat Eliseo Cordoba i uppländska Gimo som har haft anledning att ringa 112 i jobbet.

– Håll utkik efter en champagnefärgad Mercedes, sa polisen till mig när jag ringde. Vi tror att de som bröt sig in kör en sån. Men jag såg ingen Merca den natten, bara det krossade glaset utanför affären …

Det är några år sedan nu, kanske sju, då tidningsbudet Eliseo Cordoba ringde 112 för att berätta att entrédörrens glas var krossat på Ica mitt i Östhammar. Han såg inga personer som kunde vara inblandade, ändå valde han att rulla bort en bit med bilen innan han ringde polisen.

– Jag visste ju inte om de var kvar där inne och vad som skulle kunna hända om de kom ut medan jag stod utanför. Polisen visste redan om inbrottet men tackade naturligtvis för att jag hade hört av mig.

Tidningsbuden landet runt är vakna och arbetar när alla andra sover. Men det inte bara folk som är ute för att göra inbrott som buden kan träffa på under sina nattliga rundor, det kan lika väl vara början på en brand eller förvirrade eller onyktra personer som behöver få hjälp hem eller att komma till ett sjukhus.

Exemplen på tillfällen då tidningsbuden har varit de som larmat först är många. Mer om det på datumraden här intill.

Först på plats vid OKQ8 i Gimo den här natten, när Transportarbetaren har bestämt träff med Eliseo Cordoba, är ändå Tobbe Westman. Han lastar av tidningar och post som ska delas ut av Eliseo Cordoba och hans kollega.

– Jag kör ett varv på natten från Uppsala till Östhammar och stannar bland annat till här i Gimo, säger Tobbe Westman medan han fäller upp bakliften och hoppar upp i hytten för att fortsätta norrut.

– Hälsa Eliseo!

En stund senare, prick klockan ett söker sig det blåaktiga strålkastarljuset från den vita, högerstyrda lilla bilen fram till de mörkgröna lådorna intill bensinmackens mexitegelvägg.

– Det tar en knapp halvtimme att packa bilen i natt, säger Eliseo Cordoba, sedan han klivit ur och börjat plocka med innehållet i lådan.

Ur den halar han upp flera buntar av bland annat traktens stora tidning Upsala Nya Tidning, UNT i dagligt tal, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens industri.

– UNT har jag 250 ex av medan Di bara är en tidning just i natt. DN …? Det verkar vara sex tidningar, och Svenskan … en, två … fyra. Dagens ETC är det visst tre av, och ATL fyra.

Sedan är det vanlig post och veckotidningar som ska hamna rätt. Varje titel har sin givna plats framme i bilen, allt på armlängds avstånd från ratten.

– I natt är det fem brev och en bunt veckotidningar som ska ut också.

Innan han sätter sig i bilen för att åka ut på turen, som tar mellan fyra och fem timmar, gör han en sista koll i den numera digitaliserade budboken så att allt blir rätt från början.

– Jag laddar hem en uppdatering av budboken till telefonen innan jag åker hemifrån. Det fungerar jättebra.

Inte fullt 2 700 själar befolkar enligt SCB tätorten i Östhammars kommun. Gimo, där många gator kallas just ”gator” och inte ”vägar”, ligger ganska precis fem mil nordost om Uppsala. Villabebyggelsen dominerar, även om kvarteren kring torget har många mindre flerfamiljshus.

Gimo, som redan år 1376 omnämns som bondbyn ”Gimmu”, har brukstraditioner sedan 400 år tillbaka i tiden, 1615. Orten var under flera hundra år en del av den tidiga industrialiseringen av Sverige med bland annat järnbruk med både masugn och hammare. Och den har fortfarande en dominerande arbetsgivare – ”bruket” – i form av Sandvik Coromant med cirka 1 500 anställda. Även den gamla herrgården från 1760-talet bär på anor, men är i dag omvandlad till en hotell- och konferensanläggning med exklusiva ambitioner.

Eliseo Cordoba, som är 59 år och tidningsbud sedan snart tio, har två tredjedelar av Gimos hushåll att dela tidningar och adresserad post till. Men, samtliga de 900 brevlådorna på turen, varav ungefär hälften är villor och resten flerfamiljshus, behöver han bara besöka på onsdagarna.

– Då bär jag även ut en gratistidning som alla hushåll ska ha, så då blir det mer bråttom att hinna med alltsammans före klockan 6, säger han.

En vanlig natt börjar han med villorna. De tar ungefär tre och en halv timme att beta av. Återstoden är det trappor att springa i, där endast något enstaka hus har hiss.

– Jag tar det i den ordningen, annars måste jag sitta och vara svettig i den kalla bilen efter trappspringet.

För det är kallt i bilen.

Färden går med nedvevade ruta trots den nollgradiga natten, för det går undan att dela genom fönstret – varje stopp varar ett kort ögonblick innan motorn varvar upp och färden går mot nästa låda … Och nästa … Det är en lite ryckig resa, villagata upp och villagata ned.

– Många hus kör man förbi, men ännu flera stopp blir det. Så gott som alltid bara en tidning i varje låda.

Vid det lilla torget i centrala Gimo ligger biblioteket, en minigalleria och i ett centrumhus från sent 50-tal, en rad småbutiker. Vi pratar vidare om att vara på plats tidigt:

– En annan gång var det på Ica, precis här, säger Eliseo Cordoba, och pekar mot en platt och fönsterlös byggnad i rödtegel, tvärs över torggatan från biblioteket.

– Jag har ju lådorna där jag lägger tidningarna precis runt hörnet där, men det var avspärrat när jag kom dit efter att ha delat alla lägenheterna här och där borta, säger han engagerat och visar runt ett helt varv.

– Vakterna på plats sa att jag inte fick lägga mina tidningar i lådorna just då, eftersom jag då kunde förstöra bevis som fotspår och annat på platsen. Så vad ska man göra, skrattar Eliseo Cordoba, och berättar att han fick sätta klockan på ringning och åka ned med buntarna till butiken när de hade öppnat på morgonen.

Det kan bli dryga veckor som tidningsbud med bara en ledig natt i veckan. Och med det finns det både för- och nackdelar, säger Eliseo Cordoba.

– Kör man sex dagar i veckan så vet man ganska väl vem som ska ha vad i sin låda.

På den sjunde dagen får han och kollegan, som har den sista tredjedelen av tätorten, vila och ett söndagsbud sköter hela Gimo.

Innan Transportarbetarens utsände beger sig söderöver på den nyss ombyggda landsvägen, som är slät och fin som ett salsgolv, får Eliseo Cordoba frågan om
hur det är att bo och jobba på samma plats.

– Det är så bra att kunna dela i Gimo eftersom jag också bor här. Det är nära till jobbet och jag kan ha bilen hemma. Jag slipper åka till Östhammar för att hämta den för att sedan åka tillbaka till Gimo och jobba innan bilen ska tillbaka till Östhammar igen på morgonen. Så var det förut – nu är det mycket bättre, säger Eliseo Cordoba och rullar vidare i natten på de ännu grusiga gatorna.