Patrik låter sig inte hejdas av dyslexin
Dragkamp med orden. Kalle Anka-pocket räddade honom. Och mobilen är hans bästa vän i jobbet. Lastbilschauffören Patrik Welle låter inte dyslexin stoppa honom från att göra det han vill.
– Jag har fått kämpa hårt, men jag har tagit körkort för både lastbil och motorcykel.
Det är mitt i veckan och solen skiner. Patrik kör Avenyn fram i Göteborg med kranbilen. Han klättrar upp och ner för flaket och manövrerar uppsättningar med blommor på plats i höga ställningar.
Ett annorlunda uppdrag för en som egentligen inte gillar blomster, men i ett litet åkeri växlar sysslorna. Från att köra grus, sten, cementplattor och hjullastare till att skopa upp och frakta bort jordmassor från villatomter.
Patrik utreddes och fick veta att han hade dyslexi när han var åtta år.
– Det var jättesvårt att skriva och extremt svårt att läsa. Så knepigt att jag nästan inte ville läsa alls. Jag kom så långt efter att jag var nära att få gå om en klass. Men så kämpade jag och läste in hela tvåan och halva trean på ett halvår.
Räddningen blev Kalle Anka-pocket. Där fanns teckningar och lagom mycket text i pratbubblorna.
– Förståelsen är svårast. Jag har svårt att få sammanhang i det jag läser. För att inte tappa bort mig följer jag texten med fingret. Blir jag störd får jag börja om. Är texten komplicerad kan jag få läsa om den två gånger.
Envishet hjälpte
Bruna teddytärningar dinglar i vindrutan med Patriks namn på en skylt. Han tar en klunk Pepsi och styr mot nästa ställning av metall. Patrik började köra dragbil direkt efter transportgymnasiet och lumpen. Mc-kortet hägrade i många år och förra hösten kunde han äntligen fräsa runt en hel kväll på sin vita Kawasaki Z750.
Men han fick ta sin bästa egenskap till hjälp: envishet. Och lägga upp en läsplan på 30 sidor motorcykelteori per dag.
– Att bara läsa på funkar inte. Det gäller att ta en bit i taget.
Patrik skrev teoriprovet tre gånger, men hade hela tiden några irriterande fel för mycket. Blir det inte fjärde gången gillt får jag ringa Trafikverket och begära att få göra testet ihop med en lärare, tänkte han.
– Då är man i ett eget rum med dator och läraren läser frågorna.
Det var bullrigt i salen och hörselpropparna låg hemma. Men Patrik kunde andas ut: Fyra poäng över godkänt!
Han gick i specialklass med sex, sju elever fram till årskurs åtta. Det var tyst och lugnt. Inget tjabbel och tjöt. Och kompisarna i den stora klassen träffade han ändå på rasterna.
I gymnasiet ville Patrik inte skylta med sin dyslexi och valde vanlig klass.
– Man får acceptera hur det är. Jobba på så att det blir så bra som möjligt. För mig har det varit en process. Det har blivit lättare och funkar bättre sen jag började jobba.
– Min stora svaghet är att be om hjälp. Men det råder jag andra att göra.
Hitta sin egen teknik
Patrik är försiktig med att ge råd. En metod som funkar för en person passar inte för en annan. Det gäller för var och en att testa sig fram. Hitta sin teknik.
Han berättade inte för sin arbetsgivare om dragkampen med orden. Inte förrän Dyslexiförbundet och Transport bad honom vara med i en film.
– Jag skäms inte för funktionshindret. Jag hittar alltid sätt att lösa saker på. Ibland säger chefen att jag skriver slarvigt. Jag svarar att jag gör så gott jag kan. Och han vet att jag gör ett bra jobb.
Patriks mobil går i ett. När åkaren ringer om uppdrag brukar Patrik be honom skicka ett sms med adressen. Då får han den rätt stavad.
Ipad bra hjälpmedel
Var tredje helg kör Patrik bärgningsbil och det funkar allra bäst. Ipaden är ett suveränt hjälpmedel. Alla uppgifter skickas direkt till läsplattan i bilen där Patrik läser dem på skärmen. Förr fick han själv krafsa ner adresserna från alla telefonsamtal på papper.
De var inte alltid lätta att tyda sen. I nattmörkret.
– Mobilen är min bästa kompis. När jag ska skriva saker använder jag rättstavningsprogrammet för att inte missa bokstäver. Att skriva för hand är mycket kämpigare.
Ibland när det är stressigt går meddelandena i väg för snabbt från mobilen. Det blir krångel, missförstånd, fel. Och mer stress. Då förbannar Patrik sig själv för att han inte tog sig tid att kolla stavningen. De extra minuterna lönar sig.
Man ska inte låta sig hejdas av ett funktionshinder. Ingen ska tala om för honom eller andra vad de inte kan, manar Patrik.
– Vill man göra något ska man kämpa för att klara det.
