Mekarna på macken
Bilverkstad. Ett trasigt hjullager. Ett bromsbyte. Och en snöslunga. Det är förmiddagens inplanerade jobb på OKQ8 i Filipstad denna torsdag.
December, januari och början av februari är alltid gördåliga månader, säger Robin Karlsson, bilmekaniker på OKQ8 i Filipstad.
Verkstaden ligger vägg i vägg med macken. Här tar Robin och kollegan Roger Larsson emot bygdens bilar, men också gräsklippare, motorsågar och andra maskiner som säljs inne på OKQ8-stationen.
Robin Karlsson har jobbat åtta år i verkstaden. Roger Larsson är uppe i 25 år och det är de två som utgör den fasta bemanningen. Till det kommer elever från gymnasiets lärlingsutbildning som varje termin är på praktik – från en dag i veckan upp till fyra dagar.
Nu är det Saed Gesi och Kasper Sundberg som dragit på sig skolans svarta mekarkläder. De skruvar på en VW Passat där ett av hjullagren låter som en kaffekvarn.
– Det är brist på bilmekaniker. Vi är bara tre elever i min klass, säger Saed som längtar efter att få börja jobba på riktigt.
När lagret väl är avplockat hittar killarna samtidigt förklaringen till att varningslampan till ABS-systemet lyst ihärdigt i några månader. (Sensorns kontakt har gnagt mot kuggkransen, båda komponenterna har gått sönder.)
Kasper går tredje året och muckar från skolan i vår. Hur det blir med arbete då är inte riktigt klart.
– Jag funderar faktiskt på att börja jobba med farsan, han håller på med vattenbilning. I byggsvängen är det bättre betalt än bilmek, säger han.
Robin Karlsson nickar. Han gick ut fordonsgymnasiet för knappt tio år sedan. Av de 13 eleverna i hans klass är det bara tre som skruvar på bilar i dag.
– Lönen är dålig, särskilt om man väger in allt som dagens mekaniker måste kunna, säger Robin som jobbat på olika sorters bilverkstäder.
På verkstäder som drivs i egen regi av OKQ8 är det Transports kollektivavtal som gäller, inte IF Metalls. Transports avtal är lite bättre, förklarar Robin som jobbat under bägge.
Både Robin Karlsson och Roger Larsson poängterar att de gillar att arbeta på en ”allbilsverkstad”. Alltså en anläggning som tar sig an alla bilmärken och i stort sett alla sorters jobb.
Till omväxlingen bidrar också skruvandet på maskiner och en och annan cykel. Roger är dessutom skidentusiast och har sett till att köpa in en vallabänk – ifall någon mackkund behöver hjälp med belagen. Stationen säljer både längdskidor och märkescyklar.
På verkstadsgolvet står en välputsad, nästan ny snöslunga som kunden inte får i gång. Killarna har provat och då startade den på första rycket.
– Det ser ut som om kunden helt enkelt satte startnyckeln, den här lilla grejen i röd plast, i fel hål. Inte i tändningslåset, säger Robin utan minsta ironi i rösten.
Snöslungan ska snart få åka släpvagn hem till ägaren. Innan dess hinner Robin med lite svetsning på ett avgassystem. En Skoda-ägare som kommer oanmäld får hjälp med ett krånglande dörrlås.
Fast är det inte så att dagens bilar går sönder mycket mer sällan än förr?
– Äh, jag tycker de går sönder jämt! replikerar Robin. Fast kanske ägaren hinner köra längre sträckor innan bilarna börjar trassla. Ibland verkar det som att oturen spelar in. Vissa bilar kommer hit väldigt ofta.
För Robins del bottnar yrkesvalet i ett stort motorintresse i unga år. Nu har privat-mekandet med bilar minskat:
– I dag snickrar jag hellre. Eller skruvar på mina traktorer. Det är något annat än bilar. Just nu funderar jag på hur man fixar ett nytt vevstakslager till en traktor från 1947. Köpa går inte. Enda lösningen är att gjuta ett själv. Så nu måste jag lära mig gjutning.
