Hon vill ge svordomen upprättelse
Kraftuttryck. Ett litet ”jävlar” kan vara tricket om du vill ha en vän. Det funkar också mot smärtan om du råkar tappa domkraften på tån. Lingvisten Kristy Beers Fägersten vet massor om konstruktivt svärande, och hon vill gärna ge svordomen upprättelse. Vi behöver den.
När trafiken varit vidrig, chefen stressar och du fastnar i en broöppning, vad säger du då? Helvetes jävla skit, kanske?
Det är på pricken vad du borde göra i alla fall, för det hjälper dig att slappna av. Kristy Beers Fägersten, professor vid Södertörns högskola samt svordomsforskare, förklarar:
– Är det stressigt och tufft kan man må bra av att svära – det lättar på trycket. Forskning visar rent fysiska fördelar med att svära, som högre tolerans för smärta och bättre uthållighet vid fysisk ansträngning.
Men det gäller att svära rätt. Genom tiderna har vi människor också skapat ofarliga svordomsordförråd: Det finns gott om nästansvordomar, som fasen, järnspikar, där pepparn växer och så vidare. Men de funkar inte som smärtstillande. Drar du hammaren på tummen är det ett innerligt känt ”jävlarrrrr” som gäller.
Intressant med just det svenska svärandet är att det är diaboliskt, vi har ett närmast oändligt antal uttryck för hin håle. I alla de nordiska länderna har svärandet historiskt sett bestått nästan uteslutande av olika benämningar på himmel och helvete och allt relaterat. Men populärkulturen från de engelskspråkiga länderna har under senare decennier dragit in med en repertoar bestående av könsrelaterade svordomar. Vi säger dem på både svenska och engelska. Här är det säkert att anta att det finns mycket stora generationsskillnader i användningen.
Sociala fördelar
Det där senare är nog bra att tänka på i det sociala svärandet. Forskning kan nämligen också visa hur vi skaffar oss sociala fördelar genom svordomar. I vissa sammanhang kan det vara ett sätt att visa att man har humor, eller göra att man upplevs som mer ärlig och rak. En chef kan svära för att lätta upp stämningen på jobbet, hen visar med svordomen att hen är som folk är mest. Och någon som är lite utanför kan bli inkluderad i ett slag med hjälp av ett par svordomar.
– Den som aldrig svär kan riskera att verka lite suspekt, konstaterar Kristy Beers Fägersten.
Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Hon förklarar svordomens användbarhet med att den är ett socialt risktagande – det finns människor som tar anstöt. Därför är det främst med den farliga svordomen som vi subtilt kan ge tillkänna hur vi förhåller oss till andra. Något hon aldrig upphör att förundras över är hur bra vi är på det. Vi är spontant skickliga, eftersom vi fått med oss valörerna i svordomarna med modersmjölken. Men det går också att använda svordomarna medvetet, förstås. Vill du bli vän med någon särskild? Prova ett litet ”åh fan!”.
– Det är alltid möjligt att på ett snabbt sätt komma nära även en främling om man tar till en svordom. Det skickar en signal att vi är informella, att ”hej, jag känner mig bekväm med dig, jag vågar svära”. Det vanligaste är att en svordom möts av en annan svordom, eller av ett skratt, berättar Kristy Beers Fägersten.
Hon påpekar noga att det kan gå fel. Annars fanns ingen risk, och därmed heller ingen användbarhet. Men det kommer du i så fall att märka på en gång: lika bra som vi är på att svära socialt, är vi på att svara på en svordom. Inget skratt, ingen svordom tillbaka? Oops.
Markerar gemenskap
I den egna forskningen har Kristy Beers Fägersten sett att det svärs väldigt mycket mellan människor som tycker om varann. Mest svärs det bland människor som är lika, som exempelvis enkönade grupper i ungefär samma ålder och yrkesmässiga status. Med vårt svärande markerar vi att vi tillhör en gemenskap – de som är tillsammans, svär tillsammans. På så vis kan svordomar också utvecklas till en jargong i olika yrkesgrupper.
– Det finns så klart många sätt att signalera grupptillhörighet: kläder, intressen, eller andra språkliga markörer. Men svordomar och grovt språkbruk är ju speciella för att de är så socialt riskabla. Kommer man undan med svärande är det något som verkligen förenar.
Svordomen kan också exkludera, ibland genom sin frånvaro: Bryts likheten i gruppen genom att någon med annat kön, annan ålder, eller annan status kliver in – då upphör ofta svärandet. Ja, eller tvärtom: Man fortsätter svära utan att bry sig om ifall den som kom in kanske känner sig obekväm. Vi kan ha att göra med en demonstration, eller bara med omedvetenhet.
Gruppdynamik
Här är vi forskningsmässigt ute på lite skakig grund, eftersom Kristy Beers Fägersten forskar på bra saker med svärandet. Men på en direkt fråga om vad som kan hända om mansdominans utmanas av ett ökande antal kvinnliga yrkesutövare tillåter hon sig att fundera:
– Det är knepigt förstås. Om en grupp använder vissa ord på ett sätt som man i gruppen upplever som oproblematiskt så blir det till sist bara ord. De betyder inget. Man ska ha förståelse för att orden kan ha tappat i betydelse. Viktigare är: Vad händer om någon påminner om betydelsen?
Ja, vad händer om någon säger: ”Vi tycker inte om det, vi känner oss utpekade”? Det är ett enormt risktagande att göra så. Ett annat alternativ som finns är att själv anamma det språkbruk som redan finns i gruppen.
– Men har man verkligen svårt för de svordomar som ingår i språket så är det stressframkallande för den som måste tillmötesgå på det sättet. Det här kan vara superproblematiskt. Det kan vara svårt att ställa om, men man måste inse att ord och språk har betydelse för alla.
En enkel regel alltså, från svordomarnas främsta vapendragare: Var snäll. Då kommer svordomarna att berika ditt språk och ditt sociala liv. Så inihelvete mycket!
