Ångermanland. Bland bensinstationer, vägkrogar och höga toppar. Transportarbetarens turné bland ikoniska vägsträckor har nått Höga kusten.

För 10 000 år sedan hade det mesta av inlandsisen smält bort. Det var ett stort uppdämt tryck underifrån efter alla år av tung is. Marken ville upp, resa sig mot skyarna. I början gick det fort och för 7 000 år sedan hade landet höjts med 200 meter.

För en dryg månad sedan hade landet höjt sig ungefär 286 meter från den tid då Höga kusten blev isfritt.

Det är faktiskt så att marken fortsätter att stiga. För den som planerar att bli övermänskligt seglivad, ja på gränsen till odödlig, hägrar en framtid där det går att fira sin 3 000-årsdag med att ta en dagstur på land mellan Umeå och Vasa. Men just nu ser det ju ut som det gör och det är vatten i viken ett bra tag till.

Höga kusten, var ligger den egentligen?

Kommer du norrifrån är resan upp på Höga kusten mer en känsla än en exakt geografisk punkt. Du har just kört 40 knyck genom Örnsköldsvik. Tagit höger i rondellen efter Paradisbadet och passerat vägkrogen Örnen, gasat förbi Bjästa och där någonstans känner du i hela kroppen att bilen är på väg uppåt.

Kullarna blir högre. Tallarna närmare solen och så kommer skylten som säger att du kört in i ett världsarv. Höga kusten utsågs till världsarv av FN-organet Unesco år 2000.

Kommer du söderifrån är det enklare. Härnösands kommun håller kanske inte med. Men för de flesta av oss är bron markören som säger att här börjar Höga kusten.

På parkeringen vid hotellet som finns på höger sida just efter att du kört över Höga kusten-bron står några färdtjänstchaufförer vid sina taxibussar. Solen skiner. Över barrträdens toppar, under bron, ser vi Ångermanälvens ständiga utflöde till Bottniska viken.

– Det är det finaste stället vi har, säger Erol Göransson som jobbar med att köra färdtjänstbuss för Byberg Nordin.

Jag frågar hans kollega Niklas Skåner om det finns många fina ställen att ta en lunchpaus på.

– Ja, men det är sällan vi står stilla så länge att vi hinner det.

De sätter sig i taxibussarna och kör vidare. De har kört anslutningstrafik. Nu drar den ena västerut och hem mot Kramfors. Den andra kör norrut, till Örnsköldsvik.

Jag tar ut på E4:an och fortsätter norrut. Jag kör förbi skyltarna vid E4 och försöker registrera vart omvägar hade kunnat ta mig. Den fina rastplatsen med utsikt över havet är helt tom. Ingen att surra med där. Så jag kör vidare. Förbi skylten som säger att du kan ta höger till campingen vid Norrfällsviken. Ännu ett guldkorn jag upplevt som barn och 30 år senare med mina egna. Men vi ska inte besöka rullstenarna (också ett minne från inlandsisen) utan kör vidare. Till ett annat viktigt stopp. OKQ8 i Ullånger. Inte det smidigaste stället att stanna på för en lastbilskusk. Men för bilburna som jag är det gott om plats på parkeringen och tomt runt picknickborden. Jag går in i bensinstationen och väntar lite med att prata med biträdet. Kön håller i sig och sist att gå ut genom dörren är en tankbilschaufför som dröjt kvar en stund och surrat efter att han köpt sina cigg.

Hon som jobbar den här dagen heter Katrin Åsberg och hon gillar jobbet.

– Det är olika varje dag. Det är det som är det roliga. På somrarna är det många turister och mycket jobb.

– Alla i byn och de som bor runt omkring kommer hit. Förr var det mycket spel, säger Katrin Åsberg och pekar åt sin högersida mot den gamla spelhörnan som nu är en så kallad loungedel.

I loungen finns en särskild lyx. Jag har som journalist jobbat i landets alla delar och stannat på många mackar. Att få sitta med ryggstöd i en vanlig mjuk plats är ovanlig lyx på en mack.

Men det är dags att rulla vidare. Den här journalisten har bara lite tid på varje plats. Måste vara i Piteå på kvällen.

Så jag sätter mig i bilen och kör fram till stoppskylten och slår på blinkersen mot vänster. Nästa stopp blir Docksta. Jag ska köpa köttbullar, inte tofflor.

Dockstabaren ligger på vänster sida i norrgående riktning. Den vilar i ett enplanshus med vägkrog i ena änden, Preem-mack i den andra. Ett stenkast bort tillverkas tofflor och lastbilar kan tankas.

Jag kliver in till en vägg av minnen från tidigare tidningsartiklar.

Maria Öjdeby är beredd på att ta en matbeställning, men när jag vill ställa frågor försvinner hon in genom köket och hämtar ägaren Jan-Åke Wallinder.

Det var hans föräldrar Olle och Greta som öppnade vägkrogen i Docksta 1951. Då gick vägen längre upp i samhället. Sedan nya E4 blev klar har Dockstabaren varit på samma plats.

– Morsan jobbade i köket och jag var med och tittade när de byggde upp det. Farsan var ju snickare i grunden och byggde mycket själv, säger han.

I slutet av 1980-talet tog Jan-Åke över krogen.

Dockstabaren serverar vad Jan-Åke kallar ”vanligt husman”. Dagens lunch kan vara bruna bönor med fläsk eller falukorv med stuvade makaroner. Nyaste rätten på à la carte-menyn är kebab, det var så många som hade bett om det.

–

Enkelt men inte simpelt, beskriver Jan-Åke maten.

Populärast är köttbullarna, de rullar de själva. När jag besöker Dockstabaren har sommaren inte kommit. Men kökspersonalen är i full rull med att rulla köttbullar till alla barn bland sommarturisterna. Turisterna blir fler och fler för varje år. Skuleberget med klättring och camping ligger på promenadavstånd bort. En liten sträcka till och där finns Skuleskogen med sina halvöar, slåtterstenar, grotta och skrevan från Ronja Rövardotter.

Köttfärslimpan, köttfärsbiffarna och köttbullarna är populära och kökspersonalen använder 100 kilo köttfärs i veckan. Allt kött kommer från Sverige.

– Jag brukar säga att det är som med chaufförerna. Det kanske är lite billigare om man köper från utlandet, men varför är det så? Förmodligen är det något som inte är riktigt rätt, säger Jan-Åke.

Sista åren har det varit bra med turister. Under pandemiåren var det många svenskar i södra Sverige som berövade på chansen att resa utomlands valde att köra norrut och utforska världsarvet. På ett sätt är det lite som det var förr.

Då hade Dockstabaren öppet dygnet runt. Chaufförer stannade och åt. Men också busslaster av människor på väg mot Stockholm eller vidare. Det var då. Innan flyget blev billigt.

Hela lokalen vittnar om en svunnen tid. Bardisken är platsbyggt av ett snickeri i Örnsköldsvik, sofforna har galonklädsel och stolarna kommer från svenska Gemla.

– Det går nästan inte att få slut på dem.

Stolarna står stadigt och närmar sig himlen med åtta millimeter om året. Vi får se hur högt de når innan det är dags att byta ut dem.