”Man kan inte vara så pryd”
Hälsa. Tuija Paasila öppnar den bakre ”räddaren i nöden-luckan” på bärgningsbilen. Bakom den kan hon huka sig ner, om det kniper. – Man kan inte vara alltför pryd i den här branschen, säger hon.
Tre njurbäckeninflammationer följde urinvägsinfektionerna hack i häl. Så bärgaren Tuija Paasila vet vad hon talar om när det gäller att härda sig, knipa och få problem. I stället för att lyssna på kroppens signaler. Hennes budskap är:
– Håll dig inte! Kissa när det behövs, verkligen, efter första signalen. Det är superviktigt.
För Tuija har det gått så långt att hon inte längre får svid och ont vid urinvägsinfektion. Bakterierna kan då vandra vidare till njurarna och orsaka blodförgiftning.
– Jag fick det, senaste gången. Det är ingenting att leka med, jag hade så fruktansvärt ont i huvudet och ryggen, hittade inget sätt att ligga på. Hellre bryter jag benet än får det igen.
Tuija fick morfin i ambulansen och antibiotika intravenöst på sjukhuset, där hon blev inlagd i tre dagar.
– Men nu är jag tillbaka och kurerad.
Tuija ler stort i sin bärgningsbil av ”lite lägre” modell, som hon rosar för att den är så smidig i tät Stockholmstrafik. Det gäller att varje gång klura ut hur hon snabbast får undan havererade bilar, så att hon hindrar trafiken och frestar trafikanternas tålamod så lite som möjligt.
Stort gensvar
Gensvaret blev stort när Transportarbetaren skickade ut en fråga i olika Facebookgrupper om hur ni yrkesförare har det med kisseriet. Hinner ni gå på toa? Eller kniper ni och kör på? Får ni låna toa i covidtid?
Tuija var en av alla som svarade. Själv har hon aldrig blivit nekad att låna en toalett. Men ibland tvingas hon, som många medsystrar och -bröder på vägen, ta naturen eller en mindre trafikerad gata till hjälp.
Några tjejer lovordade potta med lock, skrev att det bara var att dra för gardinerna i hytten. Tuija har funderat på att skaffa en, men tycker det verkar lite bökigt med hygienen. Hon styr ut från bärgningsfirman, som ligger inklämd mellan rader av lastbilar i Västberga industriområde, söder om Stockholm. Bärgaren lyser i gult och blått, som en rullande reklamtavla för ”Roffes”, fast chefen numera heter Lasse. Han brukar breda mackorna åt sina anställda vid frukosten som inleder varje arbetsdag, berättar Tuija.
– Det är hemtrevligt att träffas allihop innan vi ger oss i väg. I dag fick vi färska frallor. Vi är ett sammansvetsat gäng, lägger upp jobb och arbetstider tillsammans. Alla hjälps åt med fix och trix ifall någon får problem med bilen.
– Både Lasse och Ingela som leder företaget backar upp personalen. De har förstått att vi är viktigast. Det är inga problem om man behöver gå till tandläkaren eller doktorn. Behöver jag vara ledig tar jag några jourpass i stället. Det är ge och ta.
Tuija vinkar åt kollegan hon möter i företagets tungbärgare. Lastbilar och tyngre fordon lämnar hon åt kollegorna. Det jobbet kräver mer muskler och arbete över axelhöjd, säger hon. På bärgarjobbet innan fick hon tennisarmbåge av en manuell växel, som ägaren inte ville byta mot automat.
Få kvinnor
Som en av få kvinnor i branschen väcker Tuija ännu uppmärksamhet när hon kommer. Människor står på balkonger och vinkar, kommer fram och ber att få se på. Och fler än en man har försökt vägleda henne i konsten att backa när hon kommit till en verkstad och frågar var hon ska ställa den krockade bilen.
Tuija tar det med ro.
– De är bara nyfikna och vill hjälpa till. Fler tjejer borde haka på bärgaryrket. Det är jättekul med mycket problemlösning och olika bilmärken att överlista hur de fungerar. Sen kommer det nya hela tiden, så man blir aldrig fullärd.
– Och, det trycker Tuija på, arbetet är inte alls så tungt som många tror. Vi har bra hjälpmedel.
Själv är hon motorintresserad, har alltid fascinerats av amerikanska lastbilar och långtradare och köpte nyligen sin fjärde motorcykel, en BMW HP4.
– Jag kör på både gata och bana. Det är min fritidspassion!
Första stoppet
Vi är framme vid morgonens första stopp. En oregistrerad privatbil som forslats över Atlanten ska fraktas vidare till en ambassad på Djurgården.
– Den här. Den är bra, säger Tuija, greppar handkontrollen och börjar tippa ner flaket på bärgningsbilen.
– Extra bra på vintern när det är kallt och man kan sitta kvar i hytten.
Vårvinden nyper snålt och en anställd på verkstan pekar ut bilen. Tuija kliver runt och granskar den närgånget. Eventuella skador ska dokumenteras. Så kör hon upp den på flaket och hittar efter lite sökande knappen till den glappande bakluckan.
Tjänstemannen vid ambassaden väntar på att återförenas med sin bil. När Tuija kört den av flaket ska han kommentera att många kvinnor i Sverige har traditionellt manliga jobb. Men innan dess hinner Tuija demonstrera sin ”räddaren-i-nöden-lucka” i bakre änden av bärgaren. Det är den hon fäller ut och hukar sig ner bakom, när det kniper.
– Även om jag syns från höften och ner bakom luckan så kan ingen se mitt huvud. Och förresten, är det någon som inte sett nåt blekt sticka fram förut så är det väl dags. Man kan inte vara så pryd.
”Ska bara…”
Tuija skrattar. Faktum är att hon inte grundlade problemen med urinvägarna i bärgningsbranschen. De härstammar från hennes 17 tidigare år på en facklig hotell- och konferensanläggning, innan Tuija sadlade om. ”Ska bara” som budgetar, stress och ständiga deadlines som kom mellan henne och toan.
Att i stället fastna i stillastående storstadstrafik låter inte riktigt som en hit för en prövad blåsa?
Fast Tuija älskar sitt jobb, att ligga på vägen och träffa nya kunder.
– I början var jag otroligt stressad när jag satt fast i köer, men efter två veckor släppte det. Jag får ju ändå betalt för tiden!
Tuija planerar toabesöken så långt det går, mellan uppdragen.
– Man kan ju lägga på några minuter när man beräknar ankomsttid hos kunden, så att man hinner gå på toa.
Nu ska vården utreda Tuijas besvär närmare. Vad gör hon om läkarna avråder från bärgarjobbet?
– Åh, jag vill verkligen fortsätta, men då får jag ta mig en funderare, säger Tuija Paasila och vänder mot Uppsala.
En miljöbil väntar på bärgningsskjuts för vidare färjetur till ett grannland i öst.
