”Kan man skriva är man fri…”
Kultur. Nu ska ni få höra både det ena och det andra. Om tråkiga tisdagar, om käftsmällar som blir som en drog, om gödselspridare som stänker bajs ner i stövlarna. Ni ska få höra poesi. Författarna: blivande lastbilschaufförer på 17 bast.
– Poesi, vad är det för skit? Så tänkte jag.
David Ericsson – långtradarchaufför, författare, poet och krönikör i Transportarbetaren – har landat i ett klassrum på Västermalms skola i Sundsvall. I bänkarna: 18 elever som går första året på gymnasiets fordonsprogram. I dag ska de få skriva dikter minsann. Entusiasmen är sådär. David håller i rodret och börjar med att berätta att han är en hybrid. Hälften chaufför, hälften författare. Och sen talar han om hur det gick till när han slutade tycka att dikter är skit.
– En natt var jag på fest hos min poetkompis Johan, berättar han. Vi festade till fyra på morgonen, han stod på bordet och läste dikter tills det brakade. Dan efter tänkte jag vafan, Johan är ju ingen fånig typ. Kan han skriva dikter så kan väl jag. Och så skrev jag en på orderblocket.
Sen blev det en mani att skriva, fortsätter David. Ett sätt att hålla sig vaken. En hjälp att få ordning på tankarna – och faktiskt ett sätt att vara fri. Man ä g e r ju orden, det är den som skriver som bestämmer hur bokstäverna ska formas.
Men nog om David. Nu är det dags att testa att skriva egna dikter. Lite läskigt kanske men det är inte så farligt, säger han. Man kan tänka på en låttext. Eller helt enkelt sno rader ur en låt.
– Eller tänk att orden är en plåt som ni ska bocka till. Tänk på något ni skriver på Facebook. En känsla eller en vindil. Dikten måste bara handla om … precis vad som helst!
Det är tredje gången David Ericsson håller poesiworkshop för fordonselever på Västermalms skola. Allt tack vare svenskläraren Birgitta Söderholm som fick idén när hon hörde en av Davids noveller i radion. En lastbilschaufför som skriver. Han måste komma hit!
Lärarkollegerna undrar ibland vad poesi med fordonselever ska vara bra för? Tvingar hon dem att skriva eller? Poesi är ju ändå liiite avancerat.
– Men det är inte så svårt som man kan tro, säger hon. Tvärtom. Man kan skriva som man vill. Det finns inga regler egentligen – så det tar inte emot på samma sätt som utredande, argumenterande texter. Med poesin kan de få lite kontroll över sitt skrivande.
Okej, nu åker vi! avbryter David. Han kommer att läsa upp alla alster, om någon absolut inte vill får de säga till.
– Den här är kul. Alla ni som tycker det här är jobbigt, lyssna nu:
”Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara försvinna. Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara sova. Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara vara. Sådana här dagar som tisdagar vill jag åka hem. Exakt sådana här dagar som tisdagar vill jag att det ska bli lov.”
– Varför ska man inte kunna skildra tristess? kommenterar David. Finns det någon som inte känt så? Jag tycker en sån här dikt är jätteviktig.
David läser upp texter om att sova, att vara kär som ett bär, att göra sig illa. Om ilska, om arbete, om en cylinder som blir till sallad. Om thaiboxning: ”Ett slag i ansiktet, blir som en drog, ett gift. Den sprudlande känslan av adrenalin som sprids genom kroppen.”
Om att vilja ha stora tuttar.
– Ett diktjag behöver ju inte vara jag, säger han om tutt-dikten som komponerats under skratt och flams av ett par killar.
– Det är det som är friheten. Man är fri att luras. Det viktiga när man luras är att man lyckas, så läsaren känner att man verkligen är jaget.
Poesiintresset längst bak i klassrummet har stigit i takt med Davids bemötande:
– Inte så tokig, vad tänker vi på?
– En klockren vårdikt. Bra att fånga känslan så snabbt!
– Den röda färgen är gåtfull här.
– Det är skönt när det flippar ut och bara blir kärt och varmt.
Och när en av de största diktarmotståndarna mot slutet av dagen levererar några rader om en ”gödselspridare som stänker skiten ända ner under stövelskaften” och fröken Birgitta inte kan dölja hur imponerad hon blir, växer författaren flera meter.
– Vad känner ni efter den här dan? undrar David. Ganska hyfsat va? Många tänker att ”vi som kör lastbil och mekar bilar inte kan det här med att skriva poesi”. Men det är viktigt att kunna orden. Om man ska ha kontakt med myndigheter, eller läsa instruktioner. Eller om man vill tvåla till nån utan att slåss så kan man göra det med pennan.
– Kan man skriva är man fri.
