Unik flytt, öppet sår
Kiruna. Gruvan är anledningen till den pågående, spektakulära flytten av en stad. Och av de flesta av dess invånare, varav många nu tvingas flytta när marken rämnar.
Utanför matvarubutiken i gamla centrum är asfalten vågformig på ett märkligt vis, sprickorna längs gatan djupa. Vetskapen har funnits länge. Gruvdriften orsakar deformationer underifrån. Men markförskjutningarna har gått snabbare än någon väntat. Staden kan inte stå kvar där den vuxit fram.
– Fjällutsikten från våra bostäder är nu ett minne blott. Slukhålet blir allt djupare, säger Lars Sjölund.
– LKAB ersätter med hus, nyckel mot nyckel, men hur kompenserar man bortfallet av Kebnekaises stolta massiv från köksfönstret eller vardagsrumssoffan?
Lars Sjölund är född och uppvuxen i Kiruna, har arbetat inom renhållning i drygt 40 år men är numera pensionerad från jobbet på Tekniska verken. Han har också en bakgrund som fotograf och som frilans, bland annat för Kiruna-tidningen. Transportarbetaren har flera gånger tidigare skrivit om Lars fotografi. Boken Frihet och förakt : ett yrkesliv i renhållningens tjänst (2022) kom till som ett samarbete mellan Transportarbetareförbundet och Arbetarrörelsens kulturfond.
Dokumenterar stadsflytten
Han dokumenterar också den unika flytten av hemstaden. Några av bilderna därifrån är med i det här reportaget.
En tanke var att flytten av Kiruna kyrka skulle kunna avsluta projektet. Under två dagar i augusti transporterades den mäktiga stavkyrkan – 672 ton tung och 40 meter bred – på en fem kilometer lång, specialanpassad väg. Från sin gamla plats på kyrkogården in mot stadens nya centrum.
Flytten gick ”enligt plan och utan komplikationer”, med gruvbolagets ord. Det blev något av en folkfest och tusentals människor var ute för att följa kyrkans väg.
Bara lite mer än en vecka senare meddelade LKAB att gruvbrytningen påverkat marken ännu mer än förväntat. Gruvbolaget utökade den så kallade sprickzonen. Det betyder att ytterligare 2 700 bostäder berörs och att 6 000 personer tvingas flytta.
Måste lämna
Lars Sjölund och hans sambo är två av dem som måste lämna sina hem.
– Beskedet var kanske inte helt oväntat, men brevet kom ändå som ett dråpslag, säger Lars.
I över 40 år har han bott i det stora trähuset på Norrmalm, nära den tidigare gränsen för gruvans påverkansområde. Nu ligger huset inom den nya, vidgade sprickzonen.
Inom tio år måste alla boende ha lämnat området, för att ge plats åt gruvan. Exakt när är inte klart. För många är mycket satt på vänt. Är det ens någon mening att måla om fönsterkarmarna eller fixa i trädgården?
Stor sorg
Lars Sjölund talar om en stor sorg. Och om skönhet som gått förlorat, den storslagna utsikten mot gruvan och fjällen. I dagsläget är stora delar av staden fortfarande en plan grusyta, arkitekturen i nya centrum känns också för en besökare anonymt modernt – och utan sammanhang, kunde lika gärna vara uppförd i Karlstad eller Borås. Fast nya landmärket, Scandic hotell, har utformats med inspiration av ikoniska dalgången Lapporten i Abisko. Lika ikoniska Mommas krog är dock borta, rivet liksom hela hotell Ferrum och Folkets hus, polishuset och de flerfamiljshus som låg närmast.
– Här låg Bolagsskolan, en stor skola, som också är riven, säger Lars Sjölund när han kör runt i Kiruna.
– Där var man på sina första diskotek. Och här låg en byggnad där det var fotoklubb i källaren, allt är rivet nu.
Vi åker in i Bolagsområdet, genom kvarter med idylliska trähus i olika färg, alla med vita knutar. Husen, avsedda för två eller tre familjer, uppfördes av gruvbolaget runt förra sekelskiftet.
– Jag trodde LKAB:s bostäder skulle vara fredade, men de ska också bort. Det var en smocka, säger Lars.
Även Malmfältens folkhögskola och Högalidsskolan berörs av sprickzonens utvidgning. Totalt handlar det om omkring 850 småhus och ett tjugotal större fastigheter. Och lika många boende som tidigare berörs av den nya gränsen, vilket betyder att sammanlagt 12 000 personer måste flytta – två tredjedelar av Kiruna stads befolkning.
Påverkar psyket
När Lars Sjölund talar med en annan Kirunabo, som också är ute och fotograferar stadsomvandlingen, kommer det upp hur starkt rivningarna påverkar psyket. Och, trots allt, att det är gruvan som gör att de alls bor här.
Kiruna tätorts moderna historia kan sägas börja i slutet på 1800-talet. Trakten hade dock långt tidigare bebotts och brukats av samer, som också känt till förekomsten av malm i bergen. Men det skulle dröja till 1736 innan malmfyndigheterna i fjällen Kiirunavaara och Luossavaara blev utforskade. Fast området betraktades som för avlägset, och klimatet för kärvt, för att det skulle bli tal om malmbrytning i större skala.
Nya kommunikationsmöjligheter och politiska beslut förändrade läget först i slutet av 1800-talet. Chefen för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens norra distrikt, Robert Schoug, tog initiativ till bildandet av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB).
Blev stad 1948
På uppdrag av staten inledde bolagsledningen år 1897 planering av det nya samhället. Stadsplanens struktur var geografiskt och klimatologiskt anpassad; staden förlades huvudsakligen till fjället Haukivaaras västsluttning. Stadsrättigheter fick Kiruna först 1948 men staden räknar år 1900 som sitt födelseår, enligt kommunen. Det var då LKAB inledde gruvdriften på allvar.
Orsaken till dagens stadsflytt går också att söka i stadens placering, på en hängvägg: vid brytning sprängs malmen i berget loss och lastas underifrån. Det ”vanliga” berget får sedan fylla igen tomrummet som malmen lämnar. Med tiden uppkommer markdeformationer, och senare sprickor. Markförskjutningarna skulle med tiden förstöra staden.
LKAB förespråkade först en flytt åt nordväst, där markförhållandena är säkra, då det i början av 2000-talet blivit känt att en stadsflytt var nödvändig. En arkitekt som gruvbolaget anlitat kom med idén om att glasa in det gamla dagbrottet vid Luossavaara, plantera regnskog och kombinera med åretruntskidåkning.
Kiruna kommunfullmäktige antog visserligen ”nordvästalternativet” först, men flyttplanerna ändrades. Beslutet att gå på ”östalternativet” togs 2011. Flytten österut, mot Tuolluvaara, är den som genomförs.
Buffertzon
Mellan staden och gruvan anläggs Gruvstadsparken, som ska fungera som en buffertzon. Parken är tänkt att kunna flyttas i takt med hur markdeformationerna från gruvan påverkar.
I september 2025 är arbetet med parkanläggningen i gång på en gigantisk grusyta.
Notan för hela stadsflytten beräknades då bli 22,5 miljarder kronor och tas av LKAB i samverkan med Kiruna kommun och staten.
